 |
| Elvira Madigan – alias Hedvig Antoinette Isabella Eleonora Jensen – var född i Flensburg vid dansk-tyska gränsen den 4 december 1867. Om fadern Frederik Jensen vet man inte mer än att han var cirkusarbetare och snabbt försvann ur bilden. Modern Laura Olsen (1849–1918) var född i Finland av norska föräldrar som arbetade i nöjesbranschen, bland annat med cirkus. Foto ur Östra Smålands arkiv |
I oktober 1888 gick Elvira Madigan på lina i ridhuset i Kalmar. Sommaren därpå var hon död och därmed huvudperson i Skandinaviens mest omtalade kärleksdrama genom tiderna. Om denna romantiska tragedi har det skrivits visor, dikter och romaner allt sedan dess. Dessutom har det satts upp teaterpjäser, musikaler, minst två baletter och gjorts tre filmer.
 |
| Affisch för Cirkus Madigans föreställning i Kalmar den 13 oktober 1888. Cirkusen leddes av amerikanen John Madigan (1850–1897), Elviras styvfar. Bilden på affischen är hämtad ur Per Arne Wåhlbergs ”Cirkus i Sverige” |
Kalmarpojken Waldemar Swahn var elva år när han i oktober 1888 fick gå och titta på Cirkus Madigan. Föreställningen gavs i ridhuset, beläget på tomten intill den där brandstationen skulle komma att byggas ett knappt 20-tal år senare.
 |
| Det gamla ridhuset där Cirkus Madigan uppträdde låg vid Larmgatans norra ände, just där i skrivande stund (2020) nya hus håller på att färdigställas i samband med gamla brandstationens ombyggnad. På den här bilden från 30-talet ser man bakom ridhuset det så kallade Marmorpalatset, som fortfarande finns kvar. Ridhuset revs omkring 1940. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Swahn hade roligt åt clownerna och konstaterade att musikkapellet visserligen skrällde men ändå lät bättre än de energiskt falskspelande godtemplarna som han brukade få höra i Kalmar.
 |
| Annons ur tidningen ”Kalmar” den 10 oktober 1888. |
Men så drogs en lina över arenan och då:
”insvävade vid direktörens hand en flicka [...] Hela cirkuspubliken klappade händer och stampade utom jag. Jag bara stirrade som förhäxad på denna ljuvliga flicka som log med ögon vilka liknade stjärnor och innan man hunnit andas in flugit upp på linan. [...] Och varför skulle inte en ängel flyga. Ty det var en ängel som stod där uppe på linan – en ängel med blåa ögon, rosiga kinder och ett guldskimrande hår som svallade ända ned till midjan. [...] Hennes små fötter tycktes knappt beröra linan. Det var det underbaraste och vackraste jag sett. [...] Jag kom hem fortfarande trollbunden av drömmen och fick sedan veta att jag icke yttrat ett ord förrän vi kommit in i salen då jag sade:
– Mamma, ängeln såg på mig”.
 |
| Waldemar Swahn (1877–1957). Journalist, författare och som elvaåring djupt bedårad av Elvira Madigan. Bild ur ”Ur minnenas sekretär, del 1” (1942) |
Man gör förstås klokt i att hålla i minnet att det förflöt mer än 50 år sedan Swahn bländats av Elvira Madigan – för det var förstås hon som gick på lina – tills hans minnesbild kom i tryck i memoarvolymen Ur minnenas sekretär, del 2 – Från Kalmarsund till Stilla Havet (1943). Rimligtvis är hans text starkt färgad av myten om Elvira Madigan. Men hon var verkligen cirkusens stora stjärna vid den här tiden. Och hon ansågs vara oerhört vacker.
 |
| Elvira Madigan med ett kors av 14 karats guld som hon förärats av den danske kungen Kristian IX efter en föreställning på Tivoli i Köpenhamn. Bild ur Per Arne Wåhlbergs ”Cirkus i Sverige” |
För hennes skönhet hade då redan även dragonlöjtnanten, adelsmannen och gifte tvåbarnsfadern Sixten Sparre fallit. Han var knappast någon entusiastisk militär och hans befordringsgång gick synnerligen trögt. Han skrev hellre, både tidningskåserier och högstämd poesi, och drogs till konstnärer och artister.
 |
| Sixten Sparre (1854–1889), löjtnant vid Skånska Dragonregementet i Kristianstad. Bild ur Per Arne Wåhlbergs ”Cirkus i Sverige” |
När Cirkus Madigan besökt Kristianstad i början av 1888 hade Sparre varit på plats nästan varje kväll. Han hade erbjudit sig att följa familjen hem – cirkusfolk bodde vid den här tiden oftast på hotell eller i privatrum – men Elviras mor Laura tyckte inte det var passande.
Den 13 år äldre Sixten Sparres känslor för Elvira var emellertid besvarade. Han och den unga cirkusstjärnan brevväxlade i hemlighet. Och i juni 1889, när cirkusen skulle lämna Sundsvall och fara vidare till Härnösand, var Elvira försvunnen. Sixten Sparre mötte henne i Bollnäs och sedan for de vidare till Svendborg i Danmark. Färden gick vidare till Tåsinge där de tog in på badpensionat.
Den 20 juli var den omöjliga kärlekssagan över. En mamma och hennes lilla dotter var ute och plockade bär när de upptäckte en man och en kvinna som låg under ett par träd och såg ut som de sov.
Bredvid Elviras kropp hittades en papperslapp med en dikt, undertecknad Hedvig, Elvira Madigans riktiga förnamn. Förmodligen har hon skrivit den själv. Blandspråket den avfattats på är just sådant som man kan tänka sig att en kringresande cirkusartist skulle kunna använda:
En dropa falt i sjøn
Klang det blott sagta
Och stellet, der den full
omringedes von kretz till kretz
hvar vad det der den – fodes? faldt?
och varifrån kom den?
Det var ett lif blot
och nu hviler den igjen
 |
| Elvira Madigan (1867–1889) Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Tragisk kejserlig inspiration
Ett halvår före det tragiska slutet på Elvira Madigans och Sixten Sparres kärlekssaga hade en liknande händelse inträffat på jaktslottet Mayerling utanför Wien. |
| István Bart: Den olycklige prinsen i Mayerling. Översättning av Frans och Ulla Svéd (Norstetds, 1987) |
Den 30-årige österrikiske tronföljaren Rudolf hittades i januari 1889 död tillsammans med sin 17-åriga älskarinna Marie Vetsera. Enligt officiella rapporter rörde det sig om en självmordspakt där Rudolf först skjutit Marie och sedan sig själv.
Att Mayerlingdramat kan ha inspirerat Sparre och Madigan ligger förstås nära till hands att tro och har påpekats många gånger.
Det österrikiska dramat har dock varit omgärdat av tvivel och mystik ända sedan det inträffade och det har påståtts vara ett politiskt betingat dubbelmord.
En gedigen genomlysning av fallet ur alla aspekter finns i den ungerske författaren István Barts mycket läsvärda Den olycklige prinsen i Mayerling.
Poesigeni på cirkus
 |
| Arthur Rimbaud (1854–1891). Geni, poet och – kanske – cirkusmedarbetare i Sverige. |
Ingen diktare är mer mytomspunnen än fransmannen Arthur Rimbaud. Han var det unga geniet som knappt skrev en rad efter sin 20-årsdag, men ändå hann lägga grunden till modernismen.
Dessutom var han nära att bli offer i ett kärleksdrama, inte helt olikt Elvira Madigans, när den tio år äldre symbolistpoeten Paul Verlaine, som han haft ett förhållande med, sköt två skott mot honom i Bryssel 1873. Ett träffade – i handen.
1877 ska Rimbaud ha besökt Sverige med Cirque François Loisset, där Elviras mor Laura – med artistnamnet Fröken Ulbinska – och styvfar John Madigan då arbetade. ”Herr Madigan och lilla Hedvig”, den nio år gamla Elvira, utförde ett ryttarnummer tillsammans.
Rimbaud sägs ha varit anställd vid cirkusen som ”agent”, det vill säga bland annat biljettförsäljare. En del forskare menar att detta inte stämmer utan att Rimbaud i Sverige arbetade på ett ytterst prosaiskt sågverk.
Samhällsförbättrare i rena kalsonger
 |
| Johan Saxon (1859–1935) skrev visan om Elvira Madigan. Bilden hämtad ur Svenskt Biografiskt Lexikon. |
Johan Lindström Saxon var tidningsutgivare, vegetarian, nykterist, tobaksmotståndare och djupt engagerad i samhällsfrågor.
När det uppdagats vad som hänt Elvira Madigan sedan hon rymt från cirkusen i Sundsvall kontaktades den unge journalisten Saxon av ett positivhalarpar. Åt dem hade han skrivit en visa efter Sundsvalls brand föregående år. Där ingick de ryktbara raderna ”liken av förbrända kattor jamande kring staden sprungo”.
Skillingtrycket om Elvira Madigan spreds snabbt och sjungs än i våra dagar. Texten finns här nedanför.
Politiskt har Saxons inställning sammanfattats med orden ”Gärna revolution, men ta först ett äpple och byt till rena kalsonger”.
Sorgeliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgeligast är dock denna —
Den om fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel:
Ögon blå och kind så röd,
Smärt om livet som en stängel;
Men hon fick en grymmer död.
När hon dansade på lina
Lik en liten lärka glad
Hördes bifallsropen vina
Ifrån fyllda bänkars rad.
Så kom greve löjtnant Sparre,
Vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre
Och hans kärleksbön blev hörd.
Greve Sparre han var gifter
Barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde,
Med Elvira Madigan.
Så till Danmark styrdes färden
Men den tog ett sorgligt slut,
Ty långt ut i vida världen
Tänkte de att slå sig ut.
Men se slut var deras pengar
Ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar
Bygga de sitt bo i grav.
Och pistolen full av smärta,
Greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andats förr’n hon dog.
Ack ni hör, Ni ungdomsglada,
Tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada
Ni ock en gång, förr’n Ni dör!
KÄLLOR
Per Arne Wåhlberg: Cirkus i Sverige – Bidrag till vårt lands kulturhistoria (1992)
Waldemar Swahn: Ur minnenas sekretär, del 2 – Från Kalmarsund till Stilla Havet (1943)
Myggans nöjeslexikon: Band 11 Mack–Old (1992)
István Bart: Den olycklige prinsen i Mayerling. Översättning: Frans och Ulla Svéd (1987)
Nils Berman: Leva och läsa (1970)
STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns cirka 90.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 16 maj 2015
