Smålänningen som visste allt om Sverige

E H Thörnberg var född 1873 och avled 1961. Hans vetande om de svenska folkrörelserna och deras personligheter var bokstavligen outtömligt. Han delade med sig av sitt kunnande i många böcker, massor av tidningsartiklar och – inte minst – tusentals föredrag. Thörnberg var i årtionden landets populäraste föredragshållare och den som berättade för svenskarna om hur deras land förändrats och vad de själva betytt för denna omgestaltning och modernisering.
Samtliga svartvita bilder i blogginlägget är hämtade ur "Ett gåtfullt geni" av Karl Jäder

Han såg ut som en lodis, bar dubbla överrockar året om, hade alltid bomullstussar i öronen och bodde i 20 år i ett litet rum på Frälsningsarméns hotell. Han hette Ernst Herman Thörnberg och växte upp i en backstuga i Tuna i norra Kalmar län. Han gick sammanlagt bara tre år i skolan, men ingen visste mer om svenskarna och det moderna Sveriges framväxt än han. I dag är han nästan helt bortglömd. 

Fredrika Eleonora Thörnberg blev med barn när hon var piga i Västervik. Fadern var fältskär i staden. Äktenskap var inte att tänka på. Barnet föddes den 6 juni 1873 i Gunnebo, hemma hos en syster till den unga modern, varpå morföräldrarna i Tuna anförtroddes vårdnaden. 

Lille Ernst växte upp i deras backstuga. Vid fem års ålder lärde han sig läsa. ”Han blir galen, om han börjar läsa så tidigt”, sa grannarna. Pojken fick avstå från böcker och tidningar ett par år. ”Men sen tog det fart igen”, berättade han långt senare. 

Huset i Tuna där E H Thörnberg växte upp, som det såg ut på 1960-talet.

Morfar och Ernst läste allt de kom över av såväl fritänkare som predikanter i tidningar och tidskrifter. De var ivriga anhängare av allmän rösträtt och följde engagerat tidens alla sociala strömningar: religiösa, sociala och politiska. 

Ernst var 15 år när morfar dog. Han kände sig vilsen i tillvaron. En gång i Vimmerby söp han sig full och togs om hand av frälsningssoldater. Sedan drack han aldrig mer sprit, men intresset för Frälsningsarmén och nykterhetsrörelsen varade livet ut.

Han började skolan när han var nio och gick där i tre år. Betygen var bra och av sin ”okände far” kostades Ernst på en kurs i bokhålleri. Den ledde till arbete på ett kontor i Stockholm, där han inte kände en människa. Han besökte nykterhetsloger och frikyrkor, dels för att träffa folk, dels för att han redan var djupt intresserad av dessa folkrörelser. 

När Kungliga biblioteket fick elektriskt ljus 1892 och började hålla öppet på kvällarna blev Thörnberg stamgäst i läsesalen. E H Thörnberg, som han brukade benämnas, började skriva så smått i en baptistisk veckotidning och arbetade sedan som journalist på flera olika tidningar. 27 år gammal utsågs han till chefredaktör för Sundsvalls Dagblad. 

Thörnberg reste till Amerika första gången år 1900 för att undersöka samhällslivet, arbetarnas situation och hur invandrarna hade det, särskilt de svenska. Efter resan blev Thörnberg utrikeskorrespondent för Svenska Dagbladet, hans sista fasta anställning. Språk hade han – liksom allt annat – lärt sig själv. När riksdagen tillsatte en utredning om emigrationen ingick självklart Thörnberg och han reste till USA igen 1907. 

Hemkommen försjönk han i sina biblioteksstudier av de religiösa, sociala och politiska folkrörelserna, vilka han ju själv upplevt inifrån – inte minst kooperationen intresserade honom. Hans egen politiska inriktning kan nog närmast betecknas som socialt engagerad vänsterliberal. Han stod arbetarrörelsen nära och höll förstås föredrag när ABF bildades 1916. Satt han inte på bibliotek var han på resa ute i landet och föreläste, nästan varje vecka i många år. 

E H Thörnberg höll föredrag i 130 svenska städer, det vill säga alla utom två, och på ett otal andra orter. Här står han väl påpälsad, med bomull i öronen och stora pampuscher på fötterna och trollbinder publiken någonstans i Sverige. 

Samtidigt blev hans uppträdande mer och mer excentriskt. Han hade bacillskräck och bar ständigt bomullstussar i öronen eftersom han fått för sig att det kunde hindra sjukdomar. Tog han en kopp kaffe på lokal torkade han först av bordet med desinfektionsvätska.

Thörnberg hade en otrolig personkännedom. Det finns åtskilliga vittnesbörd om hur folk som av en tillfällighet råkat stöta ihop med honom fått hela sin släkthistoria berättad för sig. Han visste mycket mer om deras familjer än de själva gjorde. 

E H Thörnberg som vandrande enmansslum mitt i Stockholms City. Och visst var han ett original, men han hade full koll på allt och alla. I slutet av hans liv gjorde hans annorlunda personlighet succé även i det nya mediet televisionen. 

Jan Olof Olsson, signaturen Jolo i Dagens Nyheter, har skrivit att Thörnbergs ”vetande omfattade, enklast och dunklast uttryckt, Sverige... Sverige sådant det var, sådant det blev till inför hans ögon, från 1880-talet och in på 1960-talet, var hans ämne: allt som gjort Sverige sådant det blev, befolkningsomflyttningar, idéer som framfördes i Folkets hus och nykterhetsloger och frikyrkokapell, enskilda personers lokala inflytande, nya järnvägslinjer, industrier som växte, tynade och dog, valkampanjer, utvandring, folkrörelser, politiker, predikanter, folkbildare, kooperatörer.” 

Så småningom kom E H Thörnberg att kallas för Sveriges förste sociolog. När en professur i ämnet inrättades beklagades att Thörnberg av åldersskäl tackat nej. 1936 gav riksdagen honom i stället en särskild pension. Tre år senare promoverades han till hedersdoktor i Uppsala. 

Redaktören, författaren och litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder uppskattade Thörnberg, men berättar i sina memoarer även om den gamle autodidaktens bitterhet och mörka sidor: ”Han hade många bekanta. Men ingen som mötte honom undgick att att känna den fräna pusten av ensamhet, ana ett tragiskt djup. Han var inte bara den så kallade inbitne ungkarlen, han var en hatare av kvinnor”. 

Inte minst intellektuella kvinnor bemötte han ofta med en märklig blandning av korrekt intresse, sirlighet och obehaglig fräckhet, berättar Linder. Han och andra bedömare ansåg det uppenbart att Thörnbergs beteende bottnade i modershat. 

Men inte alla kvinnor råkade illa ut. Linder skyndar sig att lägga till att till exempel Astrid Jäder, mångårig medarbetare på Svenska Morgonbladet, försäkrat att hon aldrig blivit bemött med vare sig aggressivitet eller obscenitet av Thörnberg. Hon intervjuade honom flera gånger, till och med i hans påvra hotellrum. 

Detta synnerligen enkla rum på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan i Stockholm, var E H Thörnbergs hem 1939–59. De sista åren tillbringade han på Stureby vårdhem, där han avled i november 1961, 88 år gammal. 

Astrid Jäder hjälpte också sin man Karl – även han journalist på ”Svenska Morr” – att skriva den enda boken hittills om den märklige lille mannen: Ett gåtfullt geni. 

I Thörnbergs brev hittade Jäder en kärlekshistoria i ungdomen, något som Jolo kommenterade: ”En förlovning som bröts och kanske gjorde Thörnberg till den evigt inneboende och ensamme. Det brev fästmön – då mormor – skrev på hans 70-årsdag är en sådan vacker sak som man ibland stannar inför i vad som kallas riktig litteratur. Den som kände den underlige Thörnberg blir lite gladare av att få veta att där en gång fanns värme i hans liv.” 

Allra bäst sammanfattas nog Thörnbergs liv och verk av Erik Hjalmar Linder: ”Den födde outsidern skrev om samhällets gemenskaper och fyllde så sin oerhörda ensamhet.”

Ernst Herman Thörnberg avled 1961, 88 år gammal. 

Sedan 1987 finns E H Thörnberg i brons vid mynningen av Brunkebergstunneln i Stockholm. Den 40 cm höga skulpturen är gjord av Ulf Sucksdorff (1939–89) som redan under sin tid på Konstfack på 50-talet fascinerats av Thörnberg.
Stort tack till Hans Palmqvist för bilden.

Folkbildare med stelfrusna byxor i Kiruna 

E H Thörnberg har själv berättat om de vedermödor som kunde drabba en kringresande föredragshållare. 

”Jag skulle en vinter hålla föredrag i Kiruna, och när jag på kvällen lade mig i min tredje klass sovvagn hängde jag upp kläderna på de därför avsedda krokarna. Inte tänkte jag på att vattenledningsröret till handfatet gick där invid. Ännu mindre anade jag, att det läckte. När jag på morgonen någon timme före Kiruna tog mina byxor, var de genomvåta. Några andra ingick inte i bagaget, jag måste ta på mig de våta byxorna. Utkommen på Kiruna station fann jag att det var 25 grader kallt. Byxorna frös omedelbart till is. Och inte fick jag bo på Järnvägshotellet snett emot järnvägsstationen, jag skulle bo på brukshotellet i andra änden av samhället. Man mötte med släde. Stående i släden som en romersk imperator gjorde jag mitt intåg i Kiruna gruvstad.” 

KÄLLOR
Karl Jäder: Ett gåtfullt geni – en bok om E H Thörnberg och hans livsverk (Gummessons, Stockholm 1968) 
Per-Anders Forstorp: Folkrörelseforskning inifrån – E H Thörnberg och den förakademiska sociologin (i ”Sociologi i tiden”, Daidalos, Göteborg 1997) 
Jan Olof Olsson (Jolo): Lösnummer (Bonniers, Stockholm 1959) 
Jan Olof Olsson (Jolo): Människor (Bonniers, Stockholm 1993) 
Lennart Ek: Folkrörelse-Thörnberg – ett vandrande enmansuniversltet (i årsskriften ”Kalmar län 1989”) 
Erik Hjalmar Linder: Mitt levande förflutna 2, 1930–1945 (Natur och Kultur, Stockholm 1979) 

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 12 maj 2018