Nästan lika många krogar som stugor på Stensö

I början av 1930-talet kom Östra Småland bara ut fyra dagar i veckan. Men en av dagarna var söndagen och då satsade man gärna på lite extra helgläsning, som till exempel intervjun med fiskaren Johan Jacobsson. Texten tog den 15 maj 1932 upp en stor del av förstasidan – som var dubbelt så stor som de flesta tidningssidor är i dag – och ännu mer av sista sidan. 

Den gamle fiskaren Johan Jacobsson på Stensö var född dagen före julafton 1845 och alltså 86 år gammal när Östra Småland publicerade en intervju med honom i maj 1932. Här följer valda delar av Jacobssons berättelse om brännvin, en urgammal lärarinna, mobbning och fiskeäventyr.

Ur Östra Småland den 15 maj 1932.

Vi gjorde häromdagen en liten visit ute hos den gamle fiskaren får att få en liten pratstund om flydda tider. Och Johan Jacobsson har åtskilligt att berätta. 

– Hur såg det egentligen ut här ute på Stensö för så där en 70–80 år se’n, undra vi. 

– Jojo, det har nog förändrats en del, menar Jacobsson. Ett dussin stugor fanns här allt redan då, men några vägar det fanns då rakt inte. Värst var det på vintrarna. Blev det fråga om en begraving eller nå’t så’nt fick man ge sig ut och skotta sig fram, och det kunde hända man fick hålla på ett par dar för att gräva sig fram bara till Johannelund. 

Stensötorpet var ett av många torp runt om i Kalmar som lydde under Kungsgården i Skälby (mer om torpen i ett kommande blogginlägg). Står man framför huset där serveringen finns i dag ligger Johan Jacobssons gamla hus alldeles till vänster. I dag finns det bara en enda krog på Stensö. Annat var det på 1800-talet.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

I övrigt fick man ta sig fram bäst man kunde. På sommaren gick det väl an, då hade man sjövägen att tillgå; värre var det på vintern, ty allt skulle ju hämtas från staden. Ute på Stensö fanns ingen handelsbod, men i stället inte mindre än fyra krogar, eller i varje fall fyra ställen – vad man nu vill kalla dem – där det fanns tillgång till brännvin i obegränsade kvantiteter. Det fanns, som han säger Jacobsson, ”nästan lika många krogar som stugor”. 

Och eftersom vi nu äro inne på kapitlet brännvin, som man oundvikligen tycks glida in på när man talar om gamla tider, så kan man ju i förbigående nämna att brännvinet för så där en 60–70 år se’n kostade 50 öre halvstopet. 

[Ett halvstop är ungefär 0,65 liter och 50 öre år 1873 motsvarar i 2020 års penningvärde drygt 25 kronor] 

Det fanns också en massa smygkrogar, där brännvin tillhandahölls för ännu billigare priser. På den tiden sprang man emellertid mera sällan och fjantade med så’na mått som litrar och halvlitrar, nej, då köpte man brännvin i ankare, som bars hem i en säck på ryggen. 

[Ankare är ett gammalt rymdmått som motsvarar 39,26 liter]

Det var inte mycket bevänt med skolgången i Jacobssons barndom. Det var en gammal gumma – fru Olsson – på cirka 90 vårar som skötte om undervisningen. Lärarinnan var också ”jordemoder” [barnmorska] och i denna sin egenskap med då Jacobsson kom till världen, och inom parentes kan för resten nämnas att Jacobsson också var med och bar gamla fru Olsson till graven; hon dog vid 102 års ålder. Gumman var född någon gång under den tid Adolf Fredrik var kung i Sverige, och det är rätt märkeligt att tänka sig att det ännu lever folk som gått i skola hos en lärarinna född på 1760-talet! 

[Adolf Fredrik var kung 1751–1771]

Emellertid, hos denna gumma sattes unge Johan i ”skola” före fyllda fem år. Lärarinnan satt inte själv inne med så värst tyngande kunskaper, hon kunde inte ens skriva, och den huvudsakliga läroboken var katekesen. Den fick man dock lära sig så mycket grundligare, och snart nog förklarade gumman att Johan inte hade mer att lära sig – i vart fall inte av henne. 

Han måtte emellertid har varit en vetgirig ung man, ty sedan skolgången hos madam Olsson avslutats fortsatte han sina studier i en söndagsskola, som var belägen någonstans intill teatern vid Larmtorget, och i den skolan blev han bland annat invigd i skrivkonstens mysterium. 

[Teatern var inte byggd då, den invigdes den 4 januari 1863] 

Johan hade fått en ny mössa av far sin, en stor, fin mössa av skinn med knappar och grannlåter. När Johan kom till söndagsskolan med den mössan väckte han ett visst uppseende bland de andra barnen, om av avundsjuka eller vad det nu kunde bero på, låta vi vara osagt. Hur som helst så kunde man inte låta Johan vara i fred med sin mössa; en hel del av ungarna skockade sig kring honom och drämde i tur och ordning nävarna i skallen på honom så mössan åkte ner över öronen. När det hållit på en stund blev Johan fly förbaskad och satte iväg hemåt. Därmed var det slut med studierna och gossen stod färdig att börja livet på fullt allvar. 

– Hur gammal var farbror då? 
– Då var jag sju och ett halvt år...! 

Från den dagen var det Johan som fick följa med far sin ut på dennes fiskefärder.

Motorbåtar och så’na där nymodigheter voro ju förr i världen okända begrepp. Man fick hålla sig till segel och så de gamla hederliga roddbåtarna förstås. Men fisk, det fanns det på den tiden, var lugn för det! Man behövde ofta inte fara längre än ut till ”fyren” – Grimskär vill säja – för att håva in den ena båtlasten efter den andra. 

Men det var då som nu: fick man ibland på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden ingen sill, så var det ju bedrövligt, och fick man för mycket så var det mest lika illa, för då fick man ju slumpa bort fångsten för rakt ingenting. Särskilt erinrar han sig en gång då ”sjön” befann sig på sitt som allra onådigaste humör. Men Jacobsson skulle ut – det hade han nu gett sig så många som som både hoppar å far på! 

– Jag hade inget vidare till båt då, berättar han, men vi gick ut i alla fall jag och Ellen, äldsta ”dotern”. 

[Agnes Gabriella Elisabet, född 1874]

– Två gånger fick vi gå i land igen och reparera segel och spant, som ”rök” så snart vi kom ut en bit, men tredje gången kom vi iväg. Utkomna mötte vi Johan Gustafsson och Anton Söderman, som ”gick” hemåt och hade bra mycket större båt än jag och ändå fullt schå å klara sej.  

– ”Bju’ inte te, Johan”, sa Söderman, ”det lönar sej inte, så bju’ inte te bara”, tyckte han. Men vi gav oss i alla fall iväg, och den gången fick vi en rejäl dagspenning. Det var just inte mer än vi som fått nå’t – jag sålde för sexti’ riksdaler sill, och det var pengar på den tiden. 

[Beloppet motsvarar i dagens penningvärde runt 4.000 kronor] 

Inne i Kalmar stad såg det också helt annorlunda ut i gångna tider. Det gamla Thernströmska huset hade ingång endast från staden. Den andra sidan, åt kostallarna till, tog vattnet vid, och gick en bit under själva huset, och där, berättar Jacobsson, kunde man ta ål ”tjocka som armen”! 

Thernströmska husets baksida. Det var här Johan Jacobsson fångade armstjocka ålar. Fast då måste vattnet ha gått ännu närmare huset än på den här bilden som visar hur det såg ut i början av 1880-talet.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder 2” (1928)
Se även Blockmakarens hus låg i vägen för framtiden och Loppisfynd för alla väder

Före järnvägens tillkomst sam fisken också omkring på självaste centralstationen! Det fanns ju ingen järnvägsstation då men däremot var platsen ett omtyckt tillhåll för ”ort”, som lär vara en ganska välsmakande fisk. 

[Ort är den sydsvenska benämningen för id, som förekommer i sött och bräckt vatten och som ska vara en viktig matfisk i Ryssland]

Naturligtvis erinrar sig Jacobsson också det stora missväxtåret 1868. Det var rent jämmerligt det året, inte en droppe regn på hela sommaren. Jacobsson kan inte precis erinra sig att man just här i sta’n behövde äta barkbröd, men mångenstädes gjorde man det nog. 

Brödet man köpte var förstås både litet och dyrt, men gamle bagar Areskog gjorde nog för sin del ingen förlust på nödåret, tvärtom. ”Finge vi ett så’nt år till”, lär han då ha sagt, ”så skulle ja’ lägga silvertak på stugan”! 

– Jag glömmer aldrig, säger Jacobsson, på ett ställe jag var, en kväll kom in en gammal gubbe, väl lika gammal som jag är nu, men mager och tunn så han knappt hängde ihop, stackarn. 

– Det stod tre stora fat söt gröt i spiseln och gubben bad så vackert att han skulle få en bit mat. Jo då, det kunde väl gå för sig, mente moran på stället – det var välbärgat folk – och så räckte hon honom en brödkant som var minst fjorton dar gammal, och ett rött sillhuvud. 

– Jaa, sa gubben, men om jag kunde få ett ske’bla’ av de’ där som står i spise’n i stället – si ja’ har inte en endaste tann i munnen. Men då blev moran arg: ”Tror han ’en koker tocket te tiggare!”, fräste hon. 

Jacobsson tar igen sig ett tag och så fortsätter han: 

– Jaja, han blev inte utan mat den gången, förstås. Jag tog honom med hem till mor och han fick både fisk och gröt. 
– När jag bjöd honom så sa han: ”Då ä’ ni väl fattiga då?”. Jaa, sa jag, det är väl inte utan. ”Å dom som bor där inne, di ä’ väl rika?”, mente han. Jo, de’ stämmer nog, sa jag. 
– Ja, gubben, han åt sig ordentligt mätt och så sa han när han gick: ”Gu’ välsigne er, å måtte mat aldri’ tryta i ert hus!”. 
– Å då grät vi, både mor å ja’... 

Ja, maten har kanske inte precis ”trytet” i det Jacobssonska huset, även om det inte alltid varit så fett. Men, säjer han, ”ska du skriva nå’t om det här kan du gärna smita in i tidningen att det är för lite med tolv kronor i månaden i pension!”. Och det lovade jag till den verkan det hava kan. 

[Tolv kronor 1932 motsvaras i dag av cirka 470 kronor] 

Ur Östra Småland den 15 maj 1932.

Annars är han i stort sett nöjd med livet. Och är det något han särskilt önskar så skulle det vara att han här, i denna gamla stuga, som med åren blivit honom så kär, också skulle få sluta sina dagar. Och han tror inte han blir så ”gammal”. 

– Jag blir så trötter i benen... Jag känner det börjar ta av... 

”SYNPUNKTEN” 

”Synpunkten” var en många signaturer Vilhelm Mauritz (1894–1966) begagnade. På den här teckningen finns en annan angiven, ”Akt Givarsson”, som han använde när han skrev kåserier. Vilhelm Mauritz var Östra Smålands allra förste reporter, anställdes när tidningen startades 1928 och blev kvar till sin pensionering 1963. Mer om honom kan man ta del av under rubriken Barnhuspojken som blev legendarisk redaktör på Östra Småland.

Klas Palmqvist
Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 14 december 2013