När Hitlers hemliga vapen kraschade i Bäckebo

Furir Lars Brus från flygflottiljen F12 i Kalmar, till vänster, var tillsammans med vapenmästare Fride Lindgren snabbt på plats vid gården Gräsdal i Bäckebo socken. De kunde genast konstatera att det inte rörde sig om något flygplan som kraschat eller om en vanlig bomb, utan om en tysk ”radiostyrd raketbomb” som Lindgren berättade i Östra Småland dagen efter den stora smällen. Men sedan las locket på av militär och myndigheter och det kom att dröja många år innan hela historien om ”Bäckebobomben” kunde berättas.
Foto ur Östra Smålands arkiv 

Kvart över tre på eftermiddagen den 13 juni 1944 skakades trakten kring Bäckebo, nordväst om Kalmar, av en enorm explosion. Träd knäcktes och fönster krossades. Smällen hördes ända till Öland och tryckvågen fick både människor och djur på knä. Flera ton metallskrot föll ner från himlen. 

Den kraschade V-2-raketen, Nazitysklands sista desperata försök att vinna kriget, resulterade i en cirka en och en halv meter djup krater med fem meters diameter i beteshagen hos Robert och Alma Gustafson i Gräsdal. På andra håll kom världens första överljudsmissil att kosta tusentals människor livet. 

Lars Brus, i röd jacka, på plats i krevadgropen vid Gräsdal 1994, 50 år efter raketnedslaget. Till vänster Henry Nilsson, en av många i trakten som 1944 passade på att plocka åt sig några skrotdelar som souvenirer.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Bara en vecka innan himlen rämnade i Bäckebo hade de allierade inlett invasionen av Normandie. ”Dagen D” den 6 juni 1944 innebar början till slutet för Hitlerväldet i Västeuropa. 

De tyska trupperna trängdes tillbaka på alla fronter. I öster hade Röda armén initiativet sedan slaget vid Stalingrad vintern 1942–43. Från väster kom brittiska och amerikanska bombplan över tyska städer både dag och natt med massor av civila dödsoffer som följd. 

V-2-raketen var en oerhörd teknisk bedrift och den viktigaste mannen bakom den var Wernher von Braun (1912–1977). Han överlämnade sig till amerikanerna och kom att leda utvecklingen av raketer för den amerikanska rymdsatsningen. 

Samtidigt pågick febril aktivitet i det tyska raketforskningscentret i Peenemünde vid Östersjökusten, under ledning av Nazitysklands – och hela världens – främste raketforskare Wernher von Braun. En hel stad hade byggts upp där det förut bara funnits en fiskarby vid ett naturskyddsområde, där von Brauns morfar brukat jaga änder. I oktober 1942 ägde den första lyckade uppskjutningen rum med den raket som senare kom att bli känd som V-2. Rymdåldern hade börjat. 

Modell i full skala av en 14 meter hög V-2-raket vid det Historisk-tekniska museet i Peenemünde.
Foto: AElfwine/Wikimedia Commons

V:et stod för Vergeltungswaffe, vedergällningsvapen – propagandaminister Goebbels idé. Detta hemliga vapen skulle vända kriget till nazistisk seger. 

Britterna hade gjorts uppmärksamma på att olycksbådande aktiviteter pågick i det före detta fiskeläget och i augusti 1943 företogs en massiv bombräd mot Peenemünde med omgivningar. 735 människor dödades, de flesta polska arbetare och ryska fångar. Tyskarna insåg att man inte kunde fortsätta produktionen av raketer på platsen. Det var också svårt att få fatt på tillräckligt med arbetskraft. 

Brittiskt spaningsfoto över startrampen Prüfstand VII i Peenemünde varifrån V-2- raketen som hamnade i Bäckebo sköts upp.
Foto: RAF/Wikimedia Commons

Några dagar efter bombanfallet beordrade därför Adolf Hitler SS-chefen Himmler att ”leverera” koncentrationslägerfångar till den fortsatta raketproduktionen som förlades till en underjordisk fabrik vid berget Kohnstein i närheten av staden Nordhausen i Thüringen, ungefär 40 mil sydsydväst om Peenemünde. Koncentrationslägret Mittelbau-Dora inrättades på platsen. 

V-2-raketerna producerades under helvetiska förhållanden i en underjordisk fabrik i koncentrationslägret Mittelbau-Dora. Uppåt 20.000 människor beräknas ha dött till följd av tillverkningen, minst tre gånger så många som raketerna dödade.
Foto från Holocaust History Archive

Hit skickades främst unga ukrainare, men också folk från många andra nationer. Totalt 60.000 personer vistades här under de 20 månader lägret var i drift. Var tredje fånge dog, de flesta av umbäranden och undernäring. De som dog under arbetet las i ett hörn i en hög som forslades bort en gång per dygn. 

Men många avrättades också, minsta anmärkning kunde medföra att fången pryglades eller hängdes. De avrättade fick hänga ovanför de som arbetade, vid ett tillfälle hängde där så många som 200 på en gång. 

V-2-raketerna föregicks av de betydligt mindre avancerade och mycket långsammare V-1:orna. Den första V-1-raketen med London som mål sköts för övrigt upp just den 13 juni 1944, samma dag som V-2:an som kraschade i Bäckebo. 

Den viktiga belgiska hamnstaden Antwerpen befriades i början september 1944. Inte långt senare började det regna V-2-raketer över staden, totalt 1.600 från oktober 1944 till mars 1945, 200 fler än som drabbade London. Bilden är tagen mitt i Antwerpen den 2 december sedan en V-2-attack dödat en mängd människor och skadat ännu fler.
Foto: Eddie Worth

Familjen Gustafsons beteshage med dess elva kor kan förstås inte ha varit ett avsiktligt mål för världens första ballistiska missil med överljudsfart. Något gick snett vid uppskjutningen av testraket nummer 4089. Annars såg man till att raketerna försvann i vattnet utanför Bornholm. Avsikten var knappast heller att den skulle explodera på 1.500 meters höjd. Men det var inte ovanligt med tekniska fel på V-2-raketerna. 

V-2-raketen tog inte mer än en en kvart på sig för att tillryggalägga de 35 milen från Peenemünde till Bäckebo.
Karta ur ”Bäckebobomben – Minnen av Hitlers raket”

Allra först på på nedslagsplatsen bland de vettskrämda men oskadda korna, var systrarna Gulli och Vera Gustafson. Fadern Robert och sonen Ivar harvade en havreåker i närheten. 

– Det hördes absolut ingenting i förväg, motorbuller eller sånt. Det hördes bara en fruktansvärd smäll, berättade Robert Gustafson många år senare för Aftonbladets Börje Heed. 

– Ett flygplan hade blivit nedskjutet, var det första vi tänkte. Då kom tryckvågen. Den var så våldsam att den tvingade ner märren Daisy på knä. Ivars häst rusade upp i ett stenrös. Hela tiden hörde vi hur föremål skramlade ner i skogen runt oss. 

Far och son sprang mot gården, där mor Alma och döttrarna befann sig. 
– Det var som om himlen blev förmörkad, berättade Alma Gustafson. 
– En bit slog med våldsam kraft ner i blomlandet bara några meter från mig och flickorna. 

Alma Gustafson med uniformerad vaktstyrka hemma på Gräsdal sedan brännkammaren forslats dit för befordran till F12 i Kalmar. De insamlade delarna från raketen fördes sedan till Flygtekniska försöksanstalten i Ulvsunda och vidare till Storbritannien för fortsatt undersökning.
Tack till Åke Håkansson för bilden

En kvart senare anlände polisman Gösta Östergren i taxi. 
– Jag såg genast att det inte rörde sig om ett vanligt flygplan. Inte heller kunde det vara en bomb. Vad som hänt begrep jag inte, men jag förstod att platsen så snabbt som möjligt måste spärras av. Jag ringde till hemvärnschefen John Andersson i Bäckebo och slog larm. 

Polismannen Gösta Östergren satt i Bäckebo och åt en försenad lunch när tryckvågen fick fönsterrutorna att bågna.
Foto: Åke Håkansson

Men ortsborna var ännu snabbare på plats än hemvärnet. 
– Di kom från alla håll, di trampade ner min klöver och bar sig åt, erinrade sig Robert Gustafson. 
– Och di plockade med vrakbitar som di skulle ha som minne. Det måste ha varit flera hundra människor, minst. 

Hemvärnsmannen Erik Jonsson på post i krevadgropen. Bakom honom, från vänster, Birger Roskvist, Eskil Karlsson, Bert Roskvist, Einar Strand och Birgitta Johansson.
Foto: Erik Johansson – Tack till Åke Håkansson

Men vad det egentligen var de plockade med sig hade de förstås ingen aning om. Militären vädjade att folk skulle lämna tillbaka det de hittat. Svenskarna, som behövde hålla sig väl med de allierade, överlämnade sedan V-2-fynden till britterna och fick i gengäld tillgång till den nya uppfinningen radar. 

Gennart Claesson, som kom att skapa flygmuseet i Kåremo, hittade V-2-raketens ”hjärna”, rodermaskinen. Han var då tolv år och lämnade den till militärens insamlingar. Kedjan på bilden behöll han. Med andra fynd från V-2:an utförde han experiment som fick till följd att det blev strömavbrott i hela bygden. Gennart Claesson avled 2019. 

Men massor av skrot fanns – och finns nog ännu – kvar i Bäckeboskogarna. Någon gjorde en snusdosa av en bit bränslerör, någon hittade koppartråd som användes både till gäddsnaror och i ramarna med vaxkakor till bikupor. 

Så fick i alla fall några småbitar av nazisternas dödsbringande vedergällningsvapen en mycket fredligare användning. 

Robert Gustafson fotograferad med V-2- skrot 1963. En hel del blev kvar hemma hos folk, annat ligger fortfarande kvar i skogen.
Foto:: Åke Håkansson

FAKTA/V-2-raketen 

Pilen till vänster visar brännkammaren, den del som Lars Brus står intill överst i blogginlägget. 

Längd: 14 meter 
Vikt: 12 400 kg, varav stridsspetsen 975 kg 
Bränsle: Flytande syre och etanol 
Räckvidd: 370 km (ibland mer) 
Maximal höjd: 100 km 
Maximal hastighet: 1 750 m/s 

Hösten 1963 varvade Aftonbladets världsreporter Börje Heed tillfälligt ner som tidningens Kalmarredaktör. Han avslöjade innehållet i den hemliga rapporten om Bäckebobomben och åkte tillsammans med fotografen Åke Håkansson runt och intervjuade människor i bygden.
Foto: Åke Håkansson

KÄLLOR 
Östra Småland: 14 juni 1944 ”Raketbomb slog ned i Bäckebo fönster krossades i Flygsfors”. Reportage och artiklar av Rune Johansson 11 juli 1979, 3 maj 1985 och 11 juni 1994, Peter Tinnert 24 maj och 14 juni 2004, Jan G Andersson 29 maj 2004, Eric Arenius 4 oktober 2004, Henrik Nilsson 12 december 2007, Janne Adeen 13 juni 2014. 
Kalmar Läns Tidning: Janne Adeen 5 juni 2019. 
Lektyr: Reportage av Börje Heed den 17 och 24 februari 1968. 
Världens historia: ”Lägerfångar byggde Hitlers V-2-raket” av Ib Salomon den 21 mars 2017  
Kurt Lundgren: Häxor, vargjakt, Hitlers V 2-bomb (2007) 
Lena Arén, Mats Burström, Anders Gustafsson och Håkan Karlsson: Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket (2007) 
Mats Burström: Skärvor av 1900-tal – Arkeologiska essäer (2015) 
Internet: v2rocket.com 

En mycket enkel skylt visar vägen in i skogen till krevadgropen. På 1940-talet sedan var landskapet öppnare, i dag växer skog på betesmarkerna.
Foto: Mats Burström i ”Skärvor av 1900-tal”

STORT TACK
till Åke Håkansson som generöst ställt bilder till förfogande

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 8 juni 2019