Tre katastrofer på Kvarnholmen

De tre stora stadsbrändernas utbredning på Kvarnholmen.
Karta: Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Tre gånger har bränder ödelagt stora delar av Kvarnholmen i Kalmar. Hundratals tomter har bränts av och förödelsen varit enorm. Varje gång har staden byggts upp igen på några år, även om enskilda hus ibland blivit stående som ruiner i årtionden. 

Redan den medeltida staden vid slottet härjades av stora bränder. Den första som finns noterad inträffade 1408 och sedan brann staden i samband med krig på 1500-talet och 1600-talet. Sista stora branden i den gamla staden ägde rum 1647 och påskyndade förflyttningen till Kvarnholmen, där de första husen började byggas 1651.

Statsmakterna var envisa med att den nya staden skulle bestå av stenhus, dels för att se imponerande ut, men rimligen också av brandsäkerhetsskäl. Kalmarborgarna menade sig inte ha råd med detta efter alla olyckor de drabbats av. 

Så småningom måste myndigheterna ge med sig och tillåta såväl korsvirkeshus som trähus.

Det dröjde inte längre än till hösten 1679 innan elden kom lös i stadspresidenten Grubbs gård vid Lilla Torget, i dag känd som Domprostgården. Där bodde just då landshövding Henrik von Vicken som i brev till kung Karl XI berättade om branden och den livsfara han och hans familj befunnit sig i. 

Domprostgården vid Lilla Torget på ett mer än 100 år gammalt vykort. Så här ser huset ut än i dag och det gjorde det redan på 1600-talet. Här startade den första stora branden på Kvarnholmen 1679, kanske för att skorstenarna var felkonstruerade.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Faktum är att redan tolv år tidigare hade ett brandtillbud ägt rum i huset. I en domboksnotis 1667 uppmanas ”Adrian Murmästare” – troligen identisk med en Adrian Clausson, död 1671 – att noggrannare beakta skorstenarnas murverk. 

Det kan ha varit de bristfälliga skorstenarna som vållade 1679 års brand. Den spred sig snabbt och berörde cirka 100 tomter med nybyggda hus. 

Flera av stenhusen, bland annat vid Kaggensgatan klarade sig dock förhållandevis bra. 

I huset vid Lilla Torget där branden startat stod tydligen stenväggarna  kvar, medan taket blev förstört liksom delar av husets inre. Trähusen på tomten brann upp.

Efter branden reparerades huvudbyggnaden och nya hus tillkom på gården: brygghus och bagarstuga, stall, vagnshus, selkammare, fähus, vedbod, ”dubbelt hemlighus med resning och tegeltak” samt hönshus. Men i stadsbranden den 18 oktober 1765 gick alla uthusen upp i rök igen. Däremot klarade sig stenhuset. 

Totalt drabbades den här gången 131 tomter, en fjärdedel av all bebyggelse på Kvarnholmen. En del av stenhusen klarade sig även denna gång, medan andra blev förstörda. Elden uppstod i brännvinsbrännaren Anders Strömbergs gård vid Larmtorget, i hörnet Larmgatan/Norra Långgatan. Elden fortsatte att pyra här och där i en del källare och bland bråten i ruinerna i bortåt en månad. Ibland flammade den upp igen och särskilt stormnatten till den 30 oktober föreföll läget under några timmar ytterst hotfullt igen.

Brandsläckare av 1700-talsmodell. Brandspannet är fotograferat 1969 i Sahlsteenska gårdens portbyggnad (hörnet Kaggensgatan–Ölandsgatan). Det är märkt ”1750” och ”SS”, som står för Sven Sahlsteen.
Foto: Rolf Nilsson (ur Manne Hofréns ”Kalmar – Karolinska borgarhus i sten”)

Ett dödsoffer krävdes så sent som den 9 januari året därpå. Den unge handelsbetjänten Johan Fredrik Ehn försvann spårlöst. Han hittades påföljande dag död i en djup brunn på prostinnan Werners gård på Södra Långgatans norra sida (andra huset från Kaggensgatan mot Larmgatan). Brunnen hade täckts över, men så bristfälligt att Ehn trampat igenom när han tog en genväg över den avbrända tomten. Eftersom det fallit snö var faran omöjlig att upptäcka.

I augusti år 1800 var det dags igen, med start i smeden Wennerbergs gård på Proviantgatan. Den här gången brann 300 hus upp på några timmar, i princip all bebyggelse öster om Stortorget. Bland annat blev det gamla gymnasiet lågornas offer. Därifrån spred sig elden över Östra Sjögatan till domkyrkans tak. Efter hjältemodiga insatser av flera personer, bland dem en färjkarl och en skeppare, lyckades man få bukt med elden. 

”De förtvivlade, av lågorna svedda, mödrarna liggande på marken, omgivna av sina av hunger och förskräckelse ännu skrikande barn”; landshövding Anckarswärds hjärtskärande rop på hjälp till offren för stadsbranden i Kalmar 1800. Här nedanför återges texten i moderniserad form:

De ståtliga gavlarna på det stora gymnasiehuset revs redan medan branden fortfarande pågick eftersom man var rädd för okontrollerade ras. 

Sedan stod tomten obebyggd, med resterna av den gamla murstocken pekande upp mot skyn, i tre decennier innan man började bygga ett nytt läroverk på platsen. Det är den byggnaden som i dag är stadshuset. Men delar av källaren finns kvar sedan 1600-talet.

Trots att elden hejdats var taket på domkyrkans östra sida illa skadat. Kopparplåtarna var ”af hettan alldeles fördärfvade och obrukbara”, takresningen ”alldeles förbränd” och valven hade vattenskadats vid släckningsarbetet. 

Michael Anckarswärd (1742–1838, hette före adlandet Cosswa) gjorde en lysande militär karriär, hamnade i onåd hos Gustaf III, fängslades, men togs till nåder igen. 1790–1810 var han landshövding i Kalmar. 
Wikimedia Commons/Bilden hämtad ur Svenska landtmarskalkar - Porträtter och biographiska uppgifter (Stockholm 1854-55)

I juni 1802 var det mesta reparerat då en storm rev upp stora delar av taket. 122 kopparplåtar blev mer eller mindre skadade. För att snabbt kunna laga taket så att inte ännu värre skador skulle uppstå bad man örlogsflottan om att få låna kopparplåt till taket. Det beviljades inte och man fick provisoriskt reparera med järnplåtar.

I övrigt gick återuppbyggnaden snabbt. Tre år efter branden var de flesta tomter åter bebyggda, en del med äldre hus som flyttats dit från Kalmars omgivningar. Många av dem finns fortfarande kvar. 

Erfarenheterna av 1765 års brand gjorde att myndigheterna lät utarbeta ”Anstalter uti Calmar til vådelds förekommande och dämpande”. Där stadgades bland annat förbud att göra upp eld efter klockan nio på kvällen. Man försökte också organisera brandförsvaret. Men de tekniska resurserna var otillräckliga och det skulle dröja länge bränder kunde bekämpas effektivt.
Stort tack till Lars G Nilsson

Samtidigt har många hus på Kvarnholmen som klarat sig från eldsvådor ändå försvunnit, till exempel i kvarteren Kopparslagaren och Gesällen. Men då är det grävskopor som varit i farten...

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 7 januari 2017

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]

KÄLLOR
Arnold Sandberg: 1765 års brand i Kalmar (Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII, 1939) 
Manne Hofrén: Kalmar – Karolinska borgarhus i sten (Nordiska Museets Handlingar 74, 1970)
Ingrid Rosell och Robert Bennett: Kalmar Domkyrka (1989)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)

STORT TACK
till Åke Håkansson för landshövding Anckarswärds kungörelse år 1800, till Lars G Nilsson för 1781 års brandstadga, till Gunnar Magnusson för brandkartan och till Olof Vallerhed för vykortet ur hans far Olles samling