Ångkvarnen brinner!

När det här fotografiet togs hade brandkåren just anlänt till ångkvarnen. Det går att urskilja en brandman högst upp på stegen som rests från Södra Långgatan, till vänster på bilden. Kalmar Ångkvarn var den största anläggningen i sitt slag i Skandinavien. Som mest arbetade ungefär 150 personer här. Sedan familjen Jeansson sålt företaget las verksamheten ner 1957.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Lördagen den 6 juli 1935 är den utan jämförelse mest hektiska nyhetsdagen någonsin i Kalmar. Den i hela landet uppmärksammade rättegången i rådhuset om övergreppen mot pojkarna på Norrgård befann sig i sitt mest dramatiska skede när plötsligt larmet gick: Ångkvarnen brinner! 

På den här tiden kom den sju år unga tidningen Östra Småland ut fyra dagar i veckan: tisdag, torsdag, lördag och söndag. På söndagarna var tidningen ensamt nyhetsblad i Kalmar och hade ofta förmånen att förmedla tunga nyhetshändelser som inträffat på lördagar. Till exempel den 12 mars 1932 när finansmagnaten Ivar Kreuger, född i Kalmar 1880, sköt sig i Paris. 

Men den mest minnesvärda lördagen inträffade sommaren 1935. Östra Smålands Vilhelm Mauritz berättade i en tillbakablickande artikel många år senare om hur Norrgårdsrättegången pågick i rådhusrätten vid Stortorget, bevakad av reportrar från alla Stockholmstidningarna –  och de var många på den tiden. 

”När det var som mest spännande i duellen åklagare och försvarsadvokat började brandsirenerna tjuta.  [...] ’Kvarnen brinner!’ ropades det ute på torget. Hela rätten med domaren i spetsen tågade till Ångkvarnen.  [...] Just samma dag hade arbetarna och ingenjörerna lagt sista handen vid ett nybygge för installation av de ultramodernaste maskiner som stod att få och som tyska ingenjörer monterat upp under mycken sekretess. Rökmassor vältrade fram, brandmännen arbetade heroiskt, kameror knäppte i alla hörn, Stockholmsjournalisterna gonade sig och prisade sin lycka att vara i staden.”

Vilhelm Mauritz hade hur mycket som helst att göra:

”Vilken natt på Östra Småland. Den kollegiale och hjärtlige Åbergsson [signatur för Oscar Rydqvist, en av tidens stjärnjournalister] från Dagens Nyheter hjälpte till med korrekturet, alla måste springa om varandra – alla, det var den frivilliga hjälp som anmält sig – och det var så brått att man inte hann någonting. En sådan natt var det fullgoda beviset för att allting går, men att det tar lite längre tid när det är omöjligt...”

 

Östra Smålands förstasida den 7 juli 1935.

När man nu snart 90 år efteråt bläddrar i tidningen för den 7 juli 1935 är det bara att konstatera att Mauritz lyckats med det omöjliga – att som ensam reporter leverera både ett detaljerat och engagerat rättegångsreferat och en dramatisk skildring av den största industribrand som drabbat Kalmar. Ett utdrag:

”Plötsligt sågs en man börja klättra uppför den åskledning, som är dragen från den mindre byggnadens tak upp till den störres, en höjd på 6–7 meter, i avsikt att den vägen draga upp en slangledning. Det hela såg ytterst spännande ut och man väntade faktiskt, med andan i halsgropen, att mannen vilket ögonblick som helst skulle störta handlöst ned på taket, varvid ett ytterligare fall ned i gatan varit oundvikligt. [...] Inom någon minut var han uppe vid taket, men lågorna hade då redan hunnit fram till den vägg, på vilken han befann sig. [...] Mannen gav sig emellertid inte i första taget, utan i minst två minuter hängde han kvar med ena handen i ledningen och med en tross i den andra, liksom tänkte han noga över om här i alla fall inte var något att göra. [...] Först då den djärve åter nått ned till det mindre husets tak kunde de halvt vettskrämda åskådarna dra en lättnadens suck.

Den oförvägnes namn är, enligt uppgift, William Johansson. Inom den trängre kamratkretsen lär han i dagligt tal kallas ’Wille Kock’, till vilket hädanefter med fog kan tilläggas epitetet ’mannen utan nerver’.”

 

Massor av människor följde ångkvarnsbranden, de flesta på något sånär behörigt avstånd. Bilden är från Södra Långgatan.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

De allra senaste uppgifterna Mauritz fått med i sitt brandreportage är daterade klockan 03.00 på natten. Sedan måste man börja trycka tidningen.

Ångkvarnen var Skandinaviens största och branden ansågs vara den mest svårbemästrade dittills i Sverige under 1900-talet. Det behövdes 4.600 meter brandslang, 41 släckningsstrålar, två ångsprutor, sex motorsprutor och 133 man för att klara av den. Brandchefen Albert Florin konstaterade att ”faran för Kattrumpan var överhängande, och ’rumpan’ blev också svedd, men behövde ej kuperas”.

Två brandmän skadades under släckningsarbetet, dock inte allvarligt. I övrigt rapporterades inga blessyrer.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I sin historik över Kalmar Brandkår berättar brandchefen Albert Florin om hur elden fått fäste i det 53 meter höga kvarntornet: ”Dåvarande vice brandchefen – Vb kallad – A Bergdahl kom upp i tornet för att kontrollera och dirigera. Fann en brandman utslavad och omtöcknad av rök. ’Hur är det här?’, röt Bergdahl. – Snälla Vb, jag vill bara dö’. – ’Här dös inte, här ska släckas’, sa Bergdahl, och hällde över honom ett spann vatten. Mannen blev släckningsför”.
Bild ur ”Kalmar Yrkesbrandkår 50 år”, utgiven 1955

Både kvarnens och brandkårens gamla ångsprutor togs i bruk. Det var allra sista gången de användes.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När elden väl var släckt och det visat sig att alla försäkringar var i ordning, satte man genast i gång med återuppbyggnaden. Driften kom snart i gång igen. 

Förödelsen var fullständig efter branden. Men väggarna stod kvar och återuppbyggnadsarbetet började direkt. När det var avklarat var kvarnen den modernaste i Europa och man producerade 350 ton per dygn.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Som vållande till branden dömdes målaren Karl Ture Magnusson. Han hade råkat spilla ut linolja på golvet på fjärde våningen. Han torkade upp med en trasselsudd, slängde den i en skräphög och täckte över med några säckar, varefter den eldfängda oljan så småningom självantände.  

Magnusson dömdes att betala 150 kronor i böter, ett belopp hans arbetskamrater samlade ihop till, samt 1.735.340 kronor och 91 öre i skadestånd till försäkringsbolagen. I dagens penningvärde motsvarar summan en bra bit över 50 miljoner kronor. 

Av förklarliga skäl försökte försäkringsbolagen aldrig driva in skulden. Däremot sägs det att Magnusson fick lova att om han vann på Penninglotteriet skulle vinsten oavkortat tillfalla försäkringsbolagen. 

Men han vann aldrig några pengar och när Magnusson gick ur tiden 1955 var skadeståndet fortfarande obetalt.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 13 juni 2015

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• När gasverket höll på att explodera
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]

ÖVRIGA LÄNKAR

• Tillbaka till helvetet på Norrgård
• Barnhuspojken som blev legendarisk redaktör på Östra Småland

KÄLLOR 

Vilhelm Mauritz: Reportage i Östra Småland den 7 juli 1935 och återblickande artikel den 21 oktober 1953

Rolf Ljung: Om Kalmar Ångkvarn i Östra Småland den 13 maj 2004 

A R Florin: Kalmar Yrkesbrandkår 50 år (1955)

Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)  

STORT TACK

till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.