 |
| Sommaren 1951 tog Oscar Bladh många bilder över hela dåvarande Kalmar stad. En del blev inte godkända för spridning av Försvarsstaben, men den här som visar en del av Malmen var det inga problem med. Ett antal hus har försvunnit och andra tillkommit sedan den togs, men ganska många finns kvar än i dag, till exempel Nisbethska skolan längst ner i högra hörnet. Gatorna har förstås samma sträckning som i dag. Framför Nisbethska går Linnégatan, som till vänster mynnar i Nygatan, vilken i sin tur fortsätter uppåt i bilden ända till Norra vägen, efter att ha korsat Smålandsgatan. En kvartersbredd åt höger binder Fabriksgatan samman Linnégatan med Norra vägen. Foto: Oscar Bladh/Nordiska Museet |
Förmodligen har ingen sett mer av Sverige än Oscar Bladh. Dessutom fotograferade han under mer än ett halvsekel nästan varenda kvadratmeter av nationen. Trots att Bladh bara lär ha kunnat se med ena ögat var överblicken god; han var nämligen flygfotograf.
 |
| Att hitta bilder som Oscar Bladh tagit är ingen match. Men att hitta bilder på honom själv är nästan omöjligt. Den här fanns med i Flygtidningen nr 5/1942. Beklagar den bristande kvaliteten. |
Oscar Bladh föddes 1895 i Ljungbyholm, strax söder om Kalmar. I tolvårsåldern kom han till Linköping. Flygintresset väcktes när flygbaronen Carl Cederström (1867–1918) skulle göra sin första uppvisning på den gamla militära övningsplatsen Malmen, några kilometer utanför Linköping. För att få se flygplanet på riktigt nära håll blev Bladh programförsäljare vid evenemanget. Året var 1911 och två år senare startade Cederström flygskola på Malmen.
I värnplikten blev Bladh fotograf, ett intresse han haft sedan skolåldern. Han fick sedan arbete som civilanställd vid Fälttelegrafkårens flygkompani och redan 1918 började han fotografera från luften. Samma år omkom Cederström vid en flygolycka i Ålands hav. Det avskräckte inte den unge smålänningen som 1920 bestämde sig för att sluta på Malmen och bli flygfotograf på heltid.
Först hyrde Bladh en Junkers F 13 med tysken Fritz Eisler som pilot. Till att börja med fick han tillstånd att fotografera över Stockholm, inom en radie på 25 kilometer från Storkyrkan i Gamla stan. Senare hyrde han plan av engelsmän. Det var dyrt: flygpriset låg på 350 kronor i timmen, mer än 6.000 kronor i dagens penningvärde, men sjönk efter några år till mindre än en femtedel av den summan. För att ha råd arbetade Bladh också som flygmekaniker och arrangerade flyguppvisningar.
I juli 1924 köpte han sitt första egna plan, en Sopwith Dove, en tvåsitsig civil version av ett stridsflygplan britterna använt sig av under första världskriget. Han arbetade med flera olika piloter, som han ibland nästan skrämde slag på. När det var dags att fotografera kastade sig Bladh upp ur sittbrunnen och satte ena foten på vingstöttorna. Han hade bara en simpel rem runt midjan. Kameran var dessutom ett stort och allt annat än lätthanterligt åbäke, en gammal militär handkamera med brännvidd på 250 millimeter och negativformat på 13x18 centimeter.
 |
| Flyghistorikern Philip Jarrett gav 2015 ut en liten bok om Sopwith Dove. Planet såldes i tre exemplar till Sverige, varav ett till Oscar Bladh. |
I oktober 1926 höll hans gamla flygplan inte ihop längre och året därpå engagerades Bladh av en annan småländsk flygentusiast, nämligen Albin Ahrenberg (1889–1968) från Ålebo, beläget inte många kilometer sydväst om Bladhs egen födelseort Ljungbyholm.
Ahrenberg är ett av de stora namnen i det svenska flygets historia. Han började som skeppsgosse vid flottan i Karlskrona blev så småningom torpedstyrman. 1919 fick han flygutbildning inom marinflyget. Han hade inte ens flugit i sammanlagt 20 timmar när han ansågs tillräckligt erfaren för att själv utbilda nya flygare.
Efter att bland annat ha varit pilot på flyglinjen Stockholm–Tallinn 1921, lämnade han 1924 helt det militära för att vara med om uppbyggnaden av det svenska civilflyget.
1927 lade Albin Ahrenberg upp planerna för turnén ”Sverige Runt”. Avsikten var att popularisera och avdramatisera flygandet genom att erbjuda billiga rundturer över den närmaste trakten, att få företagsvärlden att förstå att affärsflyg var framtiden och att skapa opinion för att det skulle byggas flera civila flygfält i Sverige. 1923 hade Torslanda i Göteborg och Bulltofta i Malmö tagits i bruk, men i övrigt måste man förlita sig på sjöflygplan.
Men Sverige är ju välförsett med både kuster och sjöar. Ahrenberg tänkte sig att turnén skulle nå 1.000 platser, men det blev allteftersom åren gick 2.200; flera av dem besöktes mer än en gång. Totalt gjordes på några år mer än 75.000 uppstigningar med totalt en kvarts miljon passagerare. Inga stora missöden inträffade, ingen blev skadad och Ahrenberg fick rykte om sig att planen bara inte kunde störta när det var han som satt vid spakarna.
För att få ordentlig ekonomi i det hela kompletterades rundturerna med reklam – sponsor var Göteborgsföretaget Tomten, redan då riksbekant för Tomtens skurpulver och Häxans putsmedel – och med kommersiell flygfotografering. Till det senare engagerades givetvis Oscar Bladh, som redan då var landets mest kände och erfarne flygfotograf.
Entusiasmen var stor hos såväl Tomten, som skulle ha representanter med på hela turnén för att delta i diverse jippon och bjuda sina kunder på flygningar, hos besättningen och hos färdledaren Gösta Andrée, som skötte om allt praktiskt bestyr på turnén och tog sig fram med en bil fullpackad med bagage. Ett förmodligen minst lika tufft uppdrag som att flyga, med tanke på 1920-talets väg- och bilstandard.
 |
| Albin Ahrenbergs memoarer från 1957 är underhållande läsning. Brukar gå att hitta antikvariskt för drygt hundralappen. |
Ahrenberg berättar i sina memoarer Ett flygarliv (1957) att Bladh, som annars var en glad gamäng och skämtare i största allmänhet, försökte grumla optimismen genom att kalla turnén för ”Sverige Runt – så långt det går”:
Att hans pessism verkligen var allvarligt menad framgick med önskvärd tydlighet av den sparsamhet han ålagt sig ifråga om medfört bagage. Redan första kvällen sedan vi lämnat Stockholm kom han nämligen till mig med en försynt begäran om förskott.
– Ser du, det är så att jag tappade hela mitt bagage i sjön, sa han.
– Men varför skickade du det inte med Gösta i bilen, som vi andra?
– Jo, jag tyckte inte det var så mycket att det lönade sig med biltransport.
– ???
– Jag trodde inte vi skulle kunna hålla på så länge, så jag tog bara med mig en tandborste. Den hade jag i bröstfickan...
Nåja, det blev förskott och under turnéns fortskridande blev det mycket mer, så att den gode Oscars bagage vid hemkomsten på hösten gjorde ett rätt förmöget intryck.
Turnén blev en braksuccé och hotellkvällarna tillbringades under avspända former, gärna med att musicera, något man också ägnade sig åt om vädret var dåligt och man väntade på passagerare. Fanns det piano trakterades det av Gösta Andrée, medan mekanikern Helge Lövkvist tagit med sig sin fiol, hans kollega Sigurd Malm spelade tidens modeinstrument mandolin, precis som Tomtens representant Dan Zandhers och Ahrenberg själv. Oscar Bladh kunde spela både munspel och kam. De attiraljerna hade han tydligen inte förvarat i bröstfickan...
Det är också Ahrenberg som skriver att Bladh berättat att han bara hade synförmåga på ena ögat och att det var förklaringen till hans framgångar som fotograf; han såg därmed sina motiv precis som kameran gör.
Ahrenbergs turné fortsatte i flera år, men 1930 blev Oscar Bladh egen företagare igen. Han åtog sig alla möjliga flygfotografiska uppdrag: kartläggning och dokumentation, tidningsreportage, reklam-och turistfotografering och olika sorters flygningar i fjällen. När andra världskriget började och civil flygfotografering förbjöds hade han redan tagit ungefär 40.000 bilder från luften och flugit med 100 olika piloter.
Under krigsåren arbetade Bladh återigen åt försvaret, nu på F10 – Skånska flygflottiljen – som då var belägen i Malmö.
Efter kriget återgick Bladh till civil flygfotografering över hela landet. Sommaren 1951 flög han över Kalmar – det var knappast första gången.
 |
| Den här bilden överlappar delvis den överst i blogginlägget, men visar lite mer av Malmen österut (uppåt i bilden) och norrut (åt vänster). Smålandsgatan slutar redan vid Skyttegatan i stället för att fortsätta norrut till Erik Dahlbergs väg, vars sträckning väster om Norra vägen kom till lite senare på 50-talet. Foto: Oscar Bladh/Nordiska Museet |
I slutet av 1960-talet trappade Oscar Bladh ned på fotograferandet. Men så sent som 1973 tog han sina sista bilder från luften. Han avled samma år, 78 år gammal.
STORT TACK
till Ulrika Hoffman, Nordiska museet, för generöst bemötande, och Jan Magnusson, Kalmar kommun, som haft vänligheten att ställa sina inskanningar av Bladhs Kalmarbilder till förfogande.
KÄLLOR
Flygtidningen nr 5/1942
Albin Ahrenberg: Ett flygarliv (1957)
Arne Sandström: Vykortets historia (2015)
KulturNav
Stadsmuseet, Stockholm
Modellflygnytt
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 2 februari 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar