Vielen Dank, än en gång!

Vi är många som varje dag tittar till bloggen Textilvergehen, där man alltid får ta del av kloka, välgrundade och ofta roliga tankar om fotboll i allmänhet och om Union Berlin i synnerhet. 

Att regelbundet följa med i vad som skrivs där är det absolut bästa sättet att informera sig om vad som hänt och händer på Alte Försterei med omnejd.

Så jag är förstås oerhört glad och smickrad över att Sebastian Fiebrig skriver vänligt och vackert om mitt blogginlägg från igår, om hur det gick till när jag första gången hörde talas om den älskvärda klubben från Köpenick.

Vielen Dank, än en gång!

Full gas på Sandås!

Bilden är tagen 1907 när den stora gasklockan på Sandås höll på att byggas. Gasklockan rymde 2 500 kubikmeter gas och kunde byggas ut till dubbla volymen. Den levererades av Dampfkessel- und Gasometer-Fabrik i Braunschweig och kostade totalt 47.050 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 2,5 miljoner kronor.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I mer än 100 år var gas en viktig källa till ljus, värme och energi i Kalmar. Staden fick sitt gasverk 1862 och inte förrän sommaren 1967 släcktes gaslågorna för gott.

Nattetid ruvade mörkret över Kalmar i århundraden. Inte förrän 1828 sattes en oljelykta upp i inkörsvalvet vid Västerport. Att ge sig ut i mörkret kunde vara riskabelt. I tidningen Kalmar-Posten fick man 1852 läsa att en piga en kväll blivit rånad alldeles i närheten av domkyrkan. Tidningen krävde att Kalmar skulle förses med ordentlig gatubelysning eftersom ”de i mörkret lurande bofwarnes fräckhet och djerfhet” bara blivit värre och värre.

Sveriges första gasverk invigdes i Göteborg 1846. I Kalmar dröjde det till den 11 oktober 1862, tio år efter att pigan överfallits vid domkyrkan, innan de första riktiga gatlyktorna tändes på Kvarnholmen.

Gaslykta med så kallad snittbrännare.
Bild ur ”Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938”

Ljuset alstrades av gas från gasverket utanför stadsmuren vid Jordbroporten. Gasen användes även till inomhusbelysning och efterhand också till gasspisar och industriändamål. 

Men efterfrågan gick upp och ner, liksom tillgången till stenkol, som användes för att tillverka gasen. Redan fransk-tyska kriget 1870–1871 medförde prishöjningar och leveranssvårigheter. Runt sekelskiftet steg plösligt gaskonsumtionen våldsamt och man planerade dessutom att utvidga gatubelysningen till fler stadsdelar. 

Kalmars första gasverk på ett foto från 1870. Det låg mittemot nuvarande köpcentret Baronen, vid Kaggensgatans förlängning nedanför Jordbroporten. När bilden togs var Vedgårdsholmen, där Baronen ligger, fortfarande en ö.
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det gamla gasverket räckte inte längre till – även om det visade sig att en stor del av den ökade förbrukningen berodde på att en gasledning i Kaggensgatan gått av i samband med att man grävde för stans nya avloppsnät...

Ett nytt gasverk behövdes i alla fall, även om man också planerade för ett elektricitetsverk. 1908 stod elverket vid Trädgårdsgatan färdigt och de första elektriska gatlyktorna tändes vid Västerlånggatan och Molinsgatan i Gamla stan. Samtidigt togs det nya gasverket på Sandås i bruk. Det skulle dröja länge ännu innan gaslyktorna försvann från Kvarnholmens gator. 

Att tillverka stadsgas av stenkol var en smutsig och miljöfarlig process. Ständigt vällde tjock svart rök ur gasverkets skorsten. Ändå fanns det tankar på att bygga det nya gasverket antingen i Dryaden eller på den plats där Stagneliusskolan kom att uppföras på 1930-talet. Planerna avstyrdes dock, främst med tanke på den obehagliga röken.

Gasverket på Sandås som det såg ut 1931.
Foto: Folke Dahlqvist/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I samband med nybygget fick gasverket en dynamisk föreståndare i John Oscar Jacobson, som också utsågs till chef för det nya elverket. ”Gas-Jacob” blev en av landets ledande gasexperter. När stenkolsleveranserna återigen tröt under första världskriget lyckades ”Gas-Jacob” med gott resultat ersätta stenkolen med ved. 

Kontorspersonalen vid gas- och elektricitetsverket 1938. Främre raden från vänster: Astrid Bergstrand, Dagmar Bruce, chefen John Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson, Hjalmar Blomgren och John Thorslund. Mellersta raden: Valfrid Wickström, Karin Lundgren, Rikard Horn och John Österlund. Bakre raden: Gustaf Melander, Carl Larsson, Sten August Andersson och Gösta Erlandson.
Bild ur Per Jarlbos ”Kalmars gatunamn” (2007)

Ett av problemen var att den redan giftiga gasen då blev ännu giftigare och dessutom luktade mindre vid läckage. I Köpenhamn, där man också gått över till vedeldning, tillsattes ett illaluktande medel så att gasläckor lätt skulle upptäckas. Men då fick gasen samma lukt som kålsoppa. Följden blev att oroliga köpenhamnare larmade om gasläckor så fort deras grannar hade kålsoppa på spisen.

Innan vedkonverteringen i Kalmar var genomförd blev gasen ransonerad 1914. Många kunder begärde extra tilldelning och ryktet spred sig att gasverkschefen alltid var generös om man skrev på vers. En kund som tröttnat på att släpa på ved och lysa upp tillvaron med osande fotogen åstadkom detta poem:

Käraste Öfverchefskommendanten!
Låt oss nu öppna en smula på kran.
Ty man behöver spara på slanten.
Veden är dyr utav självaste fan
Och fotogenen går nog att bränna
När man vid oset och vekrök blir van
Köket blir scenen av ett Gehenna.
Käraste chefen! Öppna på kran.

Ansökningen bifölls, men det gjorde alla andra ansökningar också 1914, eftersom gasverket strax efter krigsutbrottet lyckades få in några laster kol. 

Gasverksvillan vid Södra vägen är i dag det enda som finns kvar av gasverkets stora anläggning i Kalmar. Här på ett vykort från 1910-talet.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

”Gas-Jacob” var en originell och färgstark person. Han var ungkarl med gott om plats i sin tjänstebostad ovanför kontoret i gasverksvillan: elva rum på sammanlagt 360 kvadratmeter. I tjänsterummet på kontoret hade han två skrivbord, ett för gasärenden och ett för elärenden. Om någon ringde om något som hade med elektricitet att göra när han råkade befinna sig vid ”gasbordet” svarade han att han skulle koppla över samtalet, gick bort till ”elbordet”, lyfte på luren och svarade ”elverkschefen”.

”Modernisera edert kök med en trevlig gasspis”. I det nedlagda gasverkets lokaler på Kvarnholmen inrättades en permanent gasutställning 1938. Hemgaskonsulenten fröken Nyman demonstrerar gasens fördelar.
Bild  ur ”Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938” av John Oscar Jacobsson

Han var en patriarkalisk men populär chef, som kunde överraska sin personal med en egenhändigt bakad tårta eller med att spela fiol för de anställda.På sin fritid var ”Gas-Jacob” nämligen en framstående violinist. Tillsammans med cellisten Birger Anrep-Nordin, i vanliga fall domkyrkoorganist, en violaspelande bankkamrer som älskade rysk musik, och den österrikiske biografviolinisten Rudolf Porges ingick han, som andrafiol, i den så kallade Nattkvartetten. 

Namnet kom sig av att Porges inte slutade sin tjänstgöring på biografen Palladium förrän vid elvasnåret. Sedan måste han få sig en bit mat innan musicerandet kunde ta vid ungefär vid midnatt. TV-profilen Sten Broman (1902–1983) berättar i sina memoarer Upplevelser av 1900-talet (1982) om hur han sommaren 1923 hoppade in som ersättare när ”Gas-Jacob” var på semester.

• När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar

Journalisten och författaren Ture Gerdes (1907–2002), som själv gärna ville spela fiol, har i sin självbiografiska roman Det blågula repet (1976) återgett en scen en sommarkväll i juli 1925, då gasverksarbetarna strejkade. Konflikten var i hård konkurrens en av de allra hätskaste på den svenska arbetsmarknaden under det mycket oroliga 1920-talet. Ökända strejkbrytare hade kallats in för att hålla igång driften vid gasverket, men jagades på flykten. 

En uppretad skara samlades vid gasverksvillan, där man genom fönstren kunde se ”Gas-Jacob” spela violin. Då krossade plötsligt en sten rutan. ”Gas-Jacob” märkte inget utan fortsatte spela virtuosstycket La Campanella. Först när stycket var slut blev han varse vad som hänt: ”Violinisten såg ut mot förödelsen och mängden utanför, förvirrad som om han vaknat ur en dröm bara för att hamna i en annan”, skriver Gerdes.

Ture Gerdes: Det blågula repet (Bokförlaget Korpen, 1976)

Om strejken nämner ”Gas-Jacob” inte ett ord i sin annars ytterst detaljerade historik Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938. 

”Gas-Jacob” gick i pension 1946 vid 67 års ålder och avled 1960. Två år senare bestämdes att gasverket skulle läggas ner och sommaren 1967 upphörde gasleveranserna i Kalmar efter 105 år. Byggnaderna revs på 1970-talet genom att sprängas.

Det nedlagda gasverket 1970. Tegelbyggnaden, som var ritad av stadsarkitekt J Fred Olsson, revs genom sprängning.
Foto: A Singvall/Monica Ockborn/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det enda som minner om gasepoken i Kalmar är gasverksvillan som fortfarande står kvar vid Södra vägen. 1974 döptes dessutom gamla Industrigatan, alldeles intill villan, om till Gas-Jacobs gata.

Se även:
• När gasverket höll på att explodera


Stort tack till Olof Vallerhed, Färjestaden, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. Tiotusentals bilder och föremål från länsmuseet finns att se på Digitalt Museum.

KÄLLOR
John Oscar Jacobson: Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938 – en minnesskrift (1938)
Per Jarlbo: ”Två profilers gator” i Alla tiders Kalmar (1993)  
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Ture Gerdes: Det blågula repet (1976) 
Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet (1982)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Östra Småland den 8 juli 1967: ”Gravöl för Kalmar gasverk – 105-årig epok nu avslutad”

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 17 december 2016

Kalmar FF – Halmstads BK den 26 maj 1949

Saliga KFF-supportrar bär de nyblivna allsvenskarna av planen efter segern mot Halmstad den 26 maj 1949. Längst fram veteranerna Gunnar Svensson, med blommor i famnen, och till höger Artur Petersson, som gjort sin A-lagsdebut redan i mitten av 30-talet. Bakom dem skymtar från vänster Stig ”Litzen” Lundström, Lennart Engström (som då fortfarande hette Johansson), Bertil ”Jeppe” Olsson, Ivan Jonasson och Rune ”Jipas” Johansson.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Den 26 maj 1949 blev Kalmar FF för första gången klart för allsvenskt avancemang. En som aldrig kommer att glömma denna märkvärdiga dag är den då tolvårige Olle Dahlin, som fick vara med laget hela dagen, redan från uppladdningen på Stensö, och vars släkting Rolf Holmström till på köpet blev matchhjälte. 

En dag kom det ett brev. Ett vanligt gammaldags brev med handskriven adress, frimärke och poststämpel som det stod Malmö på. Avsändaren hette Olle Dahlin, en smålänning som sedan länge varit bosatt i Skåne, och han berättade om den 26 maj 1949, dagen då Kalmar FF slog Halmstads BK med 1–0 och för första gången blev ett allsvenskt lag. 

Rutinen vid hemmamatcherna var på den här tiden att laget samlades ute på Stensö och hade en sista genomgång i ”klubbhuset”, det vill säga vänsterhalven Artur Peterssons lilla masonitstuga. 

Tränaren Gösta Carlsson, gammal mellanviktsbrottare som till vardags var cykelreparatör på Sandås, berättade efter segern mot HBK att det varit spänt och nervöst före matchen: 

– Den värsta dag jag varit med om. Vaknade klockan åtta i morse och sen dess har man bara travat runt, runt därhemma tills det var dags att fara ut på den vanliga samlingen på Stensö. Men där blev inte mycket snackat... Vi kunde inte. 

Förutom de elva i laget och tränaren fanns alltså tolvårige Olle Dahlin i stugan. Hans faster var gift med vänsterinnern Rolf Holmström. Rolf var 31 år och gjorde nu sin fjärde säsong för Kalmar FF. Han hade hämtats från Lessebo GoIF där han redan 1937 som tonåring varit med om att i division III besegra KFF med 6–2. 

Rolf Holmström, som sköt upp Kalmar FF i Allsvenskan, var född 1917. Han avled 89 år gammal sommaren 2007.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Sju år senare, 1944, hade Lessebo kvalat till division II mot Blomstermåla IK, men missat avancemang sedan BIK vunnit den ena kvalmatchen med 1–0 och den andra slutat oavgjort, 3–3. Blomstermålas Harry Magnusson – far till landslagsmännen Roger och Benno – lär ha boxat in målet i 1–0-matchen med handen... 

Rolf Holmström lämnade Lessebo, som försvann neråt i seriesystemet, och kom till KFF i stället. Hösten 1948 bröt han benet borta mot Örgryte. Olyckan inträffade redan efter en kvart och eftersom man inte fick ta in några avbytare på den här tiden fick tio tappra KFF-spelare till slut stryk med hela 6–0. 

Benet läkte ihop så småningom, Rolf kämpade sig tillbaka och fanns med i laget som samlats på Stensö inför HBK-matchen. 
Olle Dahlin berättade i brevet: ”Jag fick vara med när de taktiksnackade i Arturs masonitstuga. ’Mycket hänger på dig, Roffe!’, minns jag att Gösta Carlsson sa. Efteråt cyklade laget bort till Fredriksskans och jag fick åka på Rolfs pakethållare.” 

Elva man har klämt ihop sig i den minimala dörröppningen till KFF:s inofficiella klubbhus, det vill säga vänsterhalven Artur Peterssons masonitstuga på Stensö. Artur själv är den blonde killen mitt i högra raden, han med det breda leendet och en hårtest hängande framför vänstra ögat. Nederst ligger målvakten Bengt Kjell och utanför står tränaren Gösta Carlsson. Bilden är tagen på sommaren till ett reportage i Expressen inför den första allsvenska säsongen någonsin för Kalmar FF (man spelade fortfarande höst/vår på den här tiden).
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Halmstads BK hade inte förlorat på bortaplan mot Kalmar FF sedan 1927. Som man kunde vänta blev matchen nervös och chansfattig. 

Men när det gått sju minuter av andra halvlek lyfte KFF:s center Georg ”Girre” Ericsson bollen över sin bevakare Sture Roslund. Skarvningen hamnade hos just Rolf Holmström, som i sin tur lyfte vidare över en HBK-back som fick bollen på armen. Domaren Erik Johansson från Mjölby blåste dock inte utan Rolf lobbsköt i stället otagbart in bollen i nätet bakom Hasse Åkerlund i Halmstadsmålet. Det var Rolf första mål efter skadan och blev matchens enda. 

När slutsignalen gick exploderade Fredriksskans i ett lyckorus. De 6.759 åskådarna vällde in på planen för att hylla sina favoriter. Alla storstadstidningar – och de var många på den tiden – hade utsända på plats som med oförställd häpnad rapporterade om det rent ”sydländska känslosvall” som smålänningarna visade prov på. Vuxna män föll gråtande av glädje i varandras armar och kysstes. 

Att den allsvenska upphöjelsen dessutom råkade inträffa på Kristi himmelsfärdsdag kändes på något vis alldeles riktigt. 

Laget som tog steget upp i högsta serien den 26 maj 1949. Bakre raden från vänster: Ivan Jonasson, Rune ”Jipas” Johansson, lagkaptenen Gunnar Svensson, Georg ”Girre” Ericsson, Rolf Holmström och Fred ”Frille” Gustafsson. Främre raden från vänster: Bertil ”Jeppe” Olsson, Lennart Johansson (bytte senare namn till Engström), Bengt ”Spjället” Kjell, Stig ”Litzen” Lundström och Artur Petersson.
Stort tack till Björn Gustafsson för bilden

• Olle Dahlin berättar själv om den här dagen i sitt minnesord över Bengt Kjell

MATCHFAKTA
Fredriksskans, torsdagen den 26 maj 1949
Division II Sydvästra, omgång 17
Kalmar FF – Halmstads BK 1–0 (0–0)
1–0 Rolf Holmström (52)
Domare: Erik Johansson, Mjölby
Publik: 6 759
KFF: Bengt Kjell (mv), Lennart Johansson [Engström], Stig Lundström, Bertil Olsson, Gunnar Svensson, Artur Petersson, Ivan Jonasson, Rune Johansson, Georg Ericsson, Rolf Holmström, Fred Gustafsson
HBK: Hans Åkerlund (mv), Gösta Karlsson, Sture Roslund, Gösta Persson, Sven Malmberg, Åke Svenland, Egon Lindahl, Olle Göransson, Östen Ståhl, Olle Eriksson, Lars Larsson

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 7 november 2008

1. FC Union Berlin – Schalke 04 den 26 maj 2001

Den här sidan i Östra Småland gjorde jag inför den tyska cupfinalen 2001. Förmodligen den första större presentationen av Union Berlin i svensk press. 

Den 26 maj 2001 spelades den tyska cupfinalen på Olympiastadion i Berlin. Där möttes 1. FC Union Berlin, som just kvalificerat sig för spel i andraligan, och Schalke 04, som med minsta tänkbara marginal hade missat att vinna Bundesliga, sedan Patrik Andersson på tilläggstid i sista omgången skjutit titeln till Bayern München.

Själv har jag intresserat mig för Union sedan en oförglömlig tågresa mellan Prag och Berlin 1984. Jag var på väg hem från Budapest och hamnade efter ett tågbyte i den då tjeckoslovakiska huvudstaden i samma kupé som Bernd, Andreas och Torsten, tre killar från Östberlin. 

Med pilsner och fotbollssnack som effektiva smörjmedel blev det några lika roliga som intensiva timmar på tåget. Trion konstaterade att DDR var ”Scheiße”, vilket de förstås hade rätt i – med undantag för ölet som vi konsumerade i tämligen ansenliga mängder under resans gång. De östtyska sportframgångarna avfärdades med att OS-gulden mestadels vanns i totalt ointressanta grenar som kanotslalom och slikt. Nej, fotboll var det enda som gällde och där var ju Bundesliga bäst. Eftersom killarna bodde i Berlin kunde de, liksom många andra i DDR, följa förbundsrepublikens fotboll genom de västtyska TV-kanalerna.

"Men ni måste väl ändå ha ett hemmalag som ni går och tittar på?”, frågade jag till slut och begrep i alla fall så mycket som att de inte skulle säga Dynamo, som ju var tätt förknippat med Stasi, den avskydda säkerhetstjänsten. Och det gjorde de förstås inte heller, i stället svarade de med en mun: ”Union!”

Jag hade förstås aldrig hört talas om klubben, men fick direkt en snabblektion om varför det självklart var Union man måste hålla på, även om laget just hade åkt ur högsta ligan efter att ha slutat på samma poäng och på samma målskillnad som Chemie Leipzig, och sedan spelat 1–1 och 1–2 i skiljematcherna mot kemisterna. Jag fick veta hur publiken skanderade ”Muren måste bort!”, när Union fick frispark i bra lägen och motståndarna på vanligt vis ställde upp sig för att försöka hindra att det blev mål. Sådana fraser yttrades ju annars inte ostraffat i östra halvan av stan, vars västra del låg inkapslad bakom den ”antifascistiska skyddsvallen”. Men här gällde det ju bara fotboll…

Allt jag lärde mig gjorde mig förstås bara mer och mer intresserad av klubben. Att laget spelade i rött och vitt kändes ju dessutom hemtamt med tanke på var mina invanda fotbollssympatier hemifrån låg.

Bernd och jag höll kontakt och vi träffades allihop året därpå i Budapest, där det förstås slank ner mer pilsner och pratades mer fotboll. Union hade vunnit andradivsionen och kvalificerat sig för spel i Oberliga igen. 

Men sedan tappade vi tyvärr bort varandra och jag har ingen aning om vart ödet och tiden har fört Bernd, Andreas och Torsten, men jag hoppas förstås att allt gått väl för dem och förutsätter att de fortsatt vara lika glödande Unionsupportrar som de var när vi träffades första gången, ”Einmal Unioner, immer Unioner!” heter det ju med all rätt.

Själv försökte jag följa lagets öden på avstånd så gott det nu gick. Hade man tur kunde man hitta åtminstone en sluttabell i någon tidning – Union kom på en överraskande sjundeplats comebackåret 1985/86, men sedan gick det sämre och våren 1989 åkte laget ur igen. 

Innan dess hade jag våren 1987 på järnvägsstationen Berlin-Lichtenberg – där jag befann mig för tågbyte, än en gång på väg till Budapest – helt oförhappandes råkat bli vittne till hur Unionsupportrar på hemväg från ett nederlag i Dresden under ytterst kvalificerad polisbevakning föstes över från ett tåg till ett annat. Det var en upplevelse som inte precis gjorde mig mindre intresserad av Union och av klubbens minst sagt färgstarka fans.

När det östtyska seriesystemet upphörde att fungera hamnade Union i tredjedivisionen och jag höll på att tappa laget ur sikte. Men i mitten av 90-talet fick vi tillgång till Internet på jobbet och något av det första jag gjorde var att ta reda på hur det egentligen stod till med Union. Äntligen kunde jag följa klubben och lagets öden ordentligt. Min hjärtegode och parabolförsedde arbetskamrat B-G Roos spelade dessutom in tyska fotbollssändningar på video åt mig och där kunde man emellanåt få se sammandrag av lagets matcher. Ibland direktsändes rent av en hel match, som den oförgätliga cupsemifinalen i februari 2001 när Union slog ut Borussia Mönchengladbach.

Och därmed hade alltså det lilla laget från Köpenick i sydöstra Berlin till allmän överraskning nått cupfinalen. Inför den kunde jag inte låta bli att göra en helsida om Union i Östra Småland. Jag skulle tro att det var den allra första större presentationen i svensk press av denna mycket speciella klubb, som ända sedan den där tågresan 1984 haft en given plats i mitt hjärta.  

Mötet med Bernd, Andreas och Torsten kom att förändra och i högsta grad berika mitt liv. Det är jag dem djupt och evigt tacksam för.

© Klas Palmqvist

PS. Ovanstående blogginlägg kom att röna viss uppmärksamhet i Unionkretsar, något man kan läsa lite mer om under rubriken ”Vielen Dank, än en gång”.

Smålänningen som visste allt om Sverige

E H Thörnberg var född 1873 och avled 1961. Hans vetande om de svenska folkrörelserna och deras personligheter var bokstavligen outtömligt. Han delade med sig av sitt kunnande i många böcker, massor av tidningsartiklar och – inte minst – tusentals föredrag. Thörnberg var i årtionden landets populäraste föredragshållare och den som berättade för svenskarna om hur deras land förändrats och vad de själva betytt för denna omgestaltning och modernisering.
Samtliga svartvita bilder i blogginlägget är hämtade ur boken "Ett gåtfullt geni" av Karl Jäder

Han såg ut som en lodis, bar dubbla överrockar året om, hade alltid bomullstussar i öronen och bodde i 20 år i ett litet rum på Frälsningsarméns hotell. Han hette Ernst Herman Thörnberg och växte upp i en backstuga i Tuna i norra Kalmar län. Han gick sammanlagt bara tre år i skolan, men ingen visste mer om svenskarna och det moderna Sveriges framväxt än han. I dag är han nästan helt bortglömd. 

Fredrika Eleonora Thörnberg blev med barn när hon var piga i Västervik. Fadern var fältskär i staden. Äktenskap var inte att tänka på. Barnet föddes den 6 juni 1873 i Gunnebo, hemma hos en syster till den unga modern, varpå morföräldrarna i Tuna anförtroddes vårdnaden. 

Lille Ernst växte upp i deras backstuga. Vid fem års ålder lärde han sig läsa. ”Han blir galen, om han börjar läsa så tidigt”, sa grannarna. Pojken fick avstå från böcker och tidningar ett par år. ”Men sen tog det fart igen”, berättade han långt senare. 

Huset i Tuna där E H Thörnberg växte upp, som det såg ut på 1960-talet.

Morfar och Ernst läste allt de kom över av såväl fritänkare som predikanter i tidningar och tidskrifter. De var ivriga anhängare av allmän rösträtt och följde engagerat tidens alla sociala strömningar: religiösa, sociala och politiska. 

Ernst var 15 år när morfar dog. Han kände sig vilsen i tillvaron. En gång i Vimmerby söp han sig full och togs om hand av frälsningssoldater. Sedan drack han aldrig mer sprit, men intresset för Frälsningsarmén och nykterhetsrörelsen varade livet ut.

Han började skolan när han var nio och gick där i tre år. Betygen var bra och av sin ”okände far” kostades Ernst på en kurs i bokhålleri. Den ledde till arbete på ett kontor i Stockholm, där han inte kände en människa. Han besökte nykterhetsloger och frikyrkor, dels för att träffa folk, dels för att han redan var djupt intresserad av dessa folkrörelser. 

När Kungliga biblioteket fick elektriskt ljus 1892 och började hålla öppet på kvällarna blev Thörnberg stamgäst i läsesalen. E H Thörnberg, som han brukade benämnas, började skriva så smått i en baptistisk veckotidning och arbetade sedan som journalist på flera olika tidningar. 27 år gammal utsågs han till chefredaktör för Sundsvalls Dagblad. 

Thörnberg reste till Amerika första gången år 1900 för att undersöka samhällslivet, arbetarnas situation och hur invandrarna hade det, särskilt de svenska. Efter resan blev Thörnberg utrikeskorrespondent för Svenska Dagbladet, hans sista fasta anställning. Språk hade han – liksom allt annat – lärt sig själv. När riksdagen tillsatte en utredning om emigrationen ingick självklart Thörnberg och han reste till USA igen 1907. 

Hemkommen försjönk han i sina biblioteksstudier av de religiösa, sociala och politiska folkrörelserna, vilka han ju själv upplevt inifrån – inte minst kooperationen intresserade honom. Hans egen politiska inriktning kan nog närmast betecknas som socialt engagerad vänsterliberal. Han stod arbetarrörelsen nära och höll förstås föredrag när ABF bildades 1916. Satt han inte på bibliotek var han på resa ute i landet och föreläste, nästan varje vecka i många år. 

E H Thörnberg höll föredrag i 130 svenska städer, det vill säga alla utom två, och på ett otal andra orter. Här står han väl påpälsad, med bomull i öronen och stora pampuscher på fötterna och trollbinder publiken någonstans i Sverige. 

Samtidigt blev hans uppträdande mer och mer excentriskt. Han hade bacillskräck och bar ständigt bomullstussar i öronen eftersom han fått för sig att det kunde hindra sjukdomar. Tog han en kopp kaffe på lokal torkade han först av bordet med desinfektionsvätska.

Thörnberg hade en otrolig personkännedom. Det finns åtskilliga vittnesbörd om hur folk som av en tillfällighet råkat stöta ihop med honom fått hela sin släkthistoria berättad för sig. Han visste mycket mer om deras familjer än de själva gjorde. 

E H Thörnberg som vandrande enmansslum mitt i Stockholms City. Och visst var han ett original, men han hade full koll på allt och alla. I slutet av hans liv gjorde hans annorlunda personlighet succé även i det nya mediet televisionen. 

Jan Olof Olsson, signaturen Jolo i Dagens Nyheter, har skrivit att Thörnbergs ”vetande omfattade, enklast och dunklast uttryckt, Sverige... Sverige sådant det var, sådant det blev till inför hans ögon, från 1880-talet och in på 1960-talet, var hans ämne: allt som gjort Sverige sådant det blev, befolkningsomflyttningar, idéer som framfördes i Folkets hus och nykterhetsloger och frikyrkokapell, enskilda personers lokala inflytande, nya järnvägslinjer, industrier som växte, tynade och dog, valkampanjer, utvandring, folkrörelser, politiker, predikanter, folkbildare, kooperatörer.” 

Så småningom kom E H Thörnberg att kallas för Sveriges förste sociolog. När en professur i ämnet inrättades beklagades att Thörnberg av åldersskäl tackat nej. 1936 gav riksdagen honom i stället en särskild pension. Tre år senare promoverades han till hedersdoktor i Uppsala. 

Redaktören, författaren och litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder uppskattade Thörnberg, men berättar i sina memoarer även om den gamle autodidaktens bitterhet och mörka sidor: 

”Han hade många bekanta. Men ingen som mötte honom undgick att att känna den fräna pusten av ensamhet, ana ett tragiskt djup. Han var inte bara den så kallade inbitne ungkarlen, han var en hatare av kvinnor”. 

Inte minst intellektuella kvinnor bemötte han ofta med en märklig blandning av korrekt intresse, sirlighet och obehaglig fräckhet, berättar Linder. Han och andra bedömare ansåg det uppenbart att Thörnbergs beteende bottnade i modershat. 

Men inte alla kvinnor råkade illa ut. Linder skyndar sig att lägga till att till exempel Astrid Jäder, mångårig medarbetare på Svenska Morgonbladet, försäkrat att hon aldrig blivit bemött med vare sig aggressivitet eller obscenitet av Thörnberg. Hon intervjuade honom flera gånger, till och med i hans påvra hotellrum. 

Detta synnerligen enkla rum på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan i Stockholm, var E H Thörnbergs hem 1939–59. De sista åren tillbringade han på Stureby vårdhem, där han avled i november 1961, 88 år gammal. 

Astrid Jäder hjälpte också sin man Karl – även han journalist på ”Svenska Morr” – att skriva den enda boken hittills om den märklige lille mannen: Ett gåtfullt geni. 

I Thörnbergs brev hittade Jäder en kärlekshistoria i ungdomen, något som Jolo kommenterade: 

”En förlovning som bröts och kanske gjorde Thörnberg till den evigt inneboende och ensamme. Det brev fästmön – då mormor – skrev på hans 70-årsdag är en sådan vacker sak som man ibland stannar inför i vad som kallas riktig litteratur. Den som kände den underlige Thörnberg blir lite gladare av att få veta att där en gång fanns värme i hans liv.” 

Allra bäst sammanfattas nog Thörnbergs liv och verk av Erik Hjalmar Linder: 

”Den födde outsidern skrev om samhällets gemenskaper och fyllde så sin oerhörda ensamhet.”

Ernst Herman Thörnberg avled 1961, 88 år gammal. 

Sedan 1987 finns E H Thörnberg i brons vid mynningen av Brunkebergstunneln i Stockholm. Den 40 cm höga skulpturen är gjord av Ulf Sucksdorff (1939–89) som redan under sin tid på Konstfack på 50-talet fascinerats av Thörnberg.
Stort tack till Hans Palmqvist för bilden

Folkbildare med stelfrusna byxor i Kiruna 

E H Thörnberg har själv berättat om de vedermödor som kunde drabba en kringresande föredragshållare. 

”Jag skulle en vinter hålla föredrag i Kiruna, och när jag på kvällen lade mig i min tredje klass sovvagn hängde jag upp kläderna på de därför avsedda krokarna. Inte tänkte jag på att vattenledningsröret till handfatet gick där invid. Ännu mindre anade jag, att det läckte. När jag på morgonen någon timme före Kiruna tog mina byxor, var de genomvåta. Några andra ingick inte i bagaget, jag måste ta på mig de våta byxorna. Utkommen på Kiruna station fann jag att det var 25 grader kallt. Byxorna frös omedelbart till is. Och inte fick jag bo på Järnvägshotellet snett emot järnvägsstationen, jag skulle bo på brukshotellet i andra änden av samhället. Man mötte med släde. Stående i släden som en romersk imperator gjorde jag mitt intåg i Kiruna gruvstad.” 

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 12 maj 2018

KÄLLOR
Karl Jäder: Ett gåtfullt geni – en bok om E H Thörnberg och hans livsverk (Gummessons, Stockholm 1968) 
Per-Anders Forstorp: Folkrörelseforskning inifrån – E H Thörnberg och den förakademiska sociologin (i Sociologi i tiden, Daidalos, Göteborg 1997) 
Jan Olof Olsson: Lösnummer (Bonniers, Stockholm 1959) 
Jan Olof Olsson: Människor (Bonniers, Stockholm 1993) 
Lennart Ek: Folkrörelse-Thörnberg – ett vandrande enmansuniversltet (i årsskriften Kalmar län 1989) 
Erik Hjalmar Linder: Mitt levande förflutna, del 2, 1930–1945 (Natur och Kultur, Stockholm 1979) 

Jensas show på Stadion

Varken målvakten Magnus Lindblad eller Patricio Cisternas hänger med i svängarna när Jens Nilsson gör andra målet mot Djurgården borta 1999, en av den säsongens finaste fullträffar i Allsvenskan.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

Mer rödvit än Jens Nilsson är det svårt att vara. Frånsett ett par kortare utflykter till Norrköping och Nybro har han varit Kalmar FF trogen hela sitt fotbollsliv. I många år har han haft en nyckelroll i KFF, bland annat som förbindelselänk mellan juniorfotbollen, akademin och A-laget. Hösten 2019 kalllades han in i sista minuten för att försöka hålla KFF kvar i Allsvenskan, vilket han också lyckades med. 

Som spelare hade han sin allra finaste stund mot Djurgården – där blivande KFF:aren Lucas Nilsson fanns med, liksom blivande tränaren Magnus Pehrsson – på Stockholms Stadion på annandag pingst 1999. Efter tolv minuter fick KFF frispark och ”Jensa” drog till med högern – 1–0. Två minuter senare fick han en passning av Håkan Lindqvist och fintade bort DIF-målvakten Magnus Lindblad fullständigt – 2– 0. Och i 31:a minuten blev det 3–0 efter en frispark från Dennis Nilsson, som Andreas Thomsson skarvade vidare varpå Lasse Johansson sköt på målvakten Lindblad. Returen skallade ”Jensa” in från nära håll.

Jens Nilsson är Kalmar FF:s yngste A-lagsspelare genom tiderna. Han var bara 15 år när han debuterade i Kalmar FF:s A-lag i cupen mot Elfsborg 1988 och blev inbytt efter en timmes spel: ”Ett jättelöfte som hann visa ett par fina nummer men också att han inte jobbar livet ur sig...”, skrev B-G Roos i Östra Småland.

Jensa gjorde hattrick redan i sin andra seriematch 1989, borta mot Jonsered. Han hade spelat allsvenskt 20 gånger för IFK Norrköping i början av 90-talet och 1998 blev han Söderettans skyttekung med sina 18 mål. Sedan tackade han nej till proffskontrakt med tyska Union Berlin. Kort sagt – ”Jensa” var mannen som skulle ordna målen åt Kalmar FF i allsvenskan 1999.

Så blev det nu inte. ”Jensas” allsvenska målgörande kom obegripligt nog att inskränka sig till dessa 19 magiska minuter mot Djurgården på Stockholms Stadion den 24 maj. Han är fortfarande ende KFF:are som gjort hattrick på bortaplan i högsta serien.

• Jensas tre mål på Stockholms Stadion finns att se på Fotbollsgodis med Kalmar FF 1999–2001

”Jensa” klappas om av segerrusiga KFF-fans efter 3–0-segern mot Djurgården på Stockholms Stadion 1999.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

MATCHFAKTA
Stockholms Stadion måndagen den 24 maj 1999
Allsvenskan, omgång 7
Djurgårdens IF – Kalmar FF 0–3 (0–3)
0–1 Jens Nilsson (12)
0–2 Jens Nilsson (14)
0–3 Jens Nilsson (31)
Varningar: Magnus Samuelsson, DIF, och Jens Nilsson, KFF
Domare: Martin Ingvarsson, Hässleholm
Publik: 5 840
Djurgårdens IF: Magnus Lindblad (mv), Stefan Alvén, Patricio Cisternas, Magnus Samuelsson, Pierre Gallo, Jon Persson (Fredrik Dahlström 36), Magnus Pehrsson, Niclas Rasck (Patrik Eriksson-Ohlsson 80), Markus Karlsson (Joel Riddez 60), Lucas Nilsson, Sharbel Touma 
Tränare: Michael Andersson
Kalmar FF:  Petter Wastå (mv), Niklas Kaldner, Tobias Carlsson, Christian Nilsson, Dennis Nilsson, Daniel Holm (Christer Persson 86), Henrik Rydström, Lasse Johansson, Håkan Lindqvist, Andreas Thomsson (Johan Paulsson 80), Jens Nilsson (Jonas Gunnarsson 88)
Tränare: Nanne Bergstrand

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 3 juli 2017

Astrid Göransson och hennes damer

Tre damer. Astrid Göransson och två av porträtten i samlingen ”Casting”, som visades på Galleri Monica Strandberg i Kalmar i september–oktober 2012.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Astrid Göransson ritade en stor bild med kol på en vit vägg. Hon fotograferade, suddade ut lite, fotograferade igen, ändrade lite och fotograferade igen. När hon hållit på så i mer än ett år var hon klar med den tio minuter långa animerade filmen ”...nästan som en i familjen”. 

– Det är mer filmade teckningar än det är tecknad film. Jag är inte ute efter att skapa illusion; jag vill att man ska känna av hantverket och tillblivelsen.

Filmen handlar om Astrids mor Anna-Helén, småbrukardotter från Bjärehalvön. Operasångaren Emile Stiebel (1876–1950) och hans familj var sommargäster där och 1933, när Anna-Helén var 19 år, fick hon följa med familjen till deras fina Stockholmsvilla. Hon skulle få bli ”nästan som en i familjen”, hette det. Hon skulle få läsa engelska och gå på operan.

Bondtös. Ur Astrid Göranssons film ”...nästan som en i familjen”.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

I verkligheten blev hon piga, fick passa upp familjens tonårsbarn och laga mat på den stora Agaspisen. Hon kände sig ensam och skrev många och långa detaljerade brev hem till sin storasyster Clary. Det är breven som legat till grund för den både fyndiga och drastiska filmen. Den har en hel del att berätta om kvinnoliv och på sätt vis också om Astrid själv och hennes väg till konsten.

Astrid har samarbetat med kompositören och musikern Carin Blom som bland annat använt sig av tidiga grammofoninspelningar av Emile Stiebels röst.

– Det finns inget manus. Jag fixar inte det. Filmen fick växa fram i själva tecknandet, berättar Astrid.
– Men till slut blev jag trött på breven och gjorde en film om det.
Den kan man också se på utställningen. Släktskapet är tydligt med filmen där Bob Dylan låter pappersark med orden ur texten till Subterranean Homesick Blues falla till marken ett efter ett.

Också när Astrid Göransson målar vill hon undvika att det blir för vackert.
– Jag är inte ute efter illusionen av verklighet att det ska ”kännas verkligt”, men jag vill att där ska vara en verklig känsla. 

På utställningen på Galleri Monica Strandberg visar hon också en härlig samling damer i halvfigur, samtliga målade i äggtempera. 
– Det började med ”Kvidinge-Carmen”. När Sverigedemokraterna gick i kyrkan i folkdräkt, ja, då var jag bara tvungen att göra nånting. För jag har varit så ”anti”-folkdräkt, jag är uppvuxen med dräktkurser och vävning och Centerpartiet och allt sånt.

 ”Kvidinge-Carmen”. Hurdan är hon, egentligen?
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

 Astrid bestämde sig för att göra en tjej i folkdräkt.
– Hennes uttryck gör att man inte vet riktigt vad man tycker om henne. Är hon redig? Eller är hon söt eller är hon ful?
– Jag har gjort så mycket söta och vackra tjejer, men jag vill att de ska ställa en fråga till mig också. Jag ska inte riktigt veta. Jag ska tycka om dem, men... De får inte bli schablonvackra.

Porträttsamlingen kallar hon för ”Casting”.
– Man ska liksom välja vilka som ska få vara med i nästa film. Hela tiden har jag tänkt att jag måste sluta göra såna här damer, men det kommer bara fler och fler...

 Inte schablonvackra. Desutom har hönan har lagt en riktig blaffa på axeln på damen längst till höger.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

• Astrid Göranssons hemsida finns här.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 8 september 2012

50-kilosflickor mot 100-kilosgubbar

Den här bilden är med största säkerhet tagen den 9 oktober 1921, i samband med den första matchen med ett kvinnligt fotbollslag som spelades i Kalmar. Det har i alla fall inte gått hitta några belägg för att fotbollsspelande damer skulle uppträtt offentligt i stan tidigare. Gubbarna var lokala kändisar; andre man från höger räknat ser ut att vara revypappan Arvid ”Sjörövarn” Malkar och tredje man från höger, med kubben käckt på svaj, är bondkomikern Ernst ”Schwente i Flena” Dahllöf.
Foto ur Hjalmar Sivgårds samling/Kalmar FF:s historiska akademi

Elva unga damer och lika många äldre och avsevärt kraftigare herrar stod och väntade på gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. När bilarna från firman Amerikanska Motorimporten – som fanns i huset där restaurang Kallskänken ligger i dag – närmade sig, vevade den från Stockholm införskaffade filmfotografen igång sin medhavda utrustning.

Så forslades hela sällskapet iväg till nya idrottsplatsen. Eftersom Fredriksskansbron ännu inte var byggd och den gamla Malmbron var i rangligaste laget, fick man förmodligen ta vägen över den stabilare Tullbron. 

En rekordstor publik på mer än 2.000 personer tog jublande emot bilkortegen. Filmfotografen fanns förstås också med och dokumenterade hur de båda lagen gjorde sin inmarsch ”under flygande fanor och klingande spel”, som det stod i tidningsreferaten dagen därpå. Damerna var iförda fotbollströjor och käcka kepsar, herrarna kom i skjortärmarna, några bar hatt.

Så blåste stadionvaktmästare Eric Blomqvist till spel i den första fotbollsmatchen i Kalmar där ett damlag medverkade. Datumet var den 9 oktober 1921. och det handlade om en så kallad ”muntrationsmatch”: ”50-kilosflickor mot 100-kilosgubbar”. Publikintäkterna gick till välgörande ändamål. Inkomsterna redovisades till 1.898 kronor och 50 öre, mer än 42.000 kronor i dagens penningvärde,

I gubblaget ingick bland andra Ernst Dahllöf, mer känd som bondkomikern ”Schwente i Flena”, revypappan ”Sjörövarn”, det vill säga Arvid Malkar, samt andra lokala celebriteter som slaktarmästare Lind, målvakten konditor Svensson och källarmästare Söderberg för att bara nämna några. 

Vilka flickorna var får man däremot inte reda på genom att läsa gamla referat; närmare identifierade än ”Moppe och Kia och allt vad de kvinnliga kämparna hette” blir de inte. Jo, centerhalvens namn var Sundholm och hon ”kunde även nicka bollen”.

Gubbarna gjorde vad de kunde för att tänja på reglerna till sin fördel, men var förstås så pass gentlemannamässiga att de ändå stod som förlorare till slut; ”de blevo alltså besegrade, såsom mannen i allmänhet blir av kvinnan”. Siffrorna skrevs till 2–1.

Bara några dagar senare kunde publiken återuppleva matchen, tack vare Kalmars mångårige biokung Carl Albien – även känd som krögare på Byttan – som sett till att matchen filmades. 

De ”delvis något dimmiga” bilderna som visades på biografen Regina (senare känd som Skandia på Norra Långgatan), gav rent av upphov till en något förvirrad debatt om filmkonst och humor. En skribent hade retat upp sig på Schwente i Flenas pajaskonster: ”En idrottstävling – låt vara för ett gott ändamål – bör dock vara en tävling för sann och verklig utbildning av det svenska, friska sinnet och för höjandet av fostran till livskraft och livsdåd”, hette det.

Han fick svar på tal: här handlade det minsann bara om att publiken skulle ha så roligt som möjligt. Och det hade ju alla haft, även de medverkande på planen.

För inte kunde man ta kvinnors fotbollsspelande på allvar.  Eller...?

”Kvinnor ska inte fara omkring på en fotbollsplan som tosingar”

Det här damlaget spelade 1926 års match mot 100-kilosgubbarna på Fredriksskans. Flickan längst upp till vänster är inte identifierad men de övriga i den bakre raden är fr v: Astrid Thaung, Greta Ringkvist, Ingrid Gunnarsson, Märta Söderberg och Greta Flink. Främre raden fr v: Märtha Strömberg, Sonja Andersson, Birgit Gullbrandsson, Märtha Dunge och Linnea Karlsson.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv/Tack till Eva-Lena Holmgren

De allra första matcherna i Sverige mellan damlag och gubblag lär ha spelats i Lindesberg respektive Gävle 1917. Publiksuccén var överväldigande och massor av liknande matcher kom att arrangeras runt om i landet de närmaste åren. 

Den första svenska matchen mellan två damlag spelades på Aspuddens Idrottsplats i Stockholm 1918, som ett inslag i IF Linnéas sommarfest.

Det manliga fotbollsetablissemangets motstånd var kompakt: ”Det finns icke ord nog starka att fördöma kvinnlig fotboll”, kunde man läsa i tidningarna. Kvinnor ”ska inte fara omkring på en fotbollsplan som tosingar. Och skrika sig hesa. Och sparka varandra på benen. Och vanställa sin vackra byst. Och skaffa sig karlben. Och stora breda fötter. Så de måste gå med minst 42 i skonummer.”

Men damfotbollsvågen rullade ändå vidare. I Göteborg, där man länge förgäves försökt ordna en dammatch, möttes till slut IFK Göteborgs damlag och ett kombinationslag. Fast man spelade iförda lackskor med höga klackar...

”Muntrationsmatcherna” mot gubblag fortsatte, men runt 1920 blev det allt vanligare att damerna ville spela mer seriösa matcher mot andra kvinnor. 

I Kalmar IS medlemblad – Kalmar IS bytte några år senare namn till Kalmar FF – förespråkade en kvinnlig skribent 1922 damfotboll med motiveringen att ”kvinnan numera ej är den veka varelse som jämt är i behov av mannens hjälp och stöd”. Därför skulle inte kvinnlig fotboll fördömas, ”åtminstone inte förrän man tydligen ser om den har menlig inverkan  på de kvinnliga spelarnas ställning i hemmet och samhället”.

Den 16 oktober 1921, bara en vecka efter Kalmarflickornas triumf mot gubbarna, spelade samma tjejer mot ett annat kalmaritiskt damlag och vann med 2–0.

Men i slutet av samma år förbjöd FA – det engelska fotbollsförbundet, där konservatismen var stark – plötsligt klubbarna att låna ut sina planer till dammatcher. Och vad England gjorde i fotbollssammanhang var fortfarande rätt för större delen av fotbollsvärlden, inklusive de tongivande kretsarna i det svenska förbundet och, inte minst, de inflytelserika sportjournalisterna på de större svenska tidningarna.

Därför blev damfotbollen på 20-talet inte mer än till en ansats. Kvinnorna förvisades till att fortsätta spela skämtmatcher. Ett litet uppsving kunde noteras i början av 30-talet, men det var inte förrän under andra halvan av 60-talet som tiden äntligen visade sig mogen för damfotboll på riktigt. 

I Kalmar bildades det första organiserade damfotbollslaget våren 1968 av Kalmar FF:s handbollstjejer. Mest för att hålla igång mellan handbollssäsongerna. Andra föreningar i stan kom snart att satsa mer helhjärtat på damfotboll. KFF la ner sin damverksamhet efter bara några år och damfotbollen växte i stället till sig i främst Lindsdals IF och så småningom i IFK Kalmar.

Trollkarl som tränare

Borås Damlag drog in en hel del pengar till välgörenhet. Man sålde också vykort på laget för 25 öre styck för att få in pengar. Bakre raden från vänster: Majken Cronander, Ingrid Wiman, Edla Sjöstam, Astrid Lundberg, Ingrid Sjöholm, Greta Pettersson, och Ingrid Svensson. Mellanraden fr v: Hildur Pettersson, Maja Johansson och Anna Johansson. Främre raden fr v: Valborg Ståhl, Lisa Pettersson och Ruth Blixt.
Vykort från 1933 

Det behövdes en trollkarl för att sätta fart på den svenska damfotbollen i början på 30-talet. ”Mr Acke” var född i västgötska Redslared 1899 och började trolla redan som 15-åring. 

I vardagslag hette han Axel Lundberg och arbetade på SJ. Efter att ha flyttat till Borås fick han ihop ett gäng intresserade tjejer och satte igång med rationell träning och teori varje  söndag.

På fyra månader sommaren 1933 spelade Borås Damlag över 30 matcher, flera mot gubblag, men också mot andra damlag. I Jönköping satte man publikrekord på Stadsparksvallen när 4.200 åskådare kom för att se damerna besegra stadfullmäktige. Man drog storpublik även i danska Ålborg: sammanlagt såg 36.000 personer laget spela två matcher där i början av augusti. 

1935 var turen kommen till Kalmar, där man mötte ett manligt lag av så kallade ”slocknade stjärnor”, flera av dem kanske lite väl nyslocknade. Bemötandet i pressen blev raljant, för att inte säga direkt fientligt. Östra Smålands utsände ägnade sig mest åt att skriva om hur uselt damerna spelat och gitte ens tala om hur matchen slutat.

Axel Lundberg avled 1983. Han var en driftig manager som marknadsförde sitt damlag framgångsrikt i flera säsonger. Men inte heller Borås Damlag lyckades bryta igenom det manliga motståndet mot riktig damfotboll.

Damhandboll i stället för damfotboll

Carl Schelenz skapade handbollen, eftersom det inte ansågs lämpligt för damer att spela fotboll.

Handbollen var en av anledningarna till att damfotbollen inte kunde slå igenom på 30- talet. Då hade det manliga idrottsetablissemangets motstånd mot kvinnlig idrott luckrats upp en del, men fortfarande ansågs just fotbollen vara en på tok för hård sport för tjejer. 

Så även i Tyskland. Där skapades 1919 handbollen av Carl Schelenz, verksam som sportlärare vid Siemens fabriker i Berlin, med det uttalade syftet att det var en sport som passade betydligt bättre för de många kvinnor som arbetade vid företaget än den olämpliga fotbollen.

Damhandbollen infördes i Sverige 1925 och blev snabbt populär, både utomhus och inomhus. ”Vad fotboll är för Sveriges manliga ungdom har handboll blivit för den kvinnliga”, stod det 1930 i tidningen Damsporten i ord och bild. Ja, faktum var att handbollen uppfattades som så starkt kvinnligt könsanknuten att att man inom Svenska Fotbollförbundet såg på herrhandboll som en ”fruntimmersaktig lek för barnungar”.

Fotnot: Många av uppgifterna härovan om damfotbollens tidigaste år i Sverige har inhämtats ur Torbjörn Anderssons i högsta grad läsbara och oerhört informativa doktorsavhandling Kung fotboll – den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950, som gavs ut 2002. Boken nytrycktes av Arx förlag 2014 och finns fortfarande tillgänglig genom bokhandeln. 

LÄNKAR:

• ”Juntan” klippte till
• Bondkomikern från Södra vägen som blev internationell stjärnartist
• Amiraler och annat Löst folk på Sparregatan

© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 10 juni 2011