 |
| Ira Aldridge (1807–1867) var förmodligen världens högst betalde skådespelare. |
En vårdag 1857 la båten från Stettin till i Kalmar. Ovanligt mycket folk hade samlats i hamnen. En av passagerarna hade nämligen i högsta grad väckt Kalmarbornas intresse.
Denne märkvärdige man skulle resa vidare med båten till Stockholm. I Kalmar passade han på att få känna fast mark under fötterna en stund och samtidigt ta sig en titt på stan. Fast Kalmarborna var ännu mer intresserade av att ta sig en titt på honom.
Efter ankomsten till Stockholm skrev han till sin fru:
”På vägen lade vi till i Kalmar, och jag gick upp i stan för att dricka kaffe på ett konditori. Det hade stått i tidningarna att jag skulle komma och det spred sig som en löpeld att jag var med på båten och en hop människor hade samlats på kajen – de var ytterst nyfikna men inte oförskämda.
Officerarna vid garnisonen begärde att få bli föreställda för mig. Man telegraferade till Stockholm att jag var på väg och vid framkomsten hämtades jag av engelske konsuln, som i vagn förde mig till min bostad.”
Vem var då denne dåtida superkändis som blev begapad av kalmariterna? Han hette Ira Aldridge och var en av sin tids mest berömda skådespelare, hyllad över hela Europa och på väg till den svenska huvudstaden för att gästspela på Kungliga Teatern.
Ira Aldrige var svart. I ett häfte som gavs ut i samband med hans framträdande i Stockholm – Negern I. Aldridge, Lefnadsteckning med porträtt – står det att hans farfar blivit avsatt som hövding i Senegal för att han inte velat sälja krigsfångar som slavar. Fadern skulle sedan hamnat i Amerika i sällskap med en missionär, men senare ha återvänt till Afrika för att omvända sitt folk. Efter att ha misslyckats återvände han till USA och tog med sig sonen Ira, som fötts under tiden i Afrika.
Reklam i show business har aldrig gått att lita på. Ira Aldridge var i själva verket född i New York 1807. Redan som pojke spelade han teater tillsammans med andra svarta skådepelare. Mitt under en föreställning av Richard III dök plötsligt polisen upp. Pjäsens Richard höll stilen och frågade högdraget: ”Vart för ni mig? Till Towern?”. ”Till finkan”, svarade polisen.
Skådespelarna anhölls, som det verkar mest för att de som svarta haft fräckheten att spela just Shakespeare. De fick lova att inte göra om det, sedan släpptes de. Teatern stängdes.
Som 17-åring tog sig Aldridge till England. Där var striden om slavhandeln och slaveriet i kolonierna i full gång. På teatrarna spelades pjäser som handlade om slavarnas lidanden och uppror. En äkta svart skådespelare i rollistan var förstås en sensation. Aldridge fick som 18-åring spela ”den kungliga slaven Oroonoko” i Revolten i Surinam. Pjäsen blev en stor publikframgång, även om The Times kallade Aldridge ”nigger” och förlöjligade honom.
Aldridge gav sig sedan ut på turné. Hans paradroll blev givetvis Shakespeares Othello. Men Aldridge spelade ”vita” roller också. Under turnéåren visade han sig också vara en begåvad komiker och utomordentlig sångare med en stark, djup stämma.
Ett av hans slagnummer var visan Possum up a gum tree. Den handlar om en pungråtta – opossum – som klättrar uppför ett träd. I ett hål i trädet sitter en tvättbjörn, som rycker honom i svansen när han passerar. Vrålet Aldridge gav ifrån sig när råttan blev ryckt i svansen ska ha varit helt obetalbart och väckt kolossalt jubel överallt där han framförde visan.
1852 tog sig Aldridge över till kontinenten. Först åkte han runt med ett engelskt sällskap men upptäckte snart att han kunde turnera som soloartist och spela på engelska mot de besökta orternas egna skådespelare som spelade sina roller på sitt eget språk. Det blev en enorm succé. Han uppträdde på de stora teatrarna i Tyskland, Österrike och Ungern. Han fick den preussiska medaljen för konst och vetenskap, hyllades i pressen och togs emot av kungar och kulturpersonligheter.
 |
| Bilden är troligen från 1852 och visar Ira Aldridge som Aaron i Shakespeares Titus Andronicus. Barnet vid Aarons fötter ska föreställa hans son med goternas drottning Tamora. Hon har gett honom order att döda barnet, men Aaron vägrar. Gravyren är gjord med en daguerrotypi – en tidig form av fotografi – som förlaga. Fotografen hette William Paine. Bild: Library of Congress |
Så kom alltså inbjudan till Stockholm. Aldridge var nu en ytterst erfaren skådespelare, 50 år gammal, och förmodligen på höjden av sin förmåga. Recensionerna blev lysande. Aftonbladet konstaterade att här fanns mycket lära för ”personalen vid vår kongl. theater, hvarest ett konstlat och onaturligt manér hänger qvar”.
Sina allra största framgångar skördade Aldridge i Ryssland. Där var spelstilen ännu mer föråldrad och han togs emot som en uppenbarelse. Hans gestaltning av Othellos raseri när han luras att tro på Desdemonas svek var något som aldrig tidigare skådats på ryska teatrar. I den första Othelloföreställningen blev skådespelerskan i Desdemonas roll så dödsförskräckt att hon gallskrikande försökte springa ut från scenen. Aldridge lyckades få grepp om henne i sista momangen så att han kunde strypa henne ordentligt enligt manus.
 |
| Ira Aldridge som Othello. Målning av William Mulready/Walters Art Museum, Baltimore, USA |
Aldridge turnerade sedan i Ryssland i många år. Det ingick i marknadsföringen att påstå han ibland råkade strypa sina Desdemonor på riktigt. När han blev tillfrågad om saken höll han masken och svarade:
– Jag har spelat Othello många hundra gånger och bara strypt två eller kanske tre Desdemonor och det är inte mycket, procentuellt sett...
1867 gjorde han stor succé som Othello i Paris och skulle i väg till Ryssland igen. På vägen väntade ett utsålt hus i polska Łódź men han blev sjuk och tvingades avbryta repetitionerna.
Ira Aldridge avled den 7 augusti 1867, 60 år gammal.
 |
| Ira Aldridge avled under ett gästspel i Łódź och begravdes där under stora hedersbetygelser. Foto: Jan W. Raczkowski/Wikimedia Commons |
Spelade Frankensteins monster
Ira Aldridge var en hyllad skådespelare – men också hånad och bespottad. Och det som gjorde honom kontroversiell var förstås att han var svart.Slaveriet i USA var en fråga som engagerade människor överallt på Aldridges tid, inte minst tack vare Harriet Beechers Stowes sentimentala roman Onkel Toms stuga från 1852. Ämnet var så brännande att den kom att bli 1800-talets mest spridda bok efter Bibeln. Den översattes snabbt till många språk, däribland svenska 1853.
Slaveriets försvarare hade sitt starkaste fäste i London. Följaktligen fick Aldridge bara framträda som Othello två kvällar på Covent Garden i huvudstaden. Att se en svart man spela en av Shakespeares stora roller väckte minst sagt fientlighet i pressen. Man protesterade mot att en flicka skulle bli utsatt för något så förnedrande som att bli smekt av en svart man. Om Shakespeare vetat skulle han inte bara roterat i sin grav utan sparkat av kistlocket, skrevs det.
 |
| Så här aviserades det första framträdandet av Ira Aldridge på Covent Garden i London 1833. Det blev bara en föreställning till, sedan satte rasister stopp för fler framträdanden. Folger Shakespeare Library |
Att själva förutsättningen för hela dramat är att Desdemona älskar Othello och Shakespeare uppenbarligen inte tyckt det var något uppseendeväckande med hans hudfärg, det förträngde man tydligen fullkomligt.
Ira Aldridge var däremot extra populär i Hull, där kampanjen mot slaveriet hade sitt centrum. 1831 spelade Aldridge inte mindre än 16 olika roller i staden. Året därpå kom han tillbaka med tio nya pjäser, bland annat Macbeth, Richard III och – Frankensteins monster.
Svenska frun inblandad i litterärt mordförsök
 |
| Ira Aldridge var gift med svenskan Amanda Brandt som försökte verka adlig. Det var hon inte. |
Ira Aldridge var gift två gånger, andra gången med en svenska. Hon påstod sig vara av adlig börd, men hennes far var i själva verket hovslagare i Västerås.
Den danske sagoberättaren H C Andersen har skrivit om hur han i Paris 1867 blev tilltalad av en elegant dam. De hade inte träffats tidigare, men hon hade sett honom på bild och kände igen honom. Hon var svenska och presenterade honom för sin man, ”den udmærkede Skuespiller, Negeren Ira Aldridge”. Andersen var förtjust över att få trycka hans hand och de utbytte vänligheter på engelska.
 |
| H C Andersen blev igenkänd i Paris av Amanda Brandt. |
Ira Aldridges hustru hette Amanda Brandt. Hon var född 1833 och hade som 18-åring hamnat i Stockholm som inneboende hos den då 76-årige ryttmästaren Johan Jacob von Scheven. Detta på rekommendation av Theodor Lilja, en före detta polis som bodde i vindsvåningen i von Schevens hus.
Tidens mest kände svenske författare Carl Jonas Love Almqvist flydde till USA 1851, anklagad för att ha kryddat ryttmästarens havresoppa med arsenik. Almqvist var skyldig von Scheven mycket stora belopp. Författaren misstänktes också för att ha stulit och förfalskat skuldsedlar. I brev Almqvist skrev under flykten mer än antydde han att den gamle ockraren utnyttjade den unga flickan som bodde på en soffa i hans förmak.
 |
| C J L Almqvist gick i landsflykt. Målning av Carl Peter Mazer. Foto: Ulf Berger/Nordiska Museet |
Hur som helst dök Amanda Brandt upp i Köpenhamn 1852, uppenbarligen försedd med pengar, var hon nu fått dem ifrån, och ett introduktionsbrev som skulle göra det möjligt för henne att bedriva sångstudier. Så småningom ska hon ha hamnat i ett tyskt operasällskap. Hon la till ett ”von” före sitt efternamn när hennes och Aldridges vägar korsades någonstans i Tyskland. Aldridge var då sedan länge gift i ett barnlöst äktenskap med engelskan Margaret Gill som avled 1865.
Men redan 1860 hade Amanda Brandt fått en dotter med Aldridge. 1862 fick de en son. Sedan de gift sig föddes ytterligare två döttrar. Den minsta flickan dog som liten men de tre äldre barnen visade sig alla vara musikaliskt begåvade. Sonen blev pianist och döttrarna operasångerskor.
Sedan hon blivit änka bodde Amanda Brandt i London resten av livet. Hon dog 1915, 82 år gammal. Då höll de svenska litteraturforskarna sedan decennier på med att försöka reda ut frågan om Almqvists skuld. Ingen av dem hade en aning om att de kunnat åka till London och intervjua en av dramats huvudpersoner.
Så lagar du oförgiftad havresoppa
 |
| Havregryn. Basingrediensen i havresoppa. Foto: Markus Hagenlocher/Wikimedia Commons |
På Almqvistsällskapets hemsida finns ett recept på havresoppa. Dock utan arsenikkrydda.
Almqvist blev alltså anklagad för att ha försökt ta livet av ryttmästare von Scheven med förgiftad havresoppa och fick gå i landsflykt för det. Den som vill veta hur havresoppa smakar kan följa nedanstående recept. Soppan lämpar sig bäst som efterrätt.
1 dl havregryn
5 dl vatten
5 dl mjölk
100 g russin
50 gr smör
Skalet av en halv citron
2 bittermandlar
1 msk socker
1 tsk socker
1 dl vispgrädde
1. Koka havregrynen och vatten 10 min. under omröring. Sila koket genom en finmaskig sil så att inga gryn går igenom.
2. Späd den silade soppan med mjölk,lägg i russin, smör, citron och finriven skållad bittermandel (kan utgå).
3. Smaksätt med socker o. salt. Koka 5 minuter.
4. Häll 1 dl vispgrädde i soppskål. Slå i soppan.
Servera!
Ett lögnaktigt par
 |
| Cecilia Sidenbladh Foto: Daniel Sidenbladh/Wikimedia Commons |
Författaren Cecilia Sidenbladh gav 1990 ut romanen Amanda & Ira eller Historien om ett lögnaktigt skådespelarpar.
2010 kom hon med pjäsen Black Othello som bygger på romanen. Hon har också gett ut rättegångsprotokollen i Almqvistfallet i moderniserad språkdräkt – Rättegången mot Almqvist (2006) – och skrivit pjäsen Skyldig/icke skyldig med utgångspunkt från rättegångshandlingarna.
 |
| Gunnar Sjögren: Den narraktige fotgängaren och andra essäer (Askild & Kärnekull, 1977) |
Gunnar Sjögren (1897–1979), expert på Shakespeare, har skrivit om Amanda Brandt och den Almqvistska katastrofen i Svensk Litteraturtidskrift nr 2/1968 samt i boken Den narraktige fotgängaren (1977), där han också berättar om Ira Aldridge. Det är Sjögrens framställning som ligger till grund för texterna här på bloggen.
© Klas Palmqvist
Texterna var publicerade i Östra Småland den 31 oktober 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar