 |
| Farbror Ludvigs gamla stuga som den såg ut 2015. Foto: Mattias Rubin/Östra Småland |
I hörnet Strandgatan–Malmbrogatan i Kalmar ligger ett gammalt rött trähus, ett av ytterst få som blev kvar när östra delen av den gamla stadsdelen Malmen utplånades. Huset flyttades i början av 1970-talet några tiotal meter åt sydost från sin ursprungliga plats en bit upp på Nybrogatan – Malmbrogatans gamla namn – och vreds ett kvarts varv.
I huset bodde länge Ludvig Karlsson som en tidig vårdag 1953 fick besök av Östra Smålands reporter Nina Södergren. Här följer hennes berättelse om visiten hos ”farbror Ludvig”. Ett tidsdokument, ett levnadsöde och en fin skildring av en förgången vardag som annars kan vara svår att få syn på.
 |
| En liten enspaltsbild var den enda illustrationen till Nina Södergrens text i Östra Småland den 3 maj 1953. Ludvig Karlsson var född den 10 maj 1874 i Svennevad i Örebro län. Han blev änkling 1945 och avled den 2 maj 1955. |
Farbror Ludvig Karlsson bor alldeles ensam i sin stuga, Nybrogatan 17 i Kalmar. Det har han gjort i sju år nu. I går träffade vi honom på den lilla gårdsplanen, barhuvad som en ung grabb, solig och glad trots att benen värker emellanåt och ensamheten ibland känns lite betungande. Han står där och lyssnar på fågelkvitter och tittar på krokusen som börjar sticka upp små gula huvuden. Man känner sig välkommen.
– Stig in i stugan, säger han, så får vi prata en stund.
 |
| Den här bilden från 1970 visar stugans ursprungliga läge på Nybrogatan. Det är husets baksida som syns till vänster på bilden. Det låg med gaveln ungefär mittemot där länsstyrelsens före detta hus finns numera. Foto: Kerstin Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
 |
| Så här ser farbror Ludvigs stuga ut i dag i hörnet Malmbrogatan–Strandgatan. Foto: Mattias Rubin/Östra Småland |
Det är inte vilken stuga som helst det här. Uppe på vinden kan man läsa sig till anno 1775 på en av stockarna och en långfredag på 20-talet hittade farbror Ludvig tapeter i fint tyg, när han tog sig en titt bakom det usla brädfodret. Men så har också stugan en gång varit sommarnöje för friherre Fleetwood, upplyser farbror leende.
– Egentligen så skulle jag bra gärna vilja titta bakom de höga listerna längs golvet i stora rummet, säger han plirande. Kom och titta!
Vi tittar och undrar båda två. Och kommer överens om att man alltid kunde ta och kika i en hörna vid något tillfälle.
 |
| Farbror Ludvig var nyfiken på om det kunde dölja sig något intressant bakom de höga golvlisterna. De finns fortfarande kvar. Foto: Mattias Rubin/Östra Småland |
Snyggt och trevligt har han farbror Ludvig. Det dagliga stöket klarar han mest själv, men sonen och sonhustrun i stan glömmer honom inte. Småmålen lagar han själv, men middag äter han ute. Så det går riktigt bra för honom att vara ensam trots de 79 åren.
– Först jag blev ensam – min gumma gick bort för sju år sen – trodde jag aldrig att det skulle gå, berättar han. Jag led förfärligt av ensamheten första tiden. Men tiden läker sår och vanans makt är stor. Nu händer det, att jag får riktig längtan hem till ensamheten, när jag är borta någonstans.
I kammarens ena hörn tronar en liten behändig kakelugn. Den har åldern inne den också. Alldeles säkert. Farbror har haft spekulanter, men han säljer den inte.
– Riva ner min kakelugn och flytta den till Öland! Ånej, den får allt stå där i min tid.
 |
| Den lilla kakelugnen som farbror Ludvig vägrade sälja står fortfarande kvar på sin plats i 1700-talsstugan. Foto: Mattias Rubin/Östra Småland |
– Har inte farbror hittat något annat märkvärdigt här i stugan eller på tomten under åren?
– Nehej då, bara min företrädares fällekniv, skämtar han. Det är det enda. Utom tapeterna förstås. Det var fina saker. Spända på ramar. Jag sålde dem till en Kalmarbo och fick 40 kronor för dem. Det räckte till brädfodringen av stugan den gången. Och glad var jag. Men vad han fick för tapeterna i sin tur, det förmäler inte historien. Han var affärsman, han, och det var inte jag.
Men hur det är så har allt farbror Ludvig varit affärsman i sin dag, han också. Hans levnadshistoria är inte enformig. Närking till börden kom han vid 15 år i jordbruk. Det trivdes han med för all del, men efter ett par år kom han till en handelsman, som förutom butik också hade staketfabrik.
– Kul tänkte jag, säger farbror Ludvig, men det blev bara att köra häst både natt och dag halvmilen till station på dålig väg. Det blev lite enformigt. Så gick den handelsmannen ”omstyr” och mina innestående 270 kronor gick all världens väg.
Nästa jobb blev vid dammlucksbygget i Jonsered under två somrar.
– På vintrarna kokade jag sill på Öckerö. Var vår var det att slänga sina kläder, lukten från sillen slog sig i allting.
Degerhamn och cementfabriken nästa.
– Tillsammans med 5–6 ”luringar” blev jag ”uppi att”, berättar han. Och stannade i 17 år. Ingen av de andra lever. 13 öre i timmen bjöd man. Men de fick betala 19, jag gav mej inte. Arbetet var tungt och otäckt, med tolvtimmarsskift. En vacker dag fick de för sej, att de skulle ha en brukshandel. Och efter en tid satt jag som handelsman i stället för att vara cementarbetare. Rent och snyggt. Men det tog en ända efter storstrejken 1909.
– Under den ville ledningen, att jag skulle börja packa cement igen tillsammans med hela ”befälsskrået”. Men se det gick jag inte med på. Och när det hela var över, var det jag som fick packa ihop och stod på bar backe med hustru och två barn.
Efter olika öden, arbetslöshet och tillfällighetsarbeten, får farbror Ludvig en vacker dag se chefen för Bruuns i Kalmar. Han sökte upp honom och fick börja som handelsresande i foderkakor och gödningsämnen på södra Öland.
– Res medsamma, sa man. Och jag sa, att det kunde jag visst göra, om jag fick en krona i förskott till resan tur och retur över sundet, berättar farbror rappt.
– Jag fick en tia och så for jag. Det var en måndag. Jag gick förstås från Färjestaden. Hela veckan. Och kom hem till Kalmar på lördagen med order som gav 250 kronor i provision.
– Se folk kände mig där över och köpte, om inte annat så för det. Och mat och logi erbjöd man mig i var gård. Nio och femtio har jag kvar av tian. Ni må tro att det var pengar för ”gossen” de där 250, säger farbror och skrattar. Firman fick sin tia och gumman sina matpengar. Jojo minsann.
Sen blev farbror Karlsson lagerförman hos Bruuns och var där i över 35 år. Han fick Patriotiska sällskapets guldmedalj för åtta år sen. 75 kronor i månaden har han i pension och med folkpensionen klarar han sig bra och får en slant över till och med.
– Ja, och nu sitter jag här, slutar han sin historia. Förr hade jag inte tid med stuga och tomt, nu orkar jag inte. Det är så här i livet. Men visst påtar jag i mina land och pysslar om allt så gott jag orkar. Humöret är prima och nu skiner solen igen. Det är en ny vår i annalkande.
Nina
 |
| Nina Södergren (1924–2015) fotograferad i Stenåsa på Öland 1979. Hon arbetade som journalist på flera tidningar, förutom på Östra Småland bland annat på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Hon var också konstnär och författare, men debuterade inte förrän 1973 som diktare med samlingen Lust och fägring – Ölandsdikter. Den följdes av många fler under åren som kom. Hon belönades av bland annat Samfundet De Nio och Svenska Akademien. Nina Södergrens sista diktsamling Hålla glädjen pyrande kom ut samma år som hon gick bort. Ett kommande blogginlägg ska handla om den. Foto: Östra Småland |
STORT TACK till Maud Hybbinette och Björn Damm för synnerligen generöst bemötande samt till Hans Egeskog för Ludvig Karlssons levnadsdata och till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.
Se även:
• Sista huset i en förintad stadsdel
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Vi går en sväng på Trädgårdsgatan
• Stadsbilden naggas hela tiden i kanten
• Här fanns bordellen på Södra Malmgatan
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 19 september 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar