Med Nina och Göta till Svinö

Svinöfärjan Göta fullastad med passagerare. Det måste väl vara Nina Lundgren själv som skymtar allra längst bak. Svårt att säga när bilden är tagen, kanske på 40-talet.
Foto ur Klas Johanssons samling

I 38 år upprätthöll en av världens minsta färjor trafiken på en av världens kortaste färjelinjer. Från 1932 till 1970 stävade den 18 fot långa motorbåten Göta mellan Kullö och Svinö i Kalmar. Skeppare var i alla år Nina Lundgren, tändsticksarbetare, skicklig väverska och stor traventusiast. 

Svinö och dess närmaste omgivningar på 1966 års turistkarta över Kalmar. De streckade linjerna visar var den planerade Ölandsbron skulle gå fram.

Nina föddes 1897 som det yngsta av åtta syskon i den fattiga lantarbetarfamiljen Andersson i Gräsgärde söder om Kalmar. Hon flyttade in till stan 1925, arbetade på tändsticksfabriken, och gifte sig året därpå med sjömannen Enock Lundgren, född i Halltorp 1902. Makarna fick inte några barn. 

Paret Lundgren skaffade sig snart en segelbåt, byggd 1928 av Erik Sjögren i Ekenäs. Den beskrivs som ”en öppen klinkbyggd båt av allmogetyp med spegelakter och med reling av ek, i övrigt helt byggd av furu.” 

Nina och Enock gav sig ofta ut i Kalmarsund och seglade med båten som visade sig klara även ganska besvärligt väder utan problem. En söndag blåste det så hårt att det bara tog 20 minuter att segla från Sandbergen, strax norr om Mörbylånga, till hemmabryggan vid Kattrumpan – makarna bodde på Landshövdingegatan 14, huset finns fortfarande kvar. På lotsutkiken lär personalen spanat genom sina kikare, redo att ge sig ut för att undsätta den till synes bräckliga farkosten, men det behövdes inte. 

– Vinden var förlig – sydväst och slör – och ingen var rädd ombord, berättade Enock Lundgren många år senare för Barometerns reporter Axel Andersson, signaturen Axon. 
– Det gick ju undan och var rätt mycket sjö och en hel del stänk in i båten och om någon blivit rädd vet man inte hur det hade gått. 

I början av 30-talet började ändå paret Lundgren att ta det lite stillsammare och bodde gärna i tält på Svinö om somrarna. Det var populärt att ge sig ut till ön och bada och leva friluftsliv i största allmänhet. På söndagarna kom Kalmarborna bärande på filtar och korgar, unicaboxar och paket med matsäck. Men på den tiden fanns ingen bro till Svinö och alla hade ju inte egen båt. 1932 satte därför Nina och Enock in en inombordsmotor av fabrikatet Göta i båten, som fick sitt namn efter den nya drivkällan. 

Nina Lundgren ser till att få fart på inombordsmotorn.
Foto ur Klas Johanssons samling

Vem som ville fick åka med mot en avgift på 25 öre tur och retur (i dagens penningvärde cirka åtta kronor). Maximalt antal passagerare var elva personer och Fartygsinspektionen utfärdade certifikat för färjetrafiken. 

Annons i Östra Småland sommaren 1933

Folk badade dels vid öns nordöstra udde, där Ölandsbron går fram i dag, och även vid en badplats åt Ängösidan till. 

Oljebristen under andra världskriget gjorde att Göta fick ros mellan Kullö och Svinö.
Foto ur Klas Johanssons samling

Under andra världskriget förbrukade militären sådana mängder tältduk att inget blev över åt civila. I stället blev det populärt att tillbringa somrarna i masonitstugor på 2x3 meter. De fanns på Stensö, Jutnabben och i Tallhagen samt på Svinö. Just på Svinö fick de stå kvar året om, medan de på övriga platser måste monteras ner över vintern. Även paret Lundgren skaffade sig en masonitstuga, det ordnades med utedass och gemensam kallvattenpost. 

Typisk kalmaritisk masonitstuga på sex kvadratmeter.
Bilden hämtad ur ”Kalmar Lexikon” (2014)

När strandskyddslagen kom fanns det inte längre plats för masonitstugorna och det beslutades att de successivt måste bort under en femårsperiod med början 1970. Det vållade upprörda protester, men förgäves. 

Enock Lundgren avled i januari 1970, 67 år gammal och efter sommaren det året upphörde Götas trafik till Svinö från Kullö – ja, vid behov hade trafiken ibland även utgått från Ängö. 

Den här bilden måste vara från något av Götas sista år på traden mellan Kullö och Svinö. Nina Lundgren vid rorkulten längst akterut.
Foto ur Klas Johanssons samling

I början av 60-talet hade det byggts en bro från Jutnabben till Svinö, något som förstås fick antalet passagerare på Göta att minska. De sista åren körde man utan certifikat och nöjde sig med att som mest ha sju passagerare ombord. Då kostade det en krona att ta sig till Svinö och tillbaka till Kullö (motsvarar ungefär nio kronor i dag), men det var mer de ändrade fritidsvanorna än gång- och cykelbron och prishöjningen som gjorde att färjetrafiken minskade. 

– Nu sätter sig folk i bilen, kör till en badplats där de helst kan köra bilen ända ner till vattnet och så sätter de sig invid bilen med sina matsäckskorgar, konstaterade makarna Lundgren 1967. 

Men det berodde förstås också på att allt fler skaffat sig riktiga fritidshus, i stället för de minimala masonitstugorna. 

Fast det spelade ingen roll för Nina Lundgren, färjetrafiken hade ju i alla tider bara varit ett nöjsamt extraknäck och ingen avgörande inkomst. Det var helt enkelt roligt att träffa folk, hon var en glad och gästfri människa. 

Sedan Nina Lundgren blivit änka och avvecklat Götas framfört i Kalmars farvatten, fortsatte hon att ägna sig åt vävning, som hon ska ha varit mycket skicklig på, men framför allt var hon en av det 1965 startade Kalmartravets stora profiler. Hon var själv hästägare och så länge hälsan tillät så kunde man vara säker på att se henne på travet varje tävlingsdag. 

Travsporten var Nina Lundgrens stora intresse. Här är hon fotograferad på Kalmartravet någon gång på 80-talet, försedd med program, bongar och säkert med ett och annat stalltips också.
Foto: Östra Småland

Nina Lundgren avled i januari 1986, 88 år gammal 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 24 november 2018


STORT TACK TILL
till Klas Johansson, som ställt bilder och Axons reportage till förfogande, samt till Eric Arenius och Hans Egeskog

KÄLLOR
Texter i Östra Småland 1947–1986 samt ett reportage i Barometern (1967) av Axel Andersson (Axon)