Emmanuelle Pagano fuskar inte

Emmanuelle Pagano:
Jag talar om kärlek
Översättning: Kristoffer Leandoer
(Norstedts, 2016)
Originaltitel: Nouons-nous

”Han stod lutad mot väggen, trottoaren bröt av hans skugga, jag gick i den”.

Så lyder en av de allra kortaste av de många korta texter som fyller Emmanuelle Paganos Jag talar om kärlek. De anonyma röster som talar om kärlek i denna förföriskt mångskiftande och på något omisskännligt sätt synnerligen franska bok, har de mest olikartade erfarenheter. 

Hos Pagano kan kärleken vara banal, drastisk, äcklig, ömsint, överseende, upphetsande, motbjudande, lyhörd, galen, skrattretande, provokativ, bitter, lekfull, gravallvarlig och... ja, nästan precis hur som helst. Ungefär som i verkligheten alltså. 

Den är sällan romantisk, men alltid poetisk, vilket är något helt annat.

Jag talar om kärlek är en bok att bläddra i, även sedan man sträckläst den. Risken är bara att läsaren varje gång blir sittande längre än det var tänkt. 

”Med honom är livet så otroligt enkelt, behagligt och glatt. Jag får en känsla av att han fuskar”.

Emmanuelle Pagano fuskar däremot inte.

@ Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 26 november 2016