65 år utan boken alla var mot

Avskydd men ändå så åtrådd. Motboken spelade en huvudroll i svenskarnas vardagstillvaro i närmare 40 år. Tillståndet att handla sprit var strängt personligt och dessutom knutet till ett enda försäljningsställe, man kunde alltså inte handla i vilken Systembutik som helst. Den här motboken var bara användbar på Södra Långgatan 20 i Kalmar.
Foto: Klas Palmqvist/Stort tack till Olof Vallerhed som lånat ut sin pappa Olles motbok

Sedan den 1 oktober 1955 har svenskarna sluppit oroa sig för att brännvinsransoner ska brinna inne och man har kunnat beställa intressantare fluidum än ”två vita och en brun” när man suttit på krogen.

Kalmar blev 1853 den tredje staden i landet där sprithandeln reglerades, bara i Falun och Jönköping var man tidigare ute. Bakgrunden i Kalmar var ett oerhört brutalt mord. Lönnkrögaren Johan Bank slog ihjäl sin hustru Catarina Maria Öman för att hon råkat ha sönder ett krus brännvin. Bank blev den siste som avrättades i Kalmar (både mordet och den offentliga avrättningen av mördaren är ämnen för kommande blogginlägg).

Men även om antalet krogar och spritbutiker minskades var konsumtionen ändå våldsam liksom dess konsekvenser. Efter olika försök i Stockholm och Göteborg bestämdes 1916 att man skulle ha ett obligatoriskt motbokssystem för hela landet. Det byggde på läkaren Ivan Bratts (1878–1956) tanke att ”man måste veta till vem man säljer och hur mycket man säljer”. Nyordningen trädde i kraft 1919.

Motboksavdelningen vid Systembolaget i Kalmar i början av 1950-talet. Från vänster kontrollföreståndaren Georg Björklund, kontorsbiträdet Asta Fridström, extra kontorsbiträdet Gunilla Wetterström, assistenten Dagmar Andersson och extra kontorsbiträdet Birgit Johansson.
Foto: Walter Olson/Bilden hämtad ur Robert Anderssons ”Systembolaget i Kalmar 100 år” (1954).

För att alls få tillstånd att köpa sprit måste man ansöka om en motbok. Man skulle vara minst 25 år och allmänt oförvitlig. Och helst karl, förstås – inte ens tio procent av kvinnorna hade motbok. Den maximala månadsransonen var under mellankrigstiden fyra liter sprit, vilket 1941 sänktes till tre liter. Gifta kvinnor och pensionärer på ålderdomshem fick ingen motbok alls. Övriga pensionärer och ogifta kvinnor fick avsevärt lägre ransoner än männen. Gjorde man sig skyldig till förseelser av olika slag – de behövde inte vara fyllerirelaterade utan det kunde till exempel röra sig om att man inte betalat skatt som man skulle – så var motboken i fara. 

Den vackra porten till gården på Södra Långgatan 20, Systembolagets mest klassiska adress i Kalmar. I dag är det frisersalong i lokalen där man sålde sprit, vin och öl från 1927 till 1982. Då öppnades i stället en butik i Baronen och den ersattes senare i sin tur av den nuvarande butiken i Giraffen. Systembolaget i Åhlénshuset har funnits där sedan det byggdes 1967, men låg då inte i de nuvarande lokalerna vid Norra Långgatan, utan mot Västra Sjögatan.
Foto: Klas Palmqvist

Vinet var inte ransonerat, men handlade man för mycket vin så kunde det också leda till att motboken drogs in. Starköl fick sedan 1923 bara köpa på apotek, mot uppvisande av läkarrecept. Extra spritranson kunde beviljas vid bröllop, begravningar, 50-årsdagar och liknande. Den som saknade motbok kunde någon gång, särskilt till jul få en tillfällig bok för ett enda inköp.

Hela denna apparat gjorde att allt som hade med sprit att göra omgavs med uppskruvat intresse. Månadsransoner fick absolut inte brinna inne. Och langning var ett stort problem – 75 procent av alla fylleriförseelser begicks av folk som inte hade motbok samtidigt som ungdomsfylleriet tilltog. 

Så slutsatsen blev att motboken inte gjort folk nyktrare. Därför blev den avskaffad den 1 oktober 1955, saknad av ingen.

Spritförsäljningen ökade rejält under det första året utan motbok, från 45 miljoner liter till 58 miljoner liter. 1957 måste därför alla kunder på begäran kunna legitimera sig. Såväl sjukkassebevis, folkpensionsbrev som postsparbanksbok dög som legitimation.

Två vita och en brun

Detta klassiska kroguttryck innebar två snapsar brännvin à 5 cl och en eau-de-vie eller konjak à 5 cl, det vill säga den ranson sprit en manlig gäst fick beställa på restaurang under motbokens tid. Kvinnor fick bara halva ransonen. 

Dessutom var man tvungen att beställa in mat. Restriktionsrätten, den så kallade ”bongmaten” kunde utgöras av en allt tröttare pyttipanna, sylta, pölsa eller sill, som bars fram och tillbaka mellan kök och törstiga kunder och aldrig var avsedd att förtäras. Ibland löd kundens beställning ”två vita, en brun, La Paloma och notan”. ”La Paloma” – evigt populär melodi och spanska för ”duva” – syftade på maträtten som ju ”flög” fram och tillbaka mellan köket och matsalen.

Hur mycket sprit man fick beställa på krogen hade också att göra med vilken tid det var på dagen och vilken kategori restaurangen hörde till. Lägst var ransonerna på de så kallade folkrestaurangerna.

© Klas Palmqvist

© Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 26 september 2015