Bernt – världens bäste bilelektriker

Ett knivigt fall till och med för Bernt Fransson. En alldeles ny engelsk TVR Tasmin 350i som inte ville stanna när den väl gått igång. Bernt var tvungen att invänta ett kopplingsschema från England för att få ordning på den. Det lyckades förstås och den här bilen rullade fortfarande så sent som för bara ett par år sedan på de svenska vägarna. Numera är den avställd. Bilden togs 1987. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den som besökte Bernts Bil-El på Slöjdaregatan 6 i Kalmar glömde det aldrig. Ingen annan i branschen har haft ens en bråkdel av Bernts utrustning och sortiment. Dessutom visste han exakt var allt fanns, från minsta elektronikdetalj till största redskap. När andra bilelektriker stötte på problem som tycktes olösliga var det Bernt de vände sig till. 

Sitt kontor hade han inrett med bekväma fåtöljer, TV, tavlor, böcker och en prudentlig kökshörna. Han kunde förefalla barsk och butter, men klappade man bara hans snälla pudel brukade han spricka upp. Bernt Fransson gjorde det till både en livsstil och en konstform att vara världens bäste bilelektriker – även om han förstås aldrig själv skulle ha tagit så stora ord i sin mun.

När Östra Smålands reporter Anette Forsberg och fotografen Joy Lindstrand besökte Bernt i hans verkstad i september 1987 förnekade han bestämt att han skulle vara ett geni som bara behövde lyssna på bilen för att fastställa vad som var fel.
– Nej, det är fråga om ett segt jobb. Och man måste ha tur och lite fantasi, hävdade han blygsamt.

”Och kunskaper” borde den blygsamme bilelektrikern lagt till. Var det till äventyrs något Bernt inte kände till såg han till att lära sig det. I verkstaden fanns ett bibliotek med facklitteratur på olika språk. Han hade vänner som hjälpte honom med översättningen om det behövdes. Som bilelektriker var han annars självlärd.

Kalmar AIK-ledaren Erik ”Solla” Magnusson hade bekymmer med kortslutning i bilen. Bernt åtgärdade felet på cirka 30 sekunder. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Bernt började arbeta med bilar redan i tonåren. Efter ett par år som anställd öppnade han eget på 60-talet, enligt uppgift först på Trädgårdsgatan, men det dröjde inte särskilt länge förrän han satte upp sin stora ljusblå skylt med vit text – ”Bernts Bil-El” – på Slöjdaregatan, bakom Nybloms gamla kartongfabrik.

Verkstaden var i princip alltid öppen, även på helgerna. Ledigt tog han aldrig. Bernt konstaterade att det var många bilar som krånglade alldeles lagom till semestern. 
– Det är inte pengarna som lockar, utan att jobbet är så intressant. Rutinfallen är väldigt få. Visst är det vanligast med startfel, generatorfel och laddningsproblem. Men jag har också stött på en mängd riktigt roliga fel under åren.

Bernt visade ett vitrinskåp inne på kontoret för Östrans reportageteam. Där förvarade han bildelar som han sparat för att de representerade lite speciella fall. Till exempel en fördelare som slitits ner tills den helt enkelt delat sig i två halvor.
– Märkligt att han kunde köra så länge med den...

Bernt tyckte att bilarna blivit onödigt tillkrånglade med åren och kunderna otåligare. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Bernt såg kritiskt på den tekniska utvecklingen i bilindustrin:
– Det blir bara mer och mer elektronik i bilarna. Folk vet inte längre vad de köper. Det är lite snett. Man prioriterar inte längre billig driftssäkerhet utan det är elektroniska finesser som säljer. Datorer, elektroniska backspeglar och servostyrda värmereglage. Det är lite barnsligt. Och onödigt. Men det säljer.
– Och sedan ska det lagas. Och då är det krångligt och bagateller går på tusenlappar.

Kundkontakten hade också förändrats med åren:
– Förr var det vänligare och mjukare på alla sätt. I dag är det tuffare tag. Kunderna kräver direkt besked om vad det kommer att kosta fast man kanske inte ens vet vad det är som ska lagas eller bytas ut, suckade Bernt.

Om kunden var för påstridig och inte begrep att tänkarpauser ibland var nödvändiga för att lösa ett komplicerat problem kunde det hända att Bernt tröttnade och kunden fick åka till en annan verkstad. Men det var undantagsfall. Bernt Fransson var en timid och tillbakadragen man. Han hade aldrig gift sig och hade inga barn. 

Bernt på kontoret där det fanns krukväxter på skrivbordet och en oljemålning på väggen. Pudeln han hade när bilden togs 1987 hette Sickan. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

”Bor han månne i verkstaden?”, frågade Östra Smålands utsända.
– Nja, det är väl att ta i, men nästan, blev svaret.
Så länge hans föräldrar levde delade Bernt Fransson bostad med dem på olika adresser på Kvarnholmen.

En kväll i maj 1999 satt Bernt på kontoret och tog en kopp kaffe tillsammans med en god vän när en förbipasserande rusade in och berättade att det brann i taket på verkstan. Tre kolsyretuber tömdes på brandhärden, men det hjälpte inte så brandkåren tillkallades. Gastuber och oljedunkar bars ut ur lokalerna. Rökutvecklingen var kraftig men brandkåren fick snabbt branden under kontroll. Det hade varit flera anlagda bränder i området och polisen utgick från att det rörde sig om ännu en mordbrand.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

Men visst hade Bernt funderingar om ett annat liv än bilelektrikerns:
– Att vara ekonomiskt oberoende och få jobba med uppfinningar är väl något av en dröm. Idéer har man ju alltid.

En av idéerna förverkligades sedan hans far Harry blivit påkörd av en bil och inte längre kunde gå. Bernt konstruerade då en elektrisk rullstol som klarade av att gå i trappor. Den fungerade alldeles utmärkt och användes också av hans mor Ebba när hon med åren fick svårt att röra sig.

Bernt och hans mor Ebba, fotograferade 1988. Hon sitter i hans elektriska rullstol som utan problem kunde forcera även svängda trappor, såväl uppåt som nedåt. Rullstolen drevs av ett bilbatteri och en ombyggd vinschmotor. Stolen var också försedd med ett reservbatteri som enkelt kunde kopplas in vid behov. Den här konstruktionen var i första hand avsedd för trappor men Bernt hade förstås också klart för sig hur en självgående rullstol av konventionell typ skulle vara konstruerad för att fungera med klätterhjul. Foto: Åke Håkansson

Bernt Fransson avled på nyårsdagen 2011, några veckor före sin 69-årsdag. Röster höjdes för att Länsmuseet skulle bevara hans makalösa verkstad. Så blev det nu inte. Allting såldes på auktion. Förhoppningsvis gör många av Bernts prylar fortfarande nytta på olika håll.

När Bernt avlidit kungjordes det av släkt och vänner i flera dödsannonser i tidningen. Ja, det fanns till och med en annons som såg ut så här. Den sörjande Vickan var Bernts fjärde pudel.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 19 november 2016

På julafton stängde Bernt redan vid fyra

Bernt Fransson i fokus. Många har minnen av denne mycket specielle Kalmarprofil. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Att det var många som saknade Bernt Fransson och hans firma Bernts Bil-El fick jag en hel del mejl och telefonsamtal om sedan texten här ovanför om den snillrike bilelektrikern publicerats i Östran. Här följer ett par exempel.  

Olof Vallerhed i Färjestaden bekräftar att Bernt först hade sin verkstad på Trädgårdsgatan, ungefär mittemot bageriet i Hantverkscentrum, innan han flyttade ut till Slöjdaregatan. Men innan han började som bilelektriker arbeta Bernt på tapetfabriken, det vill säga nuvarande dansrestaurangen Sandra. 

Olof minns också hur Bernt kunde avvisa kunder han tyckte var alltför påstridiga och tala om för dem att de kunde åka hem och laga bilen själva. Och han berättar också att på julafton stängde Bernt sin verkstad redan klockan fyra på eftermiddagen...

Hans Lundgren i Bökevara berättar roligt och fint om Bernt i ett mejl:

”Jag besökte verkstan några gånger i slutet av 1970-talet och kommer mycket väl ihåg att jag tyckte den mer liknade ett rymdlaboratorium än en bilverkstad.

I verkstan fanns en stol reserverad för Sickan som jag tror pudeln hette då. Där satte man sig inte ostraffat.

En dag gick jag förbi på Slöjdaregatan med vår hund, en boxer, i koppel. Vid grinden satt Sickan hur oskyldig som helst, men när vi passerade hoppade hon upp och högg snabbt och resolut boxern i nosen. Sedan trippade hon lugnt och stolt in i verkstan, medan både boxern och jag stod kvar långa i ansiktet.

En dag fick jag motorstopp i närheten och bad Bernt om hjälp. Han gjorde ett startförsök och frågade sedan om det fanns bensin i tanken. Visst katten finns det det, sa jag, men Bernt gick och hämtade en dunk och slog i en skvätt – och startade bilen.

En annan gång kom jag med ett ”mystiskt” bilproblem, som jag försökte beskriva plus att jag redovisade mina teorier om vad som var orsaken.  Efter en stund frågade Bernt: ”Vill du att jag ska laga bilen?”. Inget mer. Det glömmer jag aldrig!

Sån var han, vänlig, kort och sträv. När det var dags för betalning gick man längst in i verkstaden och han vecklade ut den största grosshandlarbörs man kan tänka sig. Där fanns tjocka buntar av sedlar i alla valörer i fack efter fack. Hade han hela kapitalet på fickan?

Ibland såg man honom körande sin bil på stan och med Sickan i famnen – var det han eller hon som höll i ratten?”

Stort, stort tack till Hans och Olof och alla andra som hört av sig och berättat om Bernt. 

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 26 november 2016

STORT TACK 
även till Åke Håkansson, som generöst ställt bilder till förfogande, samt till Hans Egeskog, Leif Blad och Eric Arenius

KÄLLOR
Anette Forsbergs och Joy Lindstrands reportage i Östra Småland den 18 september 1987 samt inlägg på 24volt.eu och nostalgimacken.blogspot.se