Ett brutalt mord blev början till Systembolaget i Kalmar

Så här såg det ut i ”utminuteringsaffären” i Odd Fellowshuset längst ner på Larmgatan cirka 1918. Till vänster står butiksbiträdet Hjertqvist. Framför sig har han ett par ”doseringslyktor”. Med dem pumpade man upp den mängd brännvin kunden ville ha i sitt medhavda kärl eller flaska. I de vita skålarna som står på disken samlades de droppar upp som eventuellt flödade över. De stora tunnorna snett bakom Hjertqvist innehöll olika sorters sprit. Mannen som står framför disken längst bort till höger är ordningsvakten Pettersson-Trotzig.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar kommuns bildarkiv

Lördagskvällen den 24 juli 1852 genljöd den ruffiga kåkbebyggelsen på norra Kvarnholmen i Kalmar av Catarina Maria Ömans förtvivlade rop på hjälp. Men ingen vågade komma till hennes undsättning, inte ens polisen. Så småningom blev det tyst. Inga rop hördes längre. Också de dova ljuden av slagen mot hennes kropp hade upphört. 

I tre timmar hade den 34-åriga kvinnans man misshandlat henne med en trästång. Till slut återstod nästan ingenting av tillhygget. Den härdade stadsläkaren doktor Petersson konstaterade efteråt att han aldrig någonsin förut sett en människa som blivit så illa tilltygad.

Rannsakningen visade att mördaren, den mycket fruktade slagskämpen och lönnkrögaren Johan Bank, slagit ihjäl sin hustru för att hon råkat slå sönder ett krus innehållande en kanna (= 2,62 liter) brännvin för honom. Vittnen hade hört hur hon under misshandeln bett om nåd och lovat sälja sin svarta klänning, som var satt i pant hos brännvinshandlaren Areskog på Storgatan, för tio riksdaler.

Mordet på Catarina Maria Öman – hon var också mor till ett minderårigt barn – blev en vändpunkt i Kalmars sociala historia. Tidningen Calmar-Postens stridbare redaktör S G M Ströhm gick till våldsamt angrepp mot Areskog, som utpekades som den som försåg Kalmars otaliga lönnkrogar med sprit och också var ägare till flera av dem, bland annat den där mordet ägt rum.

Folkbildaren, rektorn och redaktören Sven Gustaf Magnus Ströhm (1820–1904) tog initiativet till vad som så småningom blev Systembolaget i Kalmar. I hans tidning Calmar-Posten kunde man läsa att många män dog i förtid i Kalmar. Enligt 1850 års siffror fanns det 700 fler kvinnor än män i stan: ”Av stadens 2.788 mankön fanns blott 32 över 50 år”. Artikelförfattaren var övertygad om att huvudorsaken till den dystra statistiken var det hejdlösa drickandet. Siffrorna för Kalmar var klart värre än för riket i genomsnitt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Ströhm konstaterade också i Calmar-Posten – som inte har ett dyft att göra med den nutida publikationen med likartat namn – att det var allmänt känt att ”Kalmarpolisen är usel”. Den polisbetjänt grannarna försökt förmå att avbryta misshandeln hade bara svarat ”De slåss ju alltid, vad har jag där att göra?”.

Men Ströhm var ändå nyanserad i sin kritik. Polisen var visserligen usel ”men den är också uselt betald”. Polischefen tjänade 280 riksdaler om året, ”mindre än en duglig vedgårdsarbetare”. Polismännen hade 125 riksdaler, ”knappast en dränglön”, och var tvungna att ha andra arbeten för att få ihop till uppehället.

Ströhm gick vidare med opinionsbildningen. Han ville rensa upp i Kalmars vildvuxna krogliv och reglera brännvinsförsäljningen. Det skulle man göra genom att bilda ett bolag som myndigheterna gav bestämmanderätt över vilka krogar som skulle få servera sprit. Föreståndarna skulle tillsättas och avlönas av bolaget. De skulle se till att inte sälja sprit på kredit eller till minderåriga och berusade. Bolagets vinst skulle användas till ”någon för staden nyttig eller välgörande inrättning”.

Den 30 mars 1853 hölls ett möte i Societetshuset vid Stortorget. Det låg där Stadshotellet ligger i dag och fyllde samma funktion. Ett hundratal personer kom och glädjen i pressen var stor över att det fanns representanter för alla samhällsklasser på plats: ”arbetare och ämbetsmän, köpmän och hantverkare, till och med krögare och värdshusvärdar, vilka alla tycktes livade av samma intresse – superiets reglering”.

Stortorget i Kalmar på 1890-talet. På nuvarande Stadshotellets plats låg det så kallade Societetshuset, eller "Svanfeldts Hotel" som det stod på fasaden då Salomon Svanfeldt var källarmästare där 1892–1897. Det är dock inte han som står och flinar upp sig mot kameran.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Några kvinnor fick väl knappast vara med, men man kan ändå förmoda att det här var första gången Kalmarbor från så skilda samhällsskikt tillsammans gjorde ett allvarligt försök att göra sin stad drägligare att leva i.

Spritreglering låg i tiden. Kalmar Brännvinsminuteringsbolag, som blev följden av mötet på Societetshuset, var det tredje i sitt slag som stiftades i landet. Falun var först 1850 och följdes av Jönköping två år senare. 

I Kalmar fick man omgående ner antalet krogar till tolv från tidigare 15 eller 16. Fler poliser anställdes, vilka fick sin avlöning direkt från brännvinsbolaget. Med åren och allteftersom lagstiftningen ändrades ombildades bolaget och bytte namn flera gånger. Från 1919 hette det Systembolaget i Kalmar. På 50-talet bestämdes att alla lokala Systembolag skulle ersättas av ett riksbolag på det sätt som vi varit vana vid sedan dess. 

Då hade det gått lite mer än ett århundrade sedan Catarina Maria Öman hade fått betala en kanna brännvin med sitt liv.

Välkänt märke på sin tid. Etikett från cirka 1900. 
Bild ur ”Systembolaget i Kalmar 100 år”

Kö till Systembolaget i Odd Fellowshuset i hörnet vid Larmgatan–Södra Vallgatan. Det är onekligen rejäla väskor kunderna försett sig med. Bilden är tagen någon gång på 1920-talet. 
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Systembolagets restaurang låg från 1920 en trappa upp på Kaggensgatan 27  i kvarteret Kopparslagaren. Det var en så kallad andraklasskrog, vilket innebar att där inte serverades sprit utan bara vin och öl. Huset är rivet sedan länge. Foto från 1930. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Kalmarbolagets första bil, inköpt 1920, har hämtat vinfat i hamnen. Vid ratten sitter chauffören Richard Pettersson. 
Bild ur ”Systembolaget i Kalmar 100 år”

Butiken på Södra Långgatan 44 låg i samma hus som Hotell Witt. Den öppnade 1940 och fanns kvar till 60-talet. 
Bild ur ”Systembolaget i Kalmar 100 år”

Porten till gården på Södra Långgatan 20, Systembolagets mest klassiska adress i Kalmar. I dag är det frisersalong i lokalen där man sålde sprit, vin och öl från 1927 till 1982.
Foto: Klas Palmqvist

Kalmarborna söp ihop till både järnvägen och Stadsparken

Begravningskapellet på Södra kyrkogården stod klart 1863 och bekostades av brännvinsbolaget i Kalmar. Bilden är från 1965.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Järnvägen och Stadsparken är bara två av de inrättningar i Kalmar som delvis kommit till stånd tack vare invånarnas brännvinstörst.

Den vinst brännvinsbolaget i Kalmar gjorde skulle användas till något som var ”nyttigt eller välgörande” för staden. En del av det man bekostade finns fortfarande kvar.

I närvaro av 3.000 personer invigdes 1863 begravningskapellet på Södra kyrkogården. De 9.000 riksdaler det kostat stod bolaget för. Det var den största summa man dittills satsat på ett byggprojekt. För trädplantering på de gamla vallarna hade anslagits en ännu större summa, drygt 14.000 riksdaler. Soppkokningsanstalten hade fått 500, skarpskyttekassan lika mycket och till utredningen av en järnväg mellan Kalmar och Lammhult hade man bidragit med 2.000. Kalmar nation i Uppsala fick dessutom 200 riksdaler för att införskaffa ett piano.

Brännvinsbolaget fortsatte under 1860-talet med att anslå pengar till vinterarbete åt arbetslösa. De fick 58 öre om dagen för att riva norra stadsmuren och fylla ut en del av Malmfjärden.

Den stora satsningen kom dock att gälla järnvägen. Staten hade bekostat Oskarshamns förbindelse med Södra stambanan men när Kalmar ville ha en bana till Växjö/Alvesta blev det avslag i riksdagen.

Man gjorde nya försök att åtminstone bygga järnväg till Emmaboda. Men det verkade omöjligt att få ihop kapital. Då ingrep spritbolagets direktion, som bestod av några av de mest inflytelserika och förmögna herrarna i staden: konsulerna Hasselquist och Roosval, köpmännen Ljunggrén och Jeansson för att nämna några (se blogginlägget ”En gammal bild av en ny tid”).

Genom diverse invecklade turer och krediter lovade spritbolaget att satsa flera hundratusen kronor på järnvägsbygget – under förutsättning att Kalmar stad gick in med ytterligare 200.000 riksdaler, förutom den nästan halva miljon staden redan bidragit med. I praktiken var det ett ultimatum: 200.000 – eller ingen järnväg. 

Stadsfullmäktige behandlade ärendet i juli 1872. I augusti 1874 invigdes Kalmar–Emmaboda järnväg.

Samma år köpte staden in den gamla Krusenstiernska trädgården, som låg alldeles intill slottet. Den skulle bli början till Stadsparken. Men pengarna räckte inte till mycket mer än att tvångsinlösa området från ägarinnan Hermina von Krusenstierna. Hon köpte i stället vad som i dag är känt som Krusenstiernska gården i Gamla stan.

Johan Julius Jeansson (1831–1896)

Då ingrep stadens starke man, grosshandlaren Johan Jeansson. Han lovade att skänka 6.000 kronor av den – ytterst lättförtjänta – lön han uppbar som ordförande i spritbolaget till att ställa i ordning parken. Som villkor ställde han att parken skulle stå färdig före 1877 års utgång. Enbart brännvinspengarna visade sig dock inte räcka utan grosshandlaren fick skjuta till ytterligare ungefär 20.000 kronor – i dagens penningvärde motsvarande drygt 900.000 kronor.

Det hade han råd med.

Stadsparken på ett kolorerat vykort från något av 1900-talets första år.
Ur Olle Vallerheds samling

Fotnot: Johan Bank dömdes till döden för att ha mördat Catarina Maria Öman. Om avrättningen berättas det under rubriken När bödeln tappade huvudet.

Se även:
• Sista avrättningen i Vassmolösa

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun och Olof Vallerhed, Färjestaden.
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.
Gamla Kalmarbilder finns också att se i Kalmar kommuns bildarkiv.

I sin bok Systembolaget i Kalmar 100 år, utgiven 1954, berättar lokalhistorikern Robert Andersson om spritförsäljningens historia i Kalmartrakten från mitten av 1800-talet och ett århundrade framåt.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 16 januari 2012

”Pin livat” på Byttan och i Tallhagen

Den här bilden är förmodligen tagen när Stadsparksrestaurangen invigdes den 4 juni 1881. Premiäråret serverades ”sexor”, det vill säga lättare måltider som intogs efter klockan sex på kvällen, för mellan 50 öre och en krona (en dåtida krona motsvaras i dag av knappt 60 kronor). Ölet kostade 15 öre flaskan, sockerdricka och lemonad var fem öre dyrare. Även kaffe och te kostade 20 öre. Ville man ha bröd till teet fick man punga med en tjugofemöring, medan en ”kaffefrukost”, vad den nu innefattade, gick på 60 öre.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv 

Han hette Olof Olsson men kallades för ”Pin-Olle” eftersom han tyckte det mesta var kul: ”pin livat” var hans favorituttryck. Han var källarmästare på Byttan i Stadsparken, sålde cigarrer i Rotundan vid Tullbron, inrättade kafé för damer på sitt hotell vid Kavaljeren och vid hans sommarstuga ”Si goda då” i Tallhagen kunde man få syn på både lejon och giraffer i buskarna. 

Olof ”Pin-Olle” Olsson (1842– 1907), legendarisk Kalmarkrögare med originella idéer.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Olle Olsson föddes i Kalmar 1842. Så fort han slutat skolan började han arbeta som smörgåsnisse på Societetshuset vid Stortorget, föregångaren till Stadshotellet. Snart befordrades han till kypare och i mitten av 1870-talet startade han ett eget litet värdshus på Ölandsgatan, som snabbt blev känt för att hålla en för tiden – och Kalmar – ovanligt hög nivå. 

1880 tog Olsson över det bara några år gamla Frimurarehotellet vid Larmtorget. Värdshuset på Ölandsgatan lämnade han snart för att i stället koncentrera sig på restaurangen i den nyanlagda Stadsparken. 

Den öppnades den 4 juni 1881 och första sommaren var det fröken Anna Jönsson som stod för driften. I själva verket var hon bulvan för Olsson. När han insåg att Byttan – som etablissemanget benämndes i folkmun på grund av sin förmenta likhet med en gammaldags smörbytta – gick bra, tog han redan året därpå även officiellt över värdskapet själv. 

Restaurangpaviljongen klädde han med färggranna flaggor och den närmaste omgivningen lystes upp med marschaller och papperslyktor. ”När det sedan blev kyligt fram på sensommaren”, berättar Kalmarkrönikören Manne Borgwall, annonserade Olsson om att filtar hyrdes ut för tio öre styck. ”Där satt man sedan och tärde sina kräftor med en sejdel Gamle Carlsbergs öl”. 

Flaggan i topp på gamla Byttan på ”Pin-Olles” tid.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Olsson var som sagt både serviceinriktad och påhittig men inte alls lismande och inställsam och han brusade lätt upp. När kung Oscar II skulle besöka Kalmar 1884 anförtroddes ”Pin-Olle” hedersuppdraget att ombesörja flaggdekorationerna på slottet, något han åtog sig med stor entusiasm. 

Landshövding Edelstam menade dock att en av flaggstängerna hamnat i skymundan, vilket ”Pin-Olle” inte alls höll med om. Han hävdade att han hade tre goda egenskaper som landshövdingen var i komplett avsaknad av. ”Vilka då?”, undrade Edelstam. ”Jo, smak, dekorationsförmåga och ordningssinne”, förklarade den uppretade källarmästaren. 

Landshövdingen vände på klacken. Den omstridda flaggstången fick stå kvar där den stod. 

Värdskapet på Byttan fungerade till allmän belåtenhet i flera år, men 1893 råkade ”Pin-Olle” i ekonomiskt trångmål och det hela slutade med konkurs. Nu var Olsson noga med att betala sina skulder. Det lär ha tagit sin tid, men allteftersom han kom på fötter igen ska alla fordringsägare ha fått igen sina pengar.

”Pin-Olle” fick lämna frimurarnas hotell och startade i stället Hotell Victoria i det Mühlenbruchska huset med adress Östra Sjögatan 1. Huset inrymde också en skeppshandel och i källaren serverades öl. Där fanns en ”pilroulette” som gästerna kunde använda för att bestämma vem som skulle bjuda på nästa omgång laget runt. 

Det Mühlenbruchska huset uppfördes av handelsmannen David Mühlenbruch 1720 i Lilla Torgets hörn mot Östra Sjögatan. Skeppshandeln innehades på sin tid av en herre som kallades ”Pelle på lådan”. Kanske är det rent av han och ”Pin-Olle” som står i gathörnet? Bilden ska ha tagits 1906.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

I hotellets kafé serverades inte bara kaffe och te utan även öl och vin. Här fanns också ett särskilt rum för damer, vilket säkert vidgade kundkretsen. Tidigare hade knappast ”fina” damer kunnat besöka en servering utan manligt sällskap. Hit kunde de gå med sina väninnor. 

Olsson var också cigarrhandlare i Rotundan vid Tullbron, som byggts som tullkur 1857, samtidigt med bron. Där upptogs tull av den som skulle in till Kvarnholmen. 

Rotundan fotograferad på 40-talet då den hade förvandlats till fruktkiosk. På 60-talet placerades en enkel glasskiosk alldeles intill och den fanns kvar åtminstone en bit in på 80-talet. Då var Rotundan degraderad till förråd. Senare har den snyggats till och gjorts om till obemannat konstmuseum.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När järnvägen kom till Kalmar 1874 slopades avgiften och Rotundan kom att användas som likbod och obduktionssal ända tills ”Pin-Olle” startade sin cigarraffär 1882. Sortimentet utökades i slutet av 1890-talet med blommor, frukt och godis. 

”Pin-Olle ”var tidigt medveten om reklamens betydelse. Ovanför entrén till Byttan fanns ett plakat med texten ”Belåtna gäster – bästa reklam”. 

Turisthotellet i hörnet Larmgatan–Ölandsgatan revs 1938 och ersattes av ett toppmodernt hus som bland annat innehöll Hotell Ritz och biografen Grand.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

I Turisthotellet, som ”Pin-Olle” startade 1900 i hörnet Larmgatan–Ölandsgatan (huset revs i slutet av 30-talet) och inte drev längre än till 1902, målade han diverse deviser och ordspråk i taket. På Rotundans vägg fanns också verser: 

Du vandringsman på livets stig, 

förbi min dörr ej gå! 

Jag har ett ord att säga dig, 

ett ord så gott som två: 

Om du är trött och ledsen på 

all jordelivets knarr, 

slå sorgen bort, var glad ändå, 

kom tag dig en cigarr! 

Och genast far bekymren bort , 

gömd i Havannas rök, 

begärs det någon särskild sort? 

Här finnes allt, försök! 

I mitten av 1890-talet byggde ”Pin-Olle” en sommarstuga i Tallhagen, en bit nordost om där Ölandsleden i dag går över Timmermansgatan/Ledungsvägen. På den här tiden skulle sommarhus helst heta någonting. ”Pin-Olle” bestämde sig för att det första en människa sa till honom en viss dag skulle bli stugans namn. Den aktuella dagen råkade han möta en gubbe på vägen som hälsade honom med orden ”Si goda då”. Det fick bli stugans namn. 

Pierre Backman beskriver det originella lilla huset så här i Sancte Christophers Gilles CHroenica XXVIII–XXIX: 

Det blev utan tvivel det kuriösaste sommarställe Tallhagen någonsin ägt. Byggnaden var inte stor och skulle kanske närmast ha kunnat kallas en kolonistuga. Ytterväggarna var klädda med hyllor från grunden till taklisten, den ena ovanför den andra. Och på hyllorna stod uppradade tätt intill varann champagnebutelj vid champagnebutelj på ena väggen, tomma geneverkrus på den andra och gamla benediktinerflaskor på den tredje. Från taket hängde i husets fyra hörn stora Eolsharpor, glasklockor, vilka gav ifrån sig underbart svingande, himmelska toner i vindens sus. 

I det lilla inhägnade skogsområdet hade ”Pin-Olle” inrättat ett egenartat menageri. Ur en buske tittade ett lejon fram och bland enar och björkar stack en giraff upp sin långa hals. I gräset låg feta boaormar. Alla djuren var förstås förfärdigade och målade av ”Pin-Olle” själv. 

Här ute var det ofta ”pin livat”. Till exempel sommaren 1904 när det illustra välgörenhetssällskapet ÅM bjöds på fest. Herrarna anlände till tonerna av mässingsmusik och som den framstående krögarfar och nöjespappa han var hade ”Pin-Olle” förstås ordnat på bästa tänkbara vis med mat och dryck. Det blev en fest långt in på nattkröken som det kom att talas om i decennier. 

I dag återstår ingenting av ”Si goda då”. Det svarta ordenskors av järn som ÅM-bröderna i alla tider placerat ut för att markera sina utflyktsmål, och som finns kvar på många håll i Kalmartrakten, är också försvunnet. Men stenen där det en gång varit fastsatt finns kvar med ett märke efter var korset en gång suttit. 

”Pin-Olle” Olsson gick ur tiden 1907, 65 år gammal. Det var många som tyckte att utan den färgstarke krögaren blev Kalmar en avsevärt tråkigare stad. 

STORT TACK för generös hjälp med bilder till: 

Jan Magnusson, Kalmar kommun

Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening

Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum

Olof Vallerhed, Färjestaden

Mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar finns att se på Digitalt Museum.

Gamla bilder finns också i Kalmar kommuns bildarkiv.

KÄLLOR

John Sjöstrand: Kalmarbilder (1925)
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder, del 3 (1937)

John Sjöstrand: Det Kalmar som gått och går (1948) 

Harald Åkerlund: Byttan in memoriam (ur Sancte Christopher gilles CHroenica XII–XIII (1939) 

Hjalmar Ahlberg (red): Kalmar folkskolors minnesskrift (1942) 

Manne Borgwall: Kalmar i minnets skimmer (1954) 

Ch Pierre Backman: Tallhagssocieteten (ur Sancte Christopher gilles CHroenica XXVIII–XXIX (1966) 

Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014) 

LÄNK
Klas Palmqvist: Victoria, Nea, Svea och andra Kalmarhotell

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 30 mars 2019