 |
| Carl-Henning Wijkmark Romaner 1972–1980 (Norstedts, 2014) |
Carl-Henning Wijkmark är död. Han var en av Sveriges mest självständiga författare med en enastående bredd i sin produktion. Jag skrev genom åren om flera av hans böcker i Östra Småland, första gången 1983 och sista gången hösten 2014, då nedanstående text publicerades.
I fredags fyllde Carl-Henning Wijkmark 80 år. Nu ger Norstedts förlag ut något av det bästa som skrivits på svenska de senaste decennierna – nämligen samtliga hans romaner – i två bastanta band om 800 sidor vardera.
En av de första böcker jag recenserade i Östra Småland var Wijkmarks andra roman Dressinen, som kom ut i den hopplösa bokmånaden januari, året var 1983. Jag hade tack och lov vett nog att ösa ordentligt med lovord över boken och den är nog fortfarande en av de bästa moderna svenska romaner jag läst.
Denna civilisationskritiska berättelse handlar om en belgisk jesuit som företar ett evolutionärt experiment genom att segla över Atlanten från Afrika till Sydamerika på en ombyggd dressin i sällskap med tre människoapor. ”En halsbrytande eskapad”, skrev jag lite hurtigt den gången, men hade i alla fall något sånär sinne för romanens originalitet och komplexitet.
Boken fick internationell uppmärksamhet och Wijkmark – som talar fläckfri franska – bjöds som en av få utländska författare in till Bernard Pivots legendariska litteraturshow Apostrophes, som sändes i fransk TV 1975–1990 och ännu står som ouppnådd modell för de flesta litterära TV-magasin.
Wijkmark har ända sedan debuten för drygt 40 år sedan varit en för svenska förhållanden ovanligt internationellt orienterad författare. Hans berättelser har på ett självklart sätt ofta rört sig utanför Sveriges gränser och i komplexa politiska sammanhang på ett sätt som är sällsynt i vår litteratur.
Ur en äldre generation kan man möjligen komma att tänka på den i dag som författare förmodligen totalt bortglömde konstnären Mark Sylwan (1914–1994), vars böcker Lunch med demiurgen (1974) och Farmors hemlighet (1978) sannerligen inte uppfyller de gängse fördomarna om svensk 70-talslitteratur.
 |
| Mark Sylwan Lunch med demiurgen (Norstedts, 1974) |
Ur yngre årgångar inställer sig givetvis namnet Ulf Peter Hallberg (född 1953), som tillsammans med Wijkmark gett ut dialogboken Städernas svall, den bästa nya bok jag läste 2011.
Som romanförfattare har Carl-Henning Wijkmark varit sparsmakad. Tvåbandsutgåvan omfattar åtta böcker, från debuten Jägarna på Karinhall (1972), där fascismens perverterade väsen gestaltas med pornografisk påtaglighet, via den ”existentiella thrillern” Sista dagar (1986) och Augustprisbelönade Stundande natten (2007), till fjolårets Vi ses igen i nästa dröm, som jag inte läst ännu.
Känns bra att fortfarande ha något oläst av Wijkmark i hyllan. Men så lär det inte förbli särskilt länge till.
 |
| Carl-Henning Wijkmark Romaner 1994–2013 (Norstedts, 2014) |
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 25 november 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar