Enögde Oscar från Ljungbyholm såg hela Sverige från ovan

Sommaren 1951 tog Oscar Bladh många bilder över hela dåvarande Kalmar stad. En del blev inte godkända för spridning av Försvarsstaben, men den här som visar en del av Malmen var det inga problem med. Ett antal hus har försvunnit och andra tillkommit sedan den togs, men ganska många finns kvar än i dag, till exempel Nisbethska skolan längst ner i högra hörnet. Gatorna har förstås samma sträckning som i dag. Framför Nisbethska går Linnégatan, som till vänster mynnar i Nygatan, vilken i sin tur fortsätter uppåt i bilden ända till Norra vägen, efter att ha korsat Smålandsgatan. En kvartersbredd åt höger binder Fabriksgatan samman Linnégatan med Norra vägen.
Foto: Oscar Bladh/Nordiska Museet

Förmodligen har ingen sett mer av Sverige än Oscar Bladh. Dessutom fotograferade han under mer än ett halvsekel nästan varenda kvadratmeter av nationen. Trots att Bladh bara lär ha kunnat se med ena ögat var överblicken god; han var nämligen flygfotograf. 

Att hitta bilder som Oscar Bladh tagit är ingen match. Men att hitta bilder på honom själv är nästan omöjligt. Den här fanns med i Flygtidningen nr 5/1942. Beklagar den bristande kvaliteten. 

Oscar Bladh föddes 1895 i Ljungbyholm, strax söder om Kalmar. I tolvårsåldern kom han till Linköping. Flygintresset väcktes när flygbaronen Carl Cederström (1867–1918) skulle göra sin första uppvisning på den gamla militära övningsplatsen Malmen, några kilometer utanför Linköping. För att få se flygplanet på riktigt nära håll blev Bladh programförsäljare vid evenemanget. Året var 1911 och två år senare startade Cederström flygskola på Malmen. 

I värnplikten blev Bladh fotograf, ett intresse han haft sedan skolåldern. Han fick sedan arbete som civilanställd vid Fälttelegrafkårens flygkompani och redan 1918 började han fotografera från luften. Samma år omkom Cederström vid en flygolycka i Ålands hav. Det avskräckte inte den unge smålänningen som 1920 bestämde sig för att sluta på Malmen och bli flygfotograf på heltid. 

Först hyrde Bladh en Junkers F 13 med tysken Fritz Eisler som pilot. Till att börja med fick han tillstånd att fotografera över Stockholm, inom en radie på 25 kilometer från Storkyrkan i Gamla stan. Senare hyrde han plan av engelsmän. Det var dyrt: flygpriset låg på 350 kronor i timmen, mer än 6.000 kronor i dagens penningvärde, men sjönk efter några år till mindre än en femtedel av den summan. För att ha råd arbetade Bladh också som flygmekaniker och arrangerade flyguppvisningar. 

I juli 1924 köpte han sitt första egna plan, en Sopwith Dove, en tvåsitsig civil version av ett stridsflygplan britterna använt sig av under första världskriget. Han arbetade med flera olika piloter, som han ibland nästan skrämde slag på. När det var dags att fotografera kastade sig Bladh upp ur sittbrunnen och satte ena foten på vingstöttorna. Han hade bara en simpel rem runt midjan. Kameran var dessutom ett stort och allt annat än lätthanterligt åbäke, en gammal militär handkamera med brännvidd på 250 millimeter och negativformat på 13x18 centimeter. 

Flyghistorikern Philip Jarrett gav 2015 ut en liten bok om Sopwith Dove. Planet såldes i tre exemplar till Sverige, varav ett till Oscar Bladh. 

I oktober 1926 höll hans gamla flygplan inte ihop längre och året därpå engagerades Bladh av en annan småländsk flygentusiast, nämligen Albin Ahrenberg (1889–1968) från Ålebo, beläget inte många kilometer sydväst om Bladhs egen födelseort Ljungbyholm. 

Ahrenberg är ett av de stora namnen i det svenska flygets historia. Han började som skeppsgosse vid flottan i Karlskrona blev så småningom torpedstyrman. 1919 fick han flygutbildning inom marinflyget. Han hade inte ens flugit i sammanlagt 20 timmar när han ansågs tillräckligt erfaren för att själv utbilda nya flygare. 

Efter att bland annat ha varit pilot på flyglinjen Stockholm–Tallinn 1921, lämnade han 1924 helt det militära för att vara med om uppbyggnaden av det svenska civilflyget. 

1927 lade Albin Ahrenberg upp planerna för turnén ”Sverige Runt”. Avsikten var att popularisera och avdramatisera flygandet genom att erbjuda billiga rundturer över den närmaste trakten, att få företagsvärlden att förstå att affärsflyg var framtiden och att skapa opinion för att det skulle byggas flera civila flygfält i Sverige. 1923 hade Torslanda i Göteborg och Bulltofta i Malmö tagits i bruk, men i övrigt måste man förlita sig på sjöflygplan. 

Men Sverige är ju välförsett med både kuster och sjöar. Ahrenberg tänkte sig att turnén skulle nå 1.000 platser, men det blev allteftersom åren gick 2.200; flera av dem besöktes mer än en gång. Totalt gjordes på några år mer än 75.000 uppstigningar med totalt en kvarts miljon passagerare. Inga stora missöden inträffade, ingen blev skadad och Ahrenberg fick rykte om sig att planen bara inte kunde störta när det var han som satt vid spakarna. 

För att få ordentlig ekonomi i det hela kompletterades rundturerna med reklam – sponsor var Göteborgsföretaget Tomten, redan då riksbekant för Tomtens skurpulver och Häxans putsmedel – och med kommersiell flygfotografering. Till det senare engagerades givetvis Oscar Bladh, som redan då var landets mest kände och erfarne flygfotograf. 

Entusiasmen var stor hos såväl Tomten, som skulle ha representanter med på hela turnén för att delta i diverse jippon och bjuda sina kunder på flygningar, hos besättningen och hos färdledaren Gösta Andrée, som skötte om allt praktiskt bestyr på turnén och tog sig fram med en bil fullpackad med bagage. Ett förmodligen minst lika tufft uppdrag som att flyga, med tanke på 1920-talets väg- och bilstandard. 

Albin Ahrenbergs memoarer från 1957 är underhållande läsning. Brukar gå att hitta antikvariskt för drygt hundralappen. 

Ahrenberg berättar i sina memoarer Ett flygarliv (1957) att Bladh, som annars var en glad gamäng och skämtare i största allmänhet, försökte grumla optimismen genom att kalla turnén för ”Sverige Runt – så långt det går”: 

Att hans pessism verkligen var allvarligt menad framgick med önskvärd tydlighet av den sparsamhet han ålagt sig ifråga om medfört bagage. Redan första kvällen sedan vi lämnat Stockholm kom han nämligen till mig med en försynt begäran om förskott. 
– Ser du, det är så att jag tappade hela mitt bagage i sjön, sa han. 
– Men varför skickade du det inte med Gösta i bilen, som vi andra? 
– Jo, jag tyckte inte det var så mycket att det lönade sig med biltransport. 
– ??? 
– Jag trodde inte vi skulle kunna hålla på så länge, så jag tog bara med mig en tandborste. Den hade jag i bröstfickan... 
Nåja, det blev förskott och under turnéns fortskridande blev det mycket mer, så att den gode Oscars bagage vid hemkomsten på hösten gjorde ett rätt förmöget intryck.

Turnén blev en braksuccé och hotellkvällarna tillbringades under avspända former, gärna med att musicera, något man också ägnade sig åt om vädret var dåligt och man väntade på passagerare. Fanns det piano trakterades det av Gösta Andrée, medan mekanikern Helge Lövkvist tagit med sig sin fiol, hans kollega Sigurd Malm spelade tidens modeinstrument mandolin, precis som Tomtens representant Dan Zandhers och Ahrenberg själv. Oscar Bladh kunde spela både munspel och kam. De attiraljerna hade han tydligen inte förvarat i bröstfickan... 

Det är också Ahrenberg som skriver att Bladh berättat att han bara hade synförmåga på ena ögat och att det var förklaringen till hans framgångar som fotograf; han såg därmed sina motiv precis som kameran gör.

Ahrenbergs turné fortsatte i flera år, men 1930 blev Oscar Bladh egen företagare igen. Han åtog sig alla möjliga flygfotografiska uppdrag: kartläggning och dokumentation, tidningsreportage, reklam-och turistfotografering och olika sorters flygningar i fjällen. När andra världskriget började och civil flygfotografering förbjöds hade han redan tagit ungefär 40.000 bilder från luften och flugit med 100 olika piloter. 

Under krigsåren arbetade Bladh återigen åt försvaret, nu på F10 – Skånska flygflottiljen – som då var belägen i Malmö. 

Efter kriget återgick Bladh till civil flygfotografering över hela landet. Sommaren 1951 flög han över Kalmar – det var knappast första gången.

Den här bilden överlappar delvis den överst i blogginlägget, men visar lite mer av Malmen österut (uppåt i bilden) och norrut (åt vänster). Smålandsgatan slutar redan vid Skyttegatan i stället för att fortsätta norrut till Erik Dahlbergs väg, vars sträckning väster om Norra vägen kom till lite senare på 50-talet.
Foto: Oscar Bladh/Nordiska Museet

I slutet av 1960-talet trappade Oscar Bladh ned på fotograferandet. Men så sent som 1973 tog han sina sista bilder från luften. Han avled samma år, 78 år gammal. 

STORT TACK
till Ulrika Hoffman, Nordiska museet, för generöst bemötande, och Jan Magnusson, Kalmar kommun, som haft vänligheten att ställa sina inskanningar av Bladhs Kalmarbilder till förfogande. 

KÄLLOR
Flygtidningen nr 5/1942 
Albin Ahrenberg: Ett flygarliv (1957) 
Arne Sandström: Vykortets historia (2015) 
KulturNav
Stadsmuseet, Stockholm
Modellflygnytt

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 2 februari 2019

Mörekonflikten rev upp djupa sår

Artur Jonsson på skolgården i Ljungbyholm 1989. ”Plötsligt flög han där i luften, Kåremoslaktarn”. Artur, som senare i många år var föreståndare för bostadsförmedlingen i Kalmar, berättade om hur han och några andra pojkar – Artur var tolv år gammal 1929 – fick bevittna luftfärden när lantarbetarna fått tag i den kanske mest ökände av alla blockadbrytare på skolgården i Ljungbyholm. Polisen gick till attack med dragna sablar och räddade slaktaren den gången.
Foto: Raili Korkkinen/Östra Småland

Mörekonflikten är en av de klassiska striderna på den svenska arbetsmarknaden. Kampen var hätsk och oförsonlig. Dessutom pågick den länge, i mer än två år med början sommaren 1929.

Många av storbönderna i Södra Möre vägrade blankt gå med på att lantarbetarna organiserade sig i fackföreningar som de skrev kollektivavtal med. Följden blev strejk.

Vräkning av lantarbetarfamilj verkställs.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Bönderna svarade med att kalla in strejkbrytare och vräka flera hundra strejkande – många barnfamiljer – från deras bostäder. Det förekom många konfrontationer. En bonde sköt med revolver och smockan hängde synnerligen löst flera gånger. Vilda biljakter när strejkvakterna skuggade slaktarbilar hörde också till dramatiken.

Efter drygt två år gav storbönderna upp och skrev på en överenskommelse som gav lantarbetarna rätt att organisera sig. Många hade dock fått nog av bönderna och tog i stället jobb inne i Kalmar. Ute på landsbygden levde bitterheten kvar på båda sidor i många, många år efter att konflikten var över. Ja, ibland läkte inte såren på flera decennier.

3.000 demonstranter på väg till Ljungbyholm. Bilden är tagen vid den stora demonstrationen den 8 september 1929.Efter att ha stoppats cirka en kilometer från Kranklösa, där vräkningarna skulle ta sin början påföljande dag, återvände man till kyrkbacken i Ljungbyholm. Vid mötet som hölls där beräknades ytterligare cirka 2.000 personer ha deltagit. 800 kom med extratåg från Kalmar och ”en oändlig rad cyklister” färdades på landsvägen. Musikkåren på bilden kom från Pukeberg.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Bilden var publicerad i Östra Småland första gången den 11 september 1929.

Östra Smålands reporter Vilhelm Mauritz på stenmuren har god uppsikt över demonstrationståget. Hans stora reportage bredde ut sig över flera sidor i tidningen.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ett flyttlass i höstregnet 1929. Många av de vräkta lantarbetarna flyttade in till Kalmar, andra tvingades ta sin tillflykt till fattighuset. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Krankelösa 1979. Knut Pettersson, till vänster, och Erik Jonsson var båda med om Mörekonflikten 50 år tidigare. Erik dömdes till fängelse efter att ha slagit sönder en lampa när lantarbetarna i vredesmod attackerade gården efter vräkningarna.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

Krankelösa vägskäl 1989. Axel Johansson tillbaka på platsen där han gick strejkvakt 60 år tidigare. Fick han syn på en misstänkt blockadbrytare cyklade han i väg till strejkkommittén i Ljungbyholm som med bil försökte förfölja misstänkta fordon för att se vart de tog vägen.
Foto: Raili Korkkinen/Östra Småland

Någonstans i Smedbytrakten 1930. Ibland var man flera strejkvakter. Från vänster: Ebbe Eriksson, Axel Johansson (se även bilden här ovanför), Henning Petersson, Karl Jonsson och Valter Johansson.
Bilden utlånad till Östra Småland av Karl Jonssons son Artur.

Godtemplarnas hus i Kölbygärde var den enda lokal de strejkande fick hyra för att anordna julfest 1929. Framför granen står ombudsmannen Andersson och strejkledaren Gustav Lindell.
Bilden utlånad till Östra Småland av Artur Jonsson 1989,

FAKTA
Mörekonflikten
Konflikten bröt ut den 23 juli 1929 och gällde föreningsrätten och rätten för lantarbetarna att teckna avtal med bönder som inte var med i någon arbetsgivarorganisation. Industriarbetarna hade motsvarande rätt sedan 1906. I augusti strejkade 112 man: 54 familjer med totalt 300 personer berördes. 
När filmen Från lantarbetarvräkningarna i Södra Möre (se nedan) gjordes på hösten 1929 hade 250 personer vräkts.
För att misskreditera lantbrukare som hjälpt de strejkande annonserade bönderna ut deras namn i de borgerliga tidningarna. Lantarbetarna svarade med att publicera namn på blockadbrytare.
Konflikten avblåstes efter en överenskommelse den 6 augusti 1931.

Några annonser ur Östra Småland 1930–1931:

Filmen gav lantarbetarna sympatier   

Bilder ur filmen ”från lantarbetarvräkningarna i Södra Möre”

Vräkningarna av lantarbetarfamiljerna i Södra Möre väckte en oerhörd indignation runt om i Sverige. Till det bidrog inte minst den dokumentärfilm som spelades in hösten 1929. 

Den kom till på initiativ av den socialdemokratiske partisekreteraren Gustav Möller och visades på möten och sammankomster i hela landet. Stora belopp samlades in till stöd åt de strejkande.

Filmen har restaurerats och finns att se på Filmarkivet.se.  Det är intressant att konstatera hur nyanserad den är. Man framhåller till exempel Ulfsborgs gård, strax söder om Smedby, som ett föredöme där man slutit avtal med lantarbetarna. Även landsfiskalen Erlandsson, som hade att genomföra vräkningarna, skildras som hygglig karl.

100.000 kronor överräcktes till de strejkande i november 1929. Det motsvarar i dagens penningvärde tre miljoner kronor.
Teckning av Ivar Starkenberg i tidningen Socialdemokraten, november 1929.

KÄLLOR
Uppgifterna som här återges om Mörekonflikten bygger i första hand på reportage i Östra Småland av Conny Lindell (1979) och Bonny Kilefors (1989). Den som vill veta mer kan läsa Mats Johanssons licentiatavhandling Mörekonflikten – Klassformering, agrar kapitalism och klasskonflikt i Södra och Norra Möre härader 1929–1931, utgiven 2008. Finns att ladda ner som pdf från Linnéuniversitetet om du klickar här. 

© Klas Palmqvist 
Bearbetad version av text som fanns med i Östra Småland den 6 oktober 2012