Johan Alfred Nilsson Strid (1853–1925), av okänd anledning kallad ”Sjustina”, var förste trumslagare i Kalmar Skarpskyttekompani. Här är han fotograferad i fullt ornat på äldre dagar. Hans skarpskytteuniform blev med åren alltmer fantasifullt utstyrd. Både den och hans trumma lär förvaras på Länsmuseet i Kalmar. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
I Kalmar fanns på 1860-talet en av landets största skarpskytteföreningar. Långt efter att den tynat bort såg trumslagaren ”Sjustina” till att minnet av skarpskyttarnas storhetstid bokstavligen gav eko i stan i många år framöver.
Konsul Gunnar Berggren berättade i början av 40-talet för folklivsforskaren Walter Welin om ”Sjustina”, som egentligen hette Johan Alfred Nilsson Strid (1853–1925):
– ”Sjustina” hade i många år varit trumslagare i skarpskyttekåren. Hans vana var att uppvakta med musik, en trumma som han slog på så att man höll på att mista sansen när man hörde honom. Detta gjorde han varje gång någon fyllde år, bara för att få en slant.
Gunnar Berggren (1882–1945), vd för klädesfirman AB Bröderna Berggren, ledamot av stadsfullmäktige, estnisk konsul mm. |
Men ”Sjustina” anlitades inte bara för att väcka jubilarer – och förmodligen stora delar av Kalmars övriga befolkning – på födelsedagar. Den gamle trumslagaren angav också marschtakten när folk på Malmen gav sig ut på sommarutflykter till Tallhagen eller Oxhagen.
Varför Nilsson Strid kallades ”Sjustina” visste inte Berggren och ingen annan heller, tycks det. Men han var född i Kalmar och egentligen murare. Snusfabrikören Carl Sundberg, chef för Kalmars skarpskyttar, skickade honom till Karlskrona, där han fick lära sig slå på trumma enligt den militära konstens alla regler.
Carl Sundberg, chef för skarpskytterörelsens Lifkompani på 1860-talet. Bild ur Sancte Christophers gilles chroenica XIV–XV (1941) Se även En gammal bild av en ny tid och Tobaksindustrin i Kalmar gick upp i rök |
Skarpskytterörelsen flammade upp i början av 1860-talet, som en våldsamt fosterländsk men samtidigt delvis demokratiskt präglad folkrörelse.
I Kalmar fick den sin upprinnelse i ett möte på Witts hotell den 16 december 1860, bara någon månad efter att den allra första skarpskytteföreningen i landet hade bildats i Göteborg på initiativ av författaren och tidningsmannen Viktor Rydberg och publicisten S A Hedlund, båda radikalt liberala förgrundsgestalter. I Stockholm angavs tonen av August Blanche, dramatiker och publicist även han, samt Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare.
Alla stred de för representationsreformen – ståndsriksdagen blev också ersatt av tvåkammarriksdagen 1866 – för allmän rösträtt, som man fick vänta avsevärt längre på, och för folkhögskolorna, som skulle ge breda folklager möjlighet att skaffa sig högre bildning, en idé som slog igenom efter det dansk-tyska kriget 1864 men som redan 20 år tidigare lanserats i Danmark
Skandinavismen var en av de viktigaste grogrunderna till skarpskytterörelsen. Revolutionsåret 1848 skakade om kontinenten och då utbröt också det slesvig-holsteinska kriget mellan Danmark och tyska separatister, stödda av främst Preussen. Kriget pågick i tre år och fick sin fortsättning 1864.
I Sverige solidariserade sig många i liberala kretsar med danskarna, den tidigare arvfienden. Det svenska försvaret var fortfarande organiserat enligt indelningsverket från 1600-talet och skulle knappast kunna bjuda starka makter som det framväxande Tyskland eller tsarens Ryssland effektivt motstånd. Allmän värnplikt och frivillig folkbeväpning lanserades som motmedel. Men att införa värnplikt utan att samtidigt i gengäld ge allmän rösträtt var vanskligt (se Freden med Norge och mötet i Kalmar Folkets Park).
I Kalmar var det på 1860-talet den moderna tidens män – även i föregivet ”radikala” kretsar i Sverige var kvinnor ännu inte på länge påtänkta att spela någon som helst roll – som entusiasmerades av skarpskytterörelsens pionjärer i Göteborg. I den första styrelsen för Kalmarföreningen var läroverkets rektor O E L Dahm ordförande. I övrigt utgjordes ledningen av folk ur den uppåtsträvande borgerligheten, samma personer som var inblandade i det mesta som hade med moderniseringen av samhällslivet i staden att göra, oavsett om det gällde sällskapsliv, handel, tidningar eller järnvägar.
Den här bilden från 1861 visar elva prominenta medlemmar av Sällskapet OB – Ordensbröderna. Flera av dem var också med i ledningen för skarpskytteföreningen. Till exempel läroverkets gymnastiklärare C E Holmberg, som står längst till vänster, och handlanden Daniel Magnus Ljunggrén (i mitten av övre raden), ”Tysken” kallad eftersom han i ungdomen arbetat i Tyskland och vars fru var tyska. Till höger om honom står Kalmar Enskilda Banks direktör John Roosval, även han engagerad i skarpskytterörelsen, liksom grosshandlare Victor Ferdinand Gullbrandsson, längst till höger. Också tre av herrarna längst fram var drivande i skarpskytteföreningen; från vänster redaktör Carl Gethe, konsul Carl Hasselquist och samt populäre och färgstarke tobaksfabrikören Carl Sundberg som residerade i Carlsbergsvillan där skarpskyttarna efter fullbordade övningar anordnade många glada festligheter i den stora parken. Foto ur Östra Smålands arkiv Se även En gammal bild av en ny tid |
Skarpskyttarnas skjutbana låg i Kalmarsundsparken. Vallen med måltavlorna fanns ungefär där badplatsen är belägen i dag. Några av träden i den allé som planterades längs skjutbanans sidor finns kvar än i dag. Till höger låg en repslagarbana. Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927) |
Från början hade man bestämt sig för att bara ägna sina försvarskrafter åt Kalmar stad och dess allra närmaste omgvning – annars riskerade man ju att vara frånvarande från sitt arbete och sina affärer alltför länge, påpekade snusfabrikör Sundberg.
I mars 1861 sanktionerades skarpskytterörelsen av regeringen och fick ekonomiskt stöd av staten, som snart krävde att Norra och Södra Möre skulle ingå i området.
Januariupproret i Polen 1863 mot den ryska överhögheten och dansk-tyska kriget året därpå bidrog till att skarpskytterörelsen fortsatte växa. Furst Czartorisky, en av den polska frihetsrörelsen förgrundsfigurer, anlände till Kalmar och arm i arm med historieskrivaren Volmar Sylvander, även han djupt engagerad i skarpskytterörelsen, fördes han till ett festligt samkväm i Societetshuset, Stadshotellets föregångare.
Volmar Sylvander (1816–1882), läroverksadjunkt och Kalmars hävdatecknare. Foto: Kreuger & Ebeling/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Kung Karl XV själv kom också på besök. 1864 restes en äreport vid infarten till Larmtorget och 500 man från de olika skarpskytteavdelningarna mötte upp på torget. Men allt blev fiasko, kungens ankomst signalerades så sent att skarpskyttarna på torget inte ens hann skyldra gevär och ropa hurra innan kungen i full fart passerat på sin väg till landshövdingeresidenset. Sedan syntes han inte till förrän nästa dag när han skulle ta ångbåten till Öland. Då togs skadan igen och hela mottagningsståten spelades upp i hamnen i stället.
Äreporten vid Larmtorget till Karl XV:s ära, prydd med hans valspråk ”Land skall med lag byggas”. Till höger Kalmar Teater, till vänster Kockska gården, som revs 1876. Det kan ha varit Kalmars äldsta bostadshus, enligt vissa uppgifter ska det ha stått i Gamla stan och flyttats in till Kvarnholmen. I dag ligger Frimurarehotellet på tomten. Bild ur Kalmar läns museums arkiv Några rader om kommendant Kock finns att läsa i Stagnelius på kalmaritiska, del 2 Foto: Kreuger & Ebeling/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
1865 års storläger hölls i Kulltorp vid midsommarhelgen. Men många som såg fram mot en trevlig helg med lite soldatlekar, överraskades av kravet på militär disciplin. Redan första kvällen tunnades skaran ut då många gav sig hem igen, utan permission. Till exempel avlägsnade sig hela Harby kompani, utom chefen, som för skams skull blev kvar.
Till vänster målaren och vicekorpralen Engdahl, till höger urmakaren och korpralen Johansén, befäl för Lifkompaniets fjärde korpralskap vid Kalmar Skarpskyttekår. Foto: Kreuger & Ebeling/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Vissa präster såg med oblida ögon på skarpskyttarna, vars övningar ofta hölls vid gudstjänsttid och vägrade läsa upp deras kungörelser i kyrkan.
1866–67 genomgick rörelsen en kris, förstärkt av nödårens umbäranden. Många flyttade till Stockholm, Danmark eller Amerika för att kunna försörja sig.
Skarpskyttekåren fortsatte sina övningar in på 1880-talet, men glansåren var över. Som mest hade mer än 1.400 man varit engagerade bara i Kalmar och länet hade i förhållande till folkmängden haft flest skarpskyttar i landet. 1883 las kårerna ner eller ombildades till skytteföreningar. Flera existerar än i dag, till exempel Kalmar Läckeby Skytteklubb.
I Kalmar fanns ”Sjustina” kvar som en bullrig påminnelse om skarpskyttarnas storhetstid. Fram på 1920-talet började även han tackla av. Gunnar Berggren skildrade sitt sista möte med den uthålligaste representanten för den en gång så manstarka skarpskyttekåren för folklivsforskaren Walter Welin:
– När jag var med i fattigvårdsstyrelsen kom ”Sjustina” en dag upp till mig och fick sig då en sup. ”Allting är bra här i världen”, sa han, ”men jag fryser så”. Jag lagade att han fick lite konjak på recept. Det är mitt sista minne av gubben.
KÄLLOR
Manne Hofrén: Skarpskytterörelsen i Kalmar (i Sancte Christophers Gilles CHroenica 1941)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Victor Elmqvist: Calmare gamla Malm (2006)
Walter Welin: Intervju med Gunnar Berggren för Lunds Universitets Folkminnesarkiv (1941)
TACK TILL
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. Tiotusentals historiska bilder och föremål ur länsmuseets samlingar finns att se på Digitalt Museum.
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 23 februari 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar