Fotografiet här ovanför är 159 år gammalt. Men även om det visar människor från en sedan länge svunnen värld så är bildens blotta existens ett tecken på att moderna företeelser på allvar började göra sitt insteg i vardagen, också i en provinsstad som Kalmar.
Just vid mitten av 1800-talet var det mycket som höll på att förändras i samhället; tekniskt, socialt och ekonomiskt. En hel del av det som än i dag präglar tillvaron har sin begynnelse vid denna tid. På 1840-talet beslutades att alla barn måste gå i skolan. Samtidigt började lokaltidningar utkomma regelbundet i Kalmar. Ångfartyget Svithiod trafikerade sträckan Stockholm–Kalmar–Lübeck redan 1838 och tack vare ångkraften kunde man för första gången resa efter tidtabell till sjöss. Skråväsendet avskaffades och näringsfrihet infördes.
Från 1862 styrde stadsfullmäktige Kalmar. Församlingen bestod av 27 män som utsågs i val – det dröjde länge innan kvinnor fick plats i politiken. Allmän och lika rösträtt var det inte frågan om, utan det var bara rika och besuttna karlar som kom i fråga.
Hos en del av dessa herrar fanns dock ett nymornat socialt engagemang som tog sig uttryck på skilda vis. De organiserade sig på olika sätt i sällskap, ordnar eller rätt och slätt föreningar. Ofta var syftet enbart av nöjeskaraktär, men ibland handlade det om välgörenhet eller om att underlätta framsteg på olika områden i samhället. Bland de tidigaste i Kalmar var det fortfarande verksamma Sällskapet ÅM, bildat 1837 med devisen ”nytta och välgörenhet”.
Från mitten av 1800-talet och några årtionden framåt inföll den engagerade borgerlighetens stora epok. Samtidigt som man inrättade soppkokningsfonder till förmån för fattiga arbetade man för att få järnvägsförbindelser med omvärlden. Och den framåtsträvande samhällsklassens drivande element lät alltså gärna avbilda sig med den moderna fotografitekniken.
Bilden på Sällskapet OB – Ordensbröderna – ska alltså ha tagits 1861 och är ett av de äldsta fotografier man känner till från Kalmar. Mest drivande av alla var mannen längst ner till vänster, Carl Gethe, född 1830 i Östra Ed i norra Kalmar län. Efter studier i Uppsala och några statliga anställningar i Stockholm kom han till Kalmar 1859. Här började han arbeta i tidningarna och var engagerad på alla områden i samhällslivet – senare satt han i riksdagen som liberal och frihandelsvänlig.
Tidstypisk annons i tidningen ”Kalmar” den 9 september 1865, undertecknad av tre av Sällskapet OB:s ledamöter. |
Kalmar Teater vid Larmtorget började byggas vid tiden för fotograferingen, mycket tack vare Gethes insatser. Han verkar överhuvudtaget ha varit road av nöjes- och sällskapslivet. Från studietiden i Uppsala tillhörde han sällskapet SHT och grundade filiallogen Epicur så fort han flyttat till Kalmar. Verksamheten ska ”främja den sanna ynglingaglädjen” och så sker fortfarande genom tal, sång, musik och emellanåt spex vid Epicurs sammankomster.
Gethe var sekreterare i Sällskapet OB, som brukade sammanträda på Hotell Witt och ibland på Teaterkällaren. Enligt stadgarna, tryckta 1875, förlorade sig OB:s historia ”i de avlägsnaste tiders dimma”; enligt en annan uppgift hade det bildats 1858. På bilden bär medlemmarna ordensinsignierna och en notering på baksidan upplyser om att man förutom att ägna sig åt ”inbördes glädje och beundran” även skaffade ved och skänkte paket med matvaror till Kalmars fattiga.
I mitten av den översta raden på bilden står Daniel Magnus Ljunggrén, ”Tysken” kallad. Han hade i sin ungdom arbetat i Tyskland och även träffat sin hustru där. Folkskoleinspektör Eli Svänsson har berättat att det inte var ovanligt att se Ljunggrén, ”klädd i sitt stora blå förkläde, stå utanför sin butik på Kaggensgatan 19 [där Ateljé Wallander och Klintheims skor finns i dag] och ropa:
– Kom hit du dase! Jag har den bästa och fetaste sillen. De andra krabborna köper just hos mig!”.
”Dase” var ett nedsättande ord som Kalmarborna gärna använde om folk från skogsbygden utanför stan. Ölänningar begagnade för övrigt samma glosa om fastlänningar. Svänsson tillfogar att ”Tysken” var ”en mäkta anlitad och ovanligt duglig kommunalman”.
Förutom Gethe och Ljunggrén satt ytterligare fem av de elva männen på bilden i stadsfullmäktige på 1860-talet. Garvare Per Martin Sabelström, näst längst till höger i övre raden, utsågs till kassör när Kalmar Fabriks- och Hantverksförening bildades 1847, då skråtvånget avskaffats.
Till höger om Sabelström står stadsfullmäktigekollegan Victor Ferdinand Gullbrandsson, grosshandlare i spannmål och fröer. Det är efter honom Gullbrandssonska lyckan är uppkallad, den stora gräsytan norr om Krusenstiernska gården.
Tobaksfabrikör Carl Sundberg (se Tobakindustrin i Kalmar gick upp i rök) återfinns sittande näst längst till höger. Han satt också i fullmäktige, precis som konsul Carl Hasselquist, till vänster om honom, och bankdirektör John Roosval, snett ovanför till höger.
Roosval och Hasselquist är i högsta grad företrädare för den nya tiden, men på ett tragiskt sätt. Med järnvägen 1874 kom industrin till Kalmar. Då krävdes ett utvecklat bank- och kreditväsende. Chansen till riktigt stora vinster ökade, liksom risken för förluster – och frestelsen att förskingra.
Bankdirektör Roosval hade 1883 låtit bygga den imponerande Villa Skansen i Kalmar, ovanpå bastionen S:t Erik. Han dog 1886. Då visade det sig att mer än en kvarts miljon kronor saknades i Kalmar Enskilda Bank – en summa som i dag motsvarar ungefär 18 miljoner kronor.
Villa Skansen på vykort från 1930-talet då Navigationsskolan var inrymd där. Tack till Ingrid Bruun för bilden |
Carl Hasselquist var grosshandlare, industriidkare och riksdagsman. Han ägde bland annat varvet, bobbinfabriken i Trekanten och Westinska boktryckeriet som gav ut tidningen Kalmar (där Gethe arbetat). Han var ordförande i stadsfullmäktige i 13 år och styrelseledamot i många olika bolag. Efter att ha förskingrat stora belopp från Kalmar Nya Jernvägsaktiebolag, Borgholms Hypoteksförening och Navigationsskolan sköt han sig i sin sommarbostad Falkenbergs gård 1892.
Det dröjde 40 år innan ett pistolskott avlossat av en Kalmarfödd finansman gav ännu större eko – men då väckte det genljud över hela världen. Men Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 är en annan historia.
KÄLLOR:
Eli Svänsson: Kalmariter och kalmarliv vid mitten av förra seklet (i Sancte Christophers Gilles CHroenica XX–XXI,1947)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 – Minnesskrift (1962)
Bengt Åhlén (red): Svenskt föreningslexikon (1951)
Artiklar och annonser ur tidningen Kalmar 1864–1918
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 12 mars 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar