Kaffetillsatsen fick Kalmar att blomma

Den vackert blå cikorian – Cichorium intybus på latin – är ingen ovanlig växt vid vägkanten eller på en torr äng.
Foto: Alvesgaspar/Wikimedia Commons

En ansenlig del av vad som i dag är centrala Kalmar var på 1870-talet en jättestor cikoriaplantage. Det blommade blått från Smålandsgatan nästan ända bort till Postterminalen vid Lorensbergsleden. 

Det går inte att få en helt exakt uppfattning om arealen, men området som markerats med grönt visar nog ganska bra hur cikoriaodlingen i Kalmar bredde ut sig på 1870- och 1880-talet. Firma Hennig & Papenhagen arrenderade marken av kommunen. Siffran 1 markerar läget för den sorteringslada som finns med på John Sjöstrands teckning under rubriken ”Barnens godis bekostade gubbarnas brännvin” längre ner i det här blogginlägget. Siffran 2 visar läget för själva fabriken.  
Stort tack till Oddbjörn Andersson för kartan

Varje höst skickades barn och kvinnor ut att skörda rötterna på fälten. Ett tungt och besvärligt arbete, som inte blev lättare i regnväder. Men det blev förstås billigare för arbetsgivaren än om vuxna män skulle göra jobbet. 

Företaget i fråga hette Hennig & Papenhagen. Man annonserade i lokalpressen redan på 1860-talet, men först med järnvägens ankomst till Kalmar 1874 blev det ordentlig fart på Cikoriefabriken Victoria, som inrättningen kom att heta. 

Annons ur tidningen ”Kalmar”

Där rostades och maldes cikoriarötterna till pulver som användes som tillsats i kaffet för att dryga ut de dyra bönorna. Folk vande sig vid cikorian och uppskattade den: det hette att cikorian gjorde kaffet ”blankt” och gav det ”smak”. 

Så här såg den före detta cikoriefabriken på Smålandsgatan ut några år innan den revs. Det stora huset längst till höger ligger kvar i hörnet mot Unionsgatan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Mellan 10 och 15 personer var anställda i fabriken som låg på Framsta, vid vad som i dag är Smålandsgatan. Själva fabriksbyggnaden revs 1934, men huset där herrarna Hennig och Papenhagen hade sina bostäder och sitt kontor finns kvar: den stora villan vid Södra vägen 12 där biografen Saga ligger. 

Där Sagabiografen ligger huserade herrarna Hennig och Papenhagen på 1870- och 1880-talet.
Foto: Klas Palmqvist

Fabrikens produkter slogs in i färgglatt omslagspapper: blått, gult, rött och brunt och skickades med järnväg och båt över stora delar av landet. Verksamheten blev dock inte så långvarig, kanske beroende på att folk började dricka sitt kaffe utan tillsatser. 

I slutet av 1880-talet var det hela över och en liten bleckslageriverkstad flyttade in i den gamla fabriken. Man lär bland annat ha tillverkat plåtleksaker. Näste innehavare konstruerade acetylengasverk, innan lokalerna gjordes om till biograf (mer att läsa om det finns under rubriken Saga – äldsta biografen i Sverige). 

Rivningen i full gång. Året är 1934 och pojkarna på Smålandsgatan står och tittar på när den gamla cikoriefabriken plockas ner, mer eller mindre för hand verkar det som. De sista åren hade Filadelfia hållit till i huset och ett par år senare stod församlingens nya stora hus färdigt på samma plats.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När de sista filmrutorna flimrat förbi flyttade pingstvännerna in och de blev kvar på samma adress även sedan huset rivits. I mitten av 30-talet byggdes det nya Filadelfiahuset, som 2012 ändrade skepnad, eftersom Pingstkyrkan efter många års väntan då äntligen fick bygga nya lokaler. Den nya kyrkan vid Lorensbergsleden ligger för övrigt just vid utkanten av vad som en gång var den gamla cikoriaplantagen. 

Pingstförsamlingens hus på Smålandsgatan höll på att byggas om hösten 2012 när den här bilden togs. Församlingen lånade Frälsningarméns lokaler på Fabriksgatan i väntan på att den nya Lorensbergskyrkan skulle bli färdig.
Foto: Klas Palmqvist

Lorensbergskyrkan på en bild från januari 2013.
Foto: Klas Palmqvist

Barnens godis bekostade gubbarnas brännvin 

Den här ladan låg vid den sedan länge försvunna Lilla Kyrkogårdsgatan. Hade ladan funnits kvar i dag hade den stått mitt i Esplanaden med dörren på bredsidan vänd åt öster. Det var här skolpojkarna köpte cikoriarötter som godis av gubbarna som sorterade dem innan de gick vidare till Hennig & Papenhagens fabrik.
Teckning av John Sjöstrand

Cikoriarötter var på 1880-talet ett omtyckt godis för skolbarnen i Kalmar. 

På plantageområdet fanns flera lador. Här sorterades rötterna i olika kvaliteter innan de kom till fabriken. En av dessa lador låg mitt på Esplanaden, ungefär mitt emellan korsningarna med Norra vägen och Smålandsgatan. Det vill säga, varken Esplanaden eller Smålandsgatan existerade förstås på den här tiden. 

Kalmarskildraren Manne Borgwall skriver i sin bok Kalmar i minnets skimmer (1954) om hur konstnären John Sjöstrand berättat att han och hans skolkamrater på Tullskolan (sedermera omdöpt till Tullbroskolan) på 1880-talet brukade gå och handla cikoriarötter av de gubbar som jobbade i ladan. 

För två öre fick man en näve rötter av den sämsta kvaliteten, för en femöring fick man lika många fast bättre rötter, och la man upp en tioöring (drygt en femma i nutida penningvärde) fick man plocka själv av de allra bästa. 

När gubbarna fått ihop 33 öre gav sig en av dem genast i väg att handla brännvin inne på Kvarnholmen. Det gällde att hitta två likasinnade som fått ihop samma belopp. Då kunde man nämligen köpa en liter – den minsta kvantitet som salubjöds – vilken rättvist delades upp i medhavda buteljer i närmaste portgång. 

Sedan skyndade cikoriagubben tillbaka till sina kamrater, som hoppades att något skulle finnas kvar åt dem när han återvände. Ibland köpte han med sig en korvbit som tilltugg och då blev det fest i ladan. Det lär det ha varit ganska ofta framåt eftermiddagarna... 

Papenhagens trådrullar blev början till Kalmartrissan 

 Wilhelm Heinrich Papenhagen med tidstypiskt kindskägg.
Bild ur ”Kalmars gatunamn” (2007) av Per Jarlbo.

Wilhelm Heinrich Papenhagen var en driftig 1800-talsentreprenör. Förutom cikoriefabriken på Framsta startade han och hans kompanjon A C Hennig även Kalmar Bobbin i Trekanten 1874, samma år som järnvägen till Emmaboda stod färdig. 

Man svarvade trådrullar åt den ständigt växande engelska textilindustrin, men senare även åt sytrådstillverkare i Tyskland, Belgien, Frankrike och Italien. 

Papenhagen kom själv från Tyskland och sägs ha lärt känna Hennig i Malmö. Enligt Kalmarskildraren Manne Borgwall ska Papenhagen i många år ha arbetat med tillverkning av kemiska artiklar i sitt hemland. 

På 1880-talet såldes bobinfabriken och på 90-talet kom den i släkten Elfversons ägo. Sortimentet utökades 1913 med trähattar till spritbuteljer. En mindre fabrik i Påryd inköptes 1915. Efter konkurs och brand i Påryd 1921 byggdes verksamheten upp på nytt. 

Fabriken i Trekanten övergick i annan ägo och brann i sin tur 1923. Den återuppfördes inte, däremot startades ett nytt företag, Trekantens Nya Bobinfabrik. 

Elfversons i Påryd tillverkar fortfarande trähattar – wood tops – till flera välkända whiskymärken. Sedan 1932 gör man den berömda jojon Kalmartrissan, vars popularitet bokstavligen gått upp och ner genom åren. Även Moraknivarnas träskaft görs i Påryd. 

Från 1993 har Papenhagens minne hedrats med en väg i Trekanten. Av någon anledning har man dock stavat namnet ”Pappenhagen”. 

Kalmartrissan, en svensk klassiker sedan 1932.
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum

Cikorians återkomst 

När kaffet ransonerades under första världskriget gjorde cikorian comeback på kafferepen. 

Cikorian var förmodligen ett av de bästa kaffesurrogaten. Mindre nogräknade företagare blandade ihop nästan vad som helst och sålde som kaffeersättning. I Kalmar blev en fru Pettersson 1918 svårt sjuk efter att ha inmundigat ”kaffe” som vid närmare undersökning bestod av ärtskal och havreagnar. 

En annan person fick uppsöka läkare efter att ha druckit en kaffeersättning som, enligt texten på påsen, ägde ”det äkta kaffets stimulerande egenskaper”. I själva verket bestod det av avfall från potatismjölsfabrikation. Även ekollon, rostade potatisskal och sockerbetor kom till användning. 

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum för generös hjälp med bilder och källmaterial. 
På Digitalt Museum finns tiotusentals bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 15 september 2012 

Saga – äldsta biografen i Sverige

”Välkommen till min biograf!” Carl Albien bjuder in till Saga på Södra vägen 12 i Kalmar, där det nu visats film i låmngt mer än hundra år. Bild från 1970-talet.
Foto och montage: Joy Lindstrand/Östra Småland

På Saga i Kalmar har det visats film ända sedan 1906 – längre än på någon annan bio i Sverige – och Carl Albien var med nästan från början. Han bodde livet ut kvar i våningen ovanför biografen.

Men även om biografteatern Göta, som Saga hette vid premiären, var den första fasta bion i Kalmar så hade det visats film i stan flera år tidigare.

Annons i tidningen Kalmar den 21 maj 1898 för den allra första filmförevisningen i stan.

Första gången Kalmarborna fick se ”lefvande bilder” var den 21 maj 1898, då den ryska cirkusvarietén Kalinikoff visade ”Edisons uppfinning” mellan sina ryttar- och clownnummer ”å utfyllningsplanen”, även känd som Gamla idrottsplatsen. Där finns numera den stora bilparkeringen mellan Södra Kanalgatan och Fiskaregatan.

Samma år ska oskarshamnaren C J Andersson ha visat film i det 2015 rivna IOGT-huset på Strömgatan, som fram till 1947 också tjänade som biograf under olika namn: Kalmarbiografen, Rex och Röda Kvarn.

Att det dröjde några år in på 1900-talet innan fasta biografer etablerades berodde på att den som ville visa film dessförinnan var tvungen att köpa filmerna direkt från utländska producenter. Det var dyrt och man hade bara råd med ett fåtal filmer. För att hitta ny publik tvingades kinematografinnehavarna till en ambulerande tillvaro. Omkring 1904 blev det i stället möjligt att hyra filmer, något som satte fart på etablerandet av biografer runt om i landet.

Fast det fanns förstås andra problem. Göta i Kalmar skulle öppnat redan i september 1905, men premiären fick skjutas upp eftersom det inte fanns elektricitet i Kalmar. 

Gasverk fanns däremot i stan ända sedan 1862 och lösningen fick bli en gasdriven motor, som alstrade den ström som behövdes.  På premiärkvällen den 12 februari 1906 hackade maskineriet betänkligt. Men sedan man väl fått ordning på apparaturen fungerade den så bra att man fortsatte att använda egen elektricitet, även sedan stadens elverk vid Trädgårdsgatan tagits i bruk 1908.

Annons i tidningen Kalmar för premiärprogrammet på biografen Göta – numera Saga – i februari 1906. På den här tiden visades bara kortfilmer, helt enkelt för att det ännu inte fanns några längre spelfilmer.

Ett annat bekymmer utgjordes av stadsfiskalen, polischefen, som agerade lokal filmcensor och bestämde vad om fick visas. I Kalmar totalförbjöds Den vita slavflickan, som däremot gick bra att visa i Karlskrona. I Kalmar var det dessutom inte tillåtet att visa porslinskrossning – rena katastrofen med tanke på hur tidens filmfarser såg ut. Motiveringen var att ”i den saken var pigorna hemma ändå”. 1911 infördes statlig filmcensur i stället för lokalt godtycke.

Göta drevs av Kristianstads Biografteater som öppnade biografer runt om i Sverige och blev början till SF, Svensk Filmindustri. Men bara en dryg månad efter Götas invigning startade källarmästare Thomas Hansen Teaterbiografen, som mycket riktigt var inrymd i teatern vid Larmtorget. Redan året därpå flyttade den till IOGT-lokalen på Strömgatan och bytte namn till Kalmarbiografen.

Hansen ägde Turisthotellet, som låg i hörnet Larmgatan–Ölandsgatan (rivet på 30-talet). Han gifte sig med Emelie Nilsson, som sedan 1893 drev stadsparksrestaurangen Byttan.

Samma år som Thomas Hansen blev biografägare anlände hans 13-årige brorson Carl Albien, född i Näshult i Jönköpings län, till Kalmar. Han skolades in i verksamheten på ”Turisten” och Byttan och givetvis även på biografen. 1911 övertog Hansen Göta, som döptes om till Biorama, och ägde därmed båda stans biosalonger.

Tioårsjubileum 1916 för Biorama – nuvarande Saga. Sittande längst till höger källarmästare Thomas Hansen – Carl Albiens farbror – och till vänster om honom hans hustru Emelie.
Foto ur Carl Albiens bildsamling i ”Kalmar län 1980”

Efter ett kort gästspel på bioföretaget i Kristianstad återvände Carl Albien 1913 till Kalmar. 1924 tog han över Biorama och snart nog var han även krögarfar på Byttan. 1930 startade han Centrum på Larmgatan, den första biografen i stan som var byggd för ljudfilm redan från början. Albien blev en av stadens stora profiler och var dessutom engagerad i Visans vänner, Barnens dagföreningen och barnkoloniföreningen Kalmar Sommarstuga som skulle ge ”ett par veckors friluftsvistelse åt undernärda och fattiga småttingar i vår stad”.

Nedanför filmduken satt musikerna, oftast en ensam pianist, men ibland en ensemble. Här är den första biograforkestern i Kalmar. Från vänster Hjalmar Arvidsson, Edvin Eriksson, Sissan Rydell, Franz Schmützer och Anton Granath.
Foto ur Carl Albiens bildsamling i ”Kalmar län 1980”

Bion vid Södra vägen moderniserades flera gånger på 30-talet. Vicke Lindstrand utförde väggmålningar – En kavalkad runt klotet genom sekler kallade han dem – och Edward Hald komponerade den anslående armaturen Vintergatan. Båda konstnärernas verk restaurerades med gott resultat i slutet av 90-talet.

Bioramas salong som den såg ut 1933. Från början hade salongen 90 platser, som 1912 utökades  till 360. 1939 sattes nya fåtöljer in, och antalet platser minskade till 320. De fåtöljerna fanns kvar till 1983 då platserna minskades till 200 för att 1998 bli 173.
Foto ur Carl Albiens bildsamling i ”Kalmar län 1980”

Men inte bara salongen genomgick förändringar. När man skulle pryda biografen med neonskylt 1939 var det dags att byta namn igen. Om namnet Biorama hade behållits skulle skylten stuckit ut för långt över trottoaren. Därför valdes det kortare Saga. Det är i alla fall den officiella versionen. Man kan väl också förmoda att det blev billigare med fyra bokstäver i neon i stället för sju...

På 70-talet sålde Carl Albien sina biografer. Men han bodde kvar i huset på Södra vägen 12. När han fick besök av Östra Smålands reportageteam sommaren 1980 var han fortfarande indignerad över sammanslagningen 1917 av AB Svenska Biografteatern – före detta Kristianstads Biografteater – och Filmindustri AB Skandia:
– De bytte namn till Svensk Filmindustri. ”Industri” – varför det? Ett namn jag aldrig tyckt om. Film är ju konst!

Carl Albien avled i januari 1981, 87 år gammal. Men Saga lever fortfarande.

Trots sin trinda lekamen var Carl Albien en entusiastisk cyklist. Här har han fotograferats på Bremergatan, hans vanliga stråk mellan de båda viktigaste punkterna i hans tillvaro: restaurangen Byttan i Stadsparken och biografen Saga och hemmet på Södra vägen 12.
Foto: Östra Småland

Se även:
• Sista rullen på Palladium
• Centrum för film i Kalmar i 68 år

KÄLLOR
”När filmen kom till Kalmar” av Ann-Charlotte Ohlén i Kalmar län 1980 – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård
Artiklar i Östra Småland av Josef Ohlsson den 1 mars 1943 och Vilhelm Mauritz den 1 mars 1953 samt reportage av Annie Björck (text) och Örjan Kristensson (foto) den 26 juli 1980
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014) 
Stefan Blomstrand: Stefans Biosidor, som tyvärr inte tycks finnas kvar på nätet

STORT TACK till Hans Egeskog

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 10 december 2016

Öländska Sophie – kvinna och konstpionjär

”Barnjungfru på Ottenby” av Sophie Adlersparre från 1820-talets andra hälft. Oljemålning på duk i förgylld originalram. Vilken ras den lurviga hunden tillhör undandrar sig redaktörens bedömande. Och man undrar ju förstås om Sophie också har målat de avbildade tavlorna som hänger på väggen. Tavlan finns sedan 2015 på Länsmuseet i Kalmar.
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum 

En skeppsbruten dansk lärde henne måla. Kronprinsessan satt modell för henne i Stockholm och i Rom blev hon den första kvinnan som fick porträttera påven. Sophie Adlersparre bröt väg för kommande kvinnliga konstnärsgenerationer i Sverige. 

Självporträtt av Sophie Adlersparre (1808–1862), målat 1849.
Foto: Wikimedia Commons 

En dag 1825 gick ett fartyg på grund vid Ölands södra udde. Bland de skeppsbrutna befann sig Carl Ferdinand Pedersen (1803–1875), ung konstnär från Köpenhamn, utbildad på Kunstakademiet och som haft sin första utställning redan 1820. Pedersen togs om hand av familjen Adlersparre på Ottenby kungsgård. Vintervädret gjorde att han fick övervintra på Öland tills isen gick upp på våren. Under tiden lärde han dottern i huset, den 17-åriga Sophie att måla med oljefärg. 

Som alla högreståndsflickor på 1800-talet hade hon fått den vanliga skolningen i att lära sig rita och att måla akvareller. Det tyckte hon om, men annars var hon inte precis någon exemplarisk adelsfröken; hon trivdes bäst i stall och ladugård och med att rida och springa ikapp med storebror Georg och lillebror Axel. Förhållandet till modern Carolina Ottiliana, född von Arbin, var alltid spänt medan hennes far, som också hette Axel – han var åren 1819–1821 landshövding för Ölands län som existerade i bara sju år – kom bättre överens med sin envetna, konstnärligt begåvade, men socialt svårtyglade dotter. 

1830 flyttade familjen till Stockholm och Sophie erhöll privatundervisning av etablerade konstnärer, men Konstakademien var stängd för kvinnliga elever. Hon fick en god vän i den unga Mathilda Rotkirch (1813–1842), Finlands första kvinnliga konstnär, och de målade porträtt av varandra. 

Mathilda Rotkirch (1813–1842), porträtterad av Sophie Adlersparre 1834.
Bilden hämtad från sukututkijanloppuvuosi.blogspot.com

Några år senare blev fadern landshövding i Östersund, men Sophie återvände efter ett par år till Stockholm för att fortsätta sina konststudier. Där kom hon i förbindelse med kronprinsessan, sedermera drottningen, Josefina, gift med den blivande kung Oscar I och målade bådas porträtt. Josefina av Leuchtenberg var dotter till den franske generalen Eugène de Beauharnais – Napoleons adoptivson – och prinsessan Augusta av Bayern. Hon kom att hjälpa den öländska konstnärinnan på många sätt genom åren. Tack vare henne introducerades Sophie Adlersparre också i katolska kretsar. 

Kronprinsessan och blivande drottningen, Josefina Maximiliana Eugenia Napoleona (1807–1876) av Sverige och Norge. Målning av Sophie Adlersparre 1841.
Foto: Nationalmuseum 

Sophie kom till Paris 1839 och blev elev vid Léon Cogniets ”dam-ateljé”. I den franska konstmetropolen träffade hon andra svenska konstnärer, däribland historiemålaren och akademieleven Carl Wahlbom (1810–1858) från Kalmar. 

Léon Cogniet (1794–1880), självporträtt från 1818.
Bild: Wikimedia Commons

Tillbaka i Stockholm startade hon en ritskola, öppen för kvinnliga elever. I början av 1840-talet befann sig Sophie Adlersparre i Kalmartrakten och målade flera porträtt på Värnanäs och Christinelund. 

Sophie Adlersparres målning från 1858 av sina små släktingar Axel Otto Fredrik och Henrietta Fredrika von Arbin köptes 2010 av Nationalmuseum på Bukowskis för 22.000 kronor.
Foto: Bukowskis 

1845 umgicks hon mycket med Fredrika Bremer (1801–1865), författare och den svenska kvinnorörelsens främsta pionjär, och de reste tillsammans till Öland. Fredrika Bremer skriver i ett brev: 

”Fröken Adlersparre talade så lockande om de vilda svanornas, om hafsfåglarnes sång på Ölands kuster i månklara nätter, om de fria fälten, om hafvet; hon bjöd mig att följa sig till sitt födelseland, och jag – som likt hvar Nordbo har något af Wikingen uti mig [...] drog ut på fredlig vikingafärd.” 

Fredrika Bremer (1801–1865), porträtterad av Johan Gustaf Sandberg 1843.
Foto: Nationalmuseum

Försedd med rekommendationsbrev från den internationellt välkända Bremer – som kom att hålla konstnärinnan för ”en vän som jag alltid skall tänka på med nöje” – for Sophie Adlersparre till Dresden. Där målade hon en kopia av Rafaels Sixtinska madonna som gjorde henne berömd som kopist; som porträttmålare var hon redan etablerad. Sedan blev det Paris igen och nya studier för Cogniet. Med sig hem till Sverige hade hon flera kopior av klassiska mästerverk. Josefina, som nu hunnit bli drottning, köpte en del av dem. 

1851 gav hon sig i väg igen. Med statligt understöd besöktes München, Bologna, Florens och Rom. I Rom blev hon kvar i flera år och fann sig väl till rätta i den lilla svenska konstnärskolonin. Ännu mer påverkades hon av den i Rom verksamma medeltidsvurmande tyska målargruppen nasarenerna. Under deras inflytande tog hon slutgiltigt steget över till katolicismen, som hon först mött genom Josefina i Stockholm. 

I Rom målade hon tidstypiska genrebilder med fattiga barn, tiggare, bondfolk och fåraherdar. Påven Pius IX beställde också sitt porträtt av henne och Sophie Adlersparre från Öland lär ha varit den första kvinnan någonsin som fick porträttera Kristi ställföreträdare på jorden. 

Hemkommen fortsatte hon att måla porträtt, bland annat av greveparet Posse på Björnö, strax norr om Kalmar. 

Grevinnan Sophia Wilhelmina Posse, född Berg von Linde, porträtterad av Sophie Adlersparre 1857.
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum

Greve Carl Otto Posse, porträtterad av Sophie Adlersparre 1857. 
Foto: Pierre Rosberg/Kalmar läns museum

Sophie Adlersparre dog 1862 efter en tids plågsam sjukdom. Hon ligger begravd på Katolska kyrkogården i Stockholm. 

Två år senare inrättades den så kallade Fruntimmersavdelningen vid Kungliga Akademien för de fria konsterna. Bakom det initiativet stod en annan Sophie Adlersparre (1823–1895), född Leijonhufvud på Helgerums herrgård i Västervik och en av landets tidigaste feminister. 

Sophie Adlersparre, född Leijonhuvud (1823–1895), feministisk föregångskvinna, gift med konstnärinnans bror Axel.
Xylografi ur Idun nr 1/1892

Hon fick sitt andra efternamn när hon 1869 gifte sig med konstnärinnans yngre bror Axel (1812– 1879). Förutom att medverka till att kvinnor kunde få kvalificerad konstundervisning grundade hon Fredrika Bremer Förbundet, Röda Korset och Tidskrift för hemmet, Nordens första feministiska publikation. För att nu bara nämna något. 

I den första årskullen som togs in på ”Fruntimmersavdelningen” ingick för övrigt Christine Sundberg och Josephine Nisbeth, båda stammande från välkända Kalmarsläkter. 

Självporträtt av Christine Sundberg. Det fanns med på Kalmar Konstmuseums utställning ”Gilla – En porträttsalong” sommaren 2018. Hon kommer att dyka upp här på bloggen igen framöver.
Foto: Per Larsson/Kalmar Konstmuseum

TRYCKTA KÄLLOR:
Manne Hofrén: Sophie Adlersparre (i Barometern den 11 mars 1950) 
Gerd Reimers: Kvinna och konstnär – Tema med tjugoen variationer (1987)
Carin Österberg, Inga Lewenhaupt, Anna-Greta Wahlberg: Svenska kvinnor – föregångare, nyskapare (1990) 
Carina Burman: Bremer – en biografi (2001) 

INTERNET:
Maria Sjöberg: Sophie Adolphine Adlersparre (Svenskt kvinnobiografiskt lexikon) 
Anna Nordenstam: Carin Sophie Adlersparre (Svenskt kvinnobiografiskt lexikon) 
Gerda Boëthius: Sophie Adolphine Adlersparre (Svenskt Biografiskt Lexikon) 
Sigrid Leijonhufvud: K Sophie Adlersparre (Svenskt Biografiskt Lexikon) 

STORT TACK till Jan Rydström, som tipsade om Sophie Adlersparre, och till Sara Bourke på Bukowskis samt också till Eva-Lena Holmgren och Birgit Körge på Kalmar läns museum för generös hjälp med bilder och källmaterial. På Digitalt Museum finns tiotusentals bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 26 januari 2019

Karl blev trött på att skotta snö

Så här såg det ut hemma hos Karl Törnlöf i Bredinge på Öland den 21 februari 1979, sedan han fått kommunal hjälp att gräva sig fram till utedasset, vedboden och vattenpumpen. Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

Karl Törnlöf var jämngammal med förra seklet.  Han föddes år 1900 i Stockholm, växte upp i Ålebo i Arby socken utanför Kalmar och tillbringade större delen av sitt vuxna liv på Öland. I sin ungdom var han av länets sista skjutspojkar, en yrkesgrupp med rötterna djupt ner i 1600-talet, ja rent av i medeltiden.

Mellan nyår och trettonhelgen 1979 vräkte snön ner i enorma mängder över Öland och Smålandskusten. ”Extremväder” pratar man om nuförtiden, men det här ovädret slår det mesta som inträffat i sydöstra Sverige, såväl förr som senare. Kalmar var avskuret från omvärlden i flera dagar och på Öland var det förstås ännu värre. Och det kom nya snöstormar även i februari.

När 79-årige pensionären Karl Törnlöf i Bredinge utanför Kastlösa summerade vinterns vedermödor för Östra Smålands Mörbylångaredaktör Verner Danielsson suckade han uppgivet:
– Jag har bott här ända sedan 1945 men aldrig varit med om en sådan mängd snö. Vad gör en gammal pensionär i en sådan situation?

Allt var översnöat upp till tre meters höjd. Karls ställe låg vidöppet för fåken från alvaret. Han blev fullständigt insnöad i flera dagar och kom inte åt vattenpumpen på gården, sin vedbod eller utedasset. Han hade inte vatten indraget och elkaminerna räckte inte till för att hålla värmen. Det spärrade utedasset innebar att det måste ersättas med tillfällig torrklosett inomhus. 

Karls son lyckades så småningom ta sig fram till Bredinge, grävde sig ner till pumpen och tog in några spann vatten till sin far. Karl själv skottade så mycket han orkade men till slut måste han vända sig till Mörbylånga kommun för att få hjälp.

– Socialchefen var mycket hygglig och skickade genast två man som skottade upp ringlande gångar till pumpen, vedboden och dasset.

Först den 21 februari hade Karl fått sitt garage, som låg på en annan tomt i byn, framskottat så att han kunde få fram bilen och åka och handla.

Hästen vägrade gå med lik i lasten  

I ungdomen var Karl Törnlöf skjutspojke. Han körde resenärer med häst och vagn från Vassmolösa till Kalmar, till Lergöken i Trekanten, och till Alsjöholm, Påryd och Värnaby vid Värnanäs.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Karl Törnlöf fick nog av snö efter den hemska vintern 1979. När Östra Smålands reporterteam hälsade på honom i januari 1984 hade han lämnat Bredinge och flyttat in på äldreboendet Lindero i Mörbylånga.

Karl var född den 28 januari 1900 på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm. Fadern angavs vara okänd medan modern noterades som ogifta Alma Maria Törnlöf, född 1874 i Gladhammar utanför Västervik. Namnet Törnlöf kom från Törnsfalls socken, där hennes far och farfar föddes.

Karl hamnade tidigt i ett fosterhem i Ålebo i Arby socken söder om Kalmar. Efter fyra års skolgång började han arbeta hos en bonde i trakten. Men lönen var låg: 50 öre om dagen var inte mycket ens för 100 år sedan – i dagens penningvärde drygt 20 kronor – och därför blev han i stället skjutspojke på gästgiveriet i Vassmolösa. 

– En fin vagn hade jag med kullager som gjorde att den rullade extra lätt. Men gummihjul fanns inte på kärran. Det var trähjul med järnbeslag. Hästen var brun med vit svans. Ett grant exemplar.

Gästgivaren kallades ”Futte-Pelle”, han hette Pettersson och kom från Bergkvara. Nu fick Karl se lite mer av världen, åtminstone två mil bort åt varje håll. Så långt var det till närmaste skjutsstation. Hans uppgift var att stå till tjänst med häst och vagn närhelst en resande ville ha skjuts.

En som ofta hade ärende till gästgiveriet i Vassmolösa för ungefär 100 år sedan var ölutköraren Hjalmar Karlsson, som levererade varor från Axel Anderssons bryggeri i Kalmar. På den här medfarna bilden från 1916 sitter han till vänster på kuskbocken tillsammans med den då 16-årige Karl Törnlöf och de skålar med fotografen med var sin ölbutelj.
Foto ur Karl Törnlöfs samling

– Den som åkte mest med mig var nog landsfiskalen Palmgren i Ljungbyholm, berättade Karl.
– En gång kom landsfiskalen och hans skrivare och ville ha skjuts till Alsjöholm. Man hade hittat ett bylte i en sjö. I en damkappa låg ett nyfött barn insvept. Någon mor hade dränkt sitt barn.
– Vi tog med byltet på kärran. Men vid Oskars kyrka ville inte hästen gå vidare. Han stampade och frustade men vägrade gå förbi kyrkan. Inte förrän kyrkvärden kom och ledde honom i betslet kunde vi passera kyrkan. Kanske tyckte han att det lilla barnknytet borde begravas där. Men vi fick åka vidare med barnet till Ljungbyholm, där det senare begravdes.

Karl Törnlöf drog sig till minnes fler episoder som satt spår i den tonårige skjutspojken.

– En annan gång skjutsade jag landsfiskalen till Mortorp. Där var en som hängt sig på vinden. ”Vill du följa med upp och titta?”, sa landsfiskalen till mig.
– Men jag vägrade. Jag hörde hur de skar av repet och hur den döde dunsade i golvet. Det var hemskt.

Vid ett annat tillfälle körde Karl runt med disponent Werner från lantbruksfirman Bruuns i Kalmar i tre dagar.
– Sedan fick jag 25 öre i dricks. Skulle man ge 25 öre till en ungdom i dag åkte man väl på en snyting!

Efter tre år tröttnade Karl Törnlöf på de oregelbundna tiderna och den evinnerliga vedsågningen när han inte var ute och körde. Gästgiveriet hade många rum som skulle värmas upp. Dessutom började hästskjutsarna konkurreras ut av modernare transportmedel. Det fanns ingen framtid i att fortsätta som skjutskarl.

Karl hamnade på Öland, där han kom att arbeta som snickare på Ytong i Grönhögen och på sockerbruket i Mörbylånga. I Bredinge träffade han Ebba. Han flyttade dit och de gifte sig och fick två barn. Makan avled 1975 men Karl bodde kvar ensam ytterligare några år.

– Men vintrarna blev för arbetsamma med all snöskottning. Mina ben orkade inte med.

Eftersom knäna också tagit stryk av flitigt fotbollsspelande satt Karl mestadels i rullstol. Men sportintresset fanns kvar. Liksom minnena från tiden som en av de sista skjutspojkarna i länet.

Karl Törnlöf avled 1985.

Källor: Artiklar i Östra Småland av Verner Danielsson den 22 februari 1979 och Rolf Albuschus [senare Wilhelmsson] den 7 januari 1984.

Stort tack till Hans Egeskog som rett ut Karl Törnlöfs släktförhållanden.

Se även
• Verner – den cyklande lokalredaktören

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Siåland den 19 december 2015

Verner – den cyklande lokalredaktören

Ett i det närmaste obligatoriskt inslag i den sydöländska landskapsbilden under många decennier: Östra Smålands Mörbylångaredaktör Verner Danielsson på väg till nästa uppdrag, som alltid på cykel. Det var först de sista åren som det kunde hända att han tog taxi ibland när motvinden var hård, väglaget vanskligt och avståndet stort.
Foto: Östra Småland

Det susade till i faxen: ”Har fått ett mordfall på halsen. Kommer även med artikel om ny arrendator på Kalvhagens camping”. 
Ett typiskt meddelande till centralredaktionen i Kalmar från Östra Smålands Mörbylångaredaktör Verner Danielsson.

Av alla Östrans lokalredaktörer genom åren har ingen haft högre legendstatus än Verner. Han började skriva i tidningen redan 1950, men det var först i samband med att Östra Småland moderniserades 1978 och flyttade ut till sitt nya hus på Amerikavägen som Verner blev fast anställd – något det inte lär ha varit helt enkelt att övertala honom att bli.

Verner skaffade aldrig körkort utan bevakade Mörbylånga kommun medelst cykel och buss. Han skydde inte att ge sig ut i dåligt väder. Taxichauffören Bengt Larsson berättade för Verners efterträdare Bertil Nilsson:

– Verner cyklade oftast men åkte mer med mig sina sista tio arbetsår. Men en vinter mötte jag honom i snöstorm på cykel i Skogsby och erbjöd skjuts.
– ”Inga problem, jag har medvind”, sa Verner och trampade vidare. Själv körde jag fast flera gånger i drivorna med bilen, mindes Bengt.

Var Verner någon gång försenad till ett fullmäktigemöte väntade politikerna självklart tills han var på plats innan man satte i gång. 

Han hade ingen familj men tog ledigt ett par dagar varje vår och höst för att åka över sundet till sin syster i Bergkvara.

Själv träffade jag honom en enda gång, hösten 1973 på Östra Smålands gamla redaktion på Unionsgatan. Jag var 15 år och pryade på Kalmarredaktionen. Verner hade något ärende in till Kalmar, men tog sig all tid i världen med mig och svarade vänligt på alla mina frågor om hur det var att arbeta som lokalredaktör.

Sedan jag på 80-talet börjat jobba på Östrans nattredaktion hanterade jag hans texter mest varje dag. Men något mer personligt möte blev det inte – Verner besökte nämligen aldrig tidningshuset på Amerikavägen. Han tyckte väl inte att det fanns någon anledning.

Verner Danielsson slog vakt om sin integritet och tog inte gärna emot besökare i sitt redaktionsrum. Någon gång i början av 90-talet – det kan ha varit i samband med pensioneringen – gjorde han dock detta undantag.
Foto: Thorsten Jansson/Östra Småland

När de andra lokalredaktörerna levererat sitt pensum till morgondagens tidning och gått hem vid fem-sextiden på eftermiddagen, hade från Mörbylånga bara influtit ett faxmeddelande där Verner ytterst kortfattat berättade vad han tänkte skriva om. Sällan var det förstås så dramatiskt att han ”fått ett mordfall på halsen”, utan oftast var det vanlig vardagsrapportering. Men när en tavla av Per Ekström stulits ur en Ölandskyrka blev det en närmast episk skildring med klart litterära kvaliteter, även om sakligheten, som alltid hos Verner, givetvis kom i första rummet. 

Framåt halv nio brukade texterna börja droppa in. Verner var pålitligheten själv och levererade vad han utlovat, även om det ibland kunde bli lite sent. 

När det någon gång hände att det behövdes lite mer material för att fylla sidan kunde man måttbeställa text av honom:
– Hej, det är Klas i Kalmar. Jag har ett hål på sådär tolv centimeter i notisspalten på sidan tio. Har du nåt som kan passa?
– Javisst. Det kommer om en liten stund.
Och det gjorde det. Precis lagom mycket för att passa perfekt i hålet.

Verner fick vara med om datoriseringen av dagspressen. Han var tekniskt och vetenskapligt intresserad och hade inga problem med att anpassa sig till den nya tekniken. Men ibland spelade den nya utrustningen honom ändå spratt. En dag meddelade Verner via datorn att ”Bokstaven mellan e och g går inte att skriva”. Så alla hans texter den kvällen saknade bokstaven f. Som tur var hade vi gott om f i Kalmar att komplettera med...

När Verner gick i pension fick han behålla datorn, som nu åter kunde producera samtliga alfabetets bokstäver. 

Han fortsatte att medverka i tidningen fram till några år före sin död i juni 2008. Verner Danielsson skulle ha fyllt 80 den 7 september det året.

Verner Danielsson fotograferade förstås sin chef Jan G Andersson när denne förstamajtalade på södra Öland. Som redaktionschef var det Janne som såg till att Verner blev fast anställd: ”Bland det bästa jag har gjort”, menade Janne. ”Han var en fin yrkesman.”
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

79-årige Karl Törnlöf i Bredinge på Öland, fotograferad av Verner Danielsson den 21 februari 1979, sedan Karl fått kommunal hjälp att gräva sig fram genom snömassorna till utedasset, vedboden och vattenpumpen. Mer om Karl Törnlöf finns att läsa under rubriken Karl blev trött på att skotta snö.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

Naturum håller på att byggas i Långe Jans skugga vid Ölands södra udde. Verner var där med kameran.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

Som en tavla. Blåelden och vägen bort omger 16-åriga Maria Boström, när hon tagit emot 1996 års Margit Friberg-stipendium för sin uppsats om ett öländskt emigrantöde. Verner fotograferade henne vid det gamla skutläget Gåsesten.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland

Sommaren har kommit och det öländska alvaret blommar. Verner Danielssons eget landskap.
Foto: Verner Danielsson/Östra Småland 

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland av Bertil Nilsson den 11 oktober 2002, Ulf Carlsson den 13 juni 2008 och Lotta Zaar den 4 december 2013

LÄNKAR

• Dövblind Borgholmsredaktör som fick upplagan att stiga rejält

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 21 maj 2016