 |
| ”My first gorilla”, lyder texten till den här bilden i en av Paul Belloni Du Chaillus böcker om sina afrikanska bravader. |
Den franskamerikanske upptäcktsresanden Paul Belloni Du Chaillu ägnade många år åt att utforska västra Centralafrika. Han var den förste som bekräftade för den västerländska vetenskapen att såväl gorillor som pygméfolk verkligen existerade. Du Chaillu hade sett mer av världen än de flesta. Men Kalmarbornas vildsinta midsommarfirande fick honom att häpna.
 |
| Att Paul Belloni Du Chaillu avled 1903 efter att ha drabbats av stroke när han befann sig i S:t Petersburg är ett fastslaget faktum. Var och när han var född är däremot betydligt osäkrare. |
Buden är många om när och var Du Chaillu föddes. Som födelseår anges såväl 1831, 1835 som 1839. Även födelseorten är allt annat än glasklar: Paris, New Orleans, New York eller – troligast – ön Réunion i Indiska oceanen. Du Chaillu har förmodligen själv medvetet bidragit till förvirringen. Hans gode vän, den engelske bankiren och antropologen Edward Clodd (1840–1930), hävdade efter Du Chaillus död att modern varit av blandat afrikanskt och europeiskt ursprung.
Historikern Henry H Bucher Jr ger stöd åt den uppfattningen i Canonization by repetition: Paul du Chaillu in historiography, publicerad i La Revue Française d’Histoire d’Outre-Mer 1979. Enligt Bucher berodde det på den ”vetenskapliga” rasism som var gängse i det europeiska forskarsamfundet på 1800-talet. Svarta afrikaner ansågs ha mindre kranier och därför begränsad hjärnkapacitet och därmed vara oförmögna att bli ”civiliserade”. Om det kommit fram att Du Chaillu själv hade afrikanskt påbrå, skulle det ha varit förödande för hans prestige i vetenskapliga kretsar.
Hur som helst tillbringade Du Chaillu en del av sin ungdom i Gabon, där hans far arbetade med köpenskap åt en Parisfirma. Sonen kom att intressera sig för människorna där, deras kultur och språk och för områdets natur.
1852 emigrerade Du Chaillu till USA. Tre år senare skickade Academy of Natural Sciences i Philadelphia i väg honom att utforska det inre av Gabon, något han höll på med till 1859. Det var under den tiden han kom i kontakt med gorillor. Den stora apan var då bara känd i Europa genom en mer än 2.000 år gammal reseberättelse av Hanno Sjöfararen från Kartago. Efter en ny expedition 1863–1865 kunde Du Chaillu också bekräfta antika uppgifter om pygméfolk i Afrikas skogar.
Efter några år i Amerika kom Du Chaillu att ägna sig åt Skandinavien. Han började med att besöka Nordnorge 1871, varpå följde flera resor i Sverige, Norge och Finland och studier av de isländska sagorna. Han intresserade sig för det då obekanta nordiska kulturinflytandet på de brittiska öarna under tidig medeltid, fram till 1000-talet, något som väckte hån och löje. Han redogjorde för sina rön i The Land of the Midnight Sun (1881–83, översatt till svenska och franska) och The Viking Age (1889–93).
 |
| ”The Land of the Midnight Sun” från 1881 kom ut i svensk översättning redan samma år. |
I Sancte Christophers Gilles Chroenica 1995 uppmärksammade Bengt Bengtsson en notis i Barometern den 26 juni 1872 att ”den ryktbare gorillajägaren Mr Du Chaillu [...] besökte vår stad förliden måndag”.
Bengtsson återger också vad Du Chaillu skrev om besöket i Kalmar i Midnattssolens land:
En midsommardag befann jag mig i Kalmar [...] Staden hade ett festligt utseende. Folket var klädt i sina högtidsdrägter och for i stora massor med ångbåtar till Öland för att tillbringa dagen därstädes. Flickor med hyggligt utseende togo flitigt passagerare ombord i sina båtar och rodde dem från en plats till en annan, hvar-igenom de inhöstade en god skörd af penningar.
Ofta störes på denna del af kusten midsommardansen genom fylleriuppträden och slutar med allmänt slagsmåI. Jag var närvarande vid en tillställning med dans kring majstången och häpnade öfver den oregerlighet, som lades i dagen, och öfver att se knifvar i farten.
Invånarne i Kalmartrakten äro till karaktären en af de sämsta befolkningar, jag lärde känna i Skandinavien, och tillika med Blekingeborna bekanta för sina vilda lynnen.
 |
| Varvsslätten på Ängö, mellan Sparregatan och sjöbodarna, var länge centrum för midsommarfirandet i Kalmar, även om något sådant inte pågår på den här bilden från förra sekelskiftet. I slutet av 1800-talet, sedan Ängö fått broförbindelse med Kvarnholmen, försetts med riktiga gator och mer välbärgade människor än den fattiga urbefolkningen börjat bebo ön, flyttades det stökiga firandet till Kullö. Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
I Kalmar firades på 1800-talet midsommar framför allt på Ängö, men även på Stensö. När Lunds universitets folkminnesarkiv i början av 1940-talet intervjuade äldre Kalmarbor, var de ense om att firandet på Ängö var det som drog mest folk. Bengtsson är övertygad om att Du Chaillus skildring härrör från Ängö, eftersom han i samma tidning hittat följande:
På Engö war, som wanligt, en präktig majstång upprest [...]. Omkring 1.000 personer woro der församlade och ett werkligt folklif rådde [...]. Kak-och bierförsäljare gjorde lysande affärer. Några synnerliga oordningar förspordes icke, ehuru åtskilliga minderåriga personer tillhörande Engöbefolkningen, woro till ytterlighet berusade och med grofwa skällsord och en och annan örfil trakterade de ynglingar från staden, som råkade komma i deras väg.
Uppenbarligen tyckte reportern att stökigheterna inte var särskilt mycket att hetsa upp sig för. Även de Kalmarbor som intervjuades på 1940-talet var överens om att just på midsommar gick det ovanligt fredligt till mellan Ängöbor och ”Kalmarbor”, det vill säga folk från Kvarnholmen.
 |
| Teckning av hur majstången på Ängö såg ut på 1860-talet, gjord av folklivsforskaren Walter Welin efter Sofia Reimerts anvisningar: ”Majstången hade tre rår, virade med lingonris. Och så hängde det fullt med blåklintskransar, och på var nopp hängde pioner och kulörta band. Banden fick vi av bokbindarna. Äggskalen bands i knippor och de skramlade liksom bleckstyckena. De hängde knippvis på rårna. Tunnbanden kläddes med papper och så var där svajband, som fladdrade för vinden”. |
Men det gällde bara midsommardagen. Änkefru Sofia Reimert (1850–1941) berättar:
Jag minns mycket väl att det kunde hända att några Kalmarbor kom ut till Ängö redan midsommarafton, men då blev de utkörda. De gav sig i regel frivilligt i väg, ty de ville sällan slåss med Ängöpojkarna, som voro mycket fruktade. Vi här ute på Ängö kallade Kalmarborna för ’stadsrokar’. Inte heller var det värt att en flicka på Ängö tog en pojke från Kalmar.
 |
| Sofia Reimert (1850–1941) bodde hela sitt liv på Ängö och hade ungdomens midsomrar i ljust minne. Bilden hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson. Se även blogginlägget Fru Reimert och kakkärringarna |
Sofia Reimert upplyste också om att Ängöborna varje år gjorde stora förberedelser för midsommarfirandet:
Vi hade till exempel samlat äggskal hela året, som vi nu färgade, och så hade vi gått till bleckslagarna och tiggt bleckstycken [= tunn plåt], som vi skulle ha som prydnader i stången. Slutligen var vi i skogen och plockade lingonris”
 |
| Den här majstången fotograferades på Stensö midsommaren 1927 av metallarbetaren och Kalmarhistorikern Robert Andersson. Den påminner en hel del om teckningen av majstången på Ängö på 1860-talet. På 1800-talet var det bara på Stensö och Ängö majstänger var resta. De var mycket höga, den på Ängö var enligt svarvare Jonsson – intervjuad av Folkminnesarkivet – 30 alnar, det vill säga närmare 18 meter. På Stensö spelades både fiol och dragspel till dansen, medan det på Ängö bara var dragspel som gällde. Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Kalmar stads hembygdsförening |
Och även om den härdade gorillajägaren Paul Belloni Du Chaillu blev förskräckt kanske ändå midsommarfirandet bidrog till normaliserandet av förbindelserna mellan Ängöbor och ”Kalmarbor”. Det var i alla fall Sofia Reimert övertygad om:
Majstången stod borta på slätten, och det var just dessa majstänger som blev en förmedlingslänk mellan Kalmar stad och det lilla idylliska Ängö, det vill jag gärna ha sagt. Midsommar på Ängö var nämligen något alldeles särskilt. Det var en händelse som Kalmarborna uppskattade livligt. De längtade hit ut, därför att de trivdes här.
 |
| Vid midsommar brukade affärsinnehavarna placera två små björkar på ömse sidor om ingången. Men redan när Robert Andersson 1930 fotograferade den här fröhandeln i Sahlstenska huset på Kaggensgatan var traditionen på utdöende. Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Kalmar stads hembygdsförening |
Titta in på Kalmar läns museums bildarkiv och på Kalmar kommuns bildarkiv. Där finns tusentals bilder från förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar