Kalla bad på Kattrumpan

Glada badare på Kattrumpan med gamla kallbadhuset i bakgrunden. Bilden är förmodligen tagen på 1910-talet.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Inte många städer kan visa upp en så centralt belägen badplats som den på Kattrumpan i Kalmar. Och där har det varit populärt att bada sedan mycket lång tid tillbaka. 

Redan 1858 byggdes ett stort kallbadhus en bit ut från stranden. Fast det var inte det första på Kvarnholmen; det äldsta man känner till kallades för Nymfen och stod färdigt 1841. Det lär knappast ha varit särskilt stort och namnet antyder att det kanske bara var damer som fick löga sig där. En vådlig stormnatt 1863, med ett vattenstånd på hela 180 centimeter över det normala, försvann det ut i Kalmarsund och sågs aldrig mera till.

Badplatsen vid Kattrumpan på en bild från 1986. Konstverket ”Kattlek” av Bengt D Silfverstrand (1921–1984), som bodde i en av de små stugorna på Östra Vallgatan, är också praktiskt som torkställning. Det började faktiskt som ett aprilskämt i Östra Småland 1969, men blev verklighet nio år senare.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Men det då bara fem år gamla bygget vid Kattrumpan stod pall för stormen, trots att man kanske kunde tro att det stora märkliga och fullkomligt ändamålslösa torn, som den rödmålade träbyggnaden försetts med, kunde fungerat som ett ödesdigert vindfång. Det såg ut som en jättestor uppochnedvänd hink och badhuset kom i folkmun följaktligen att kallas för slaskämbaret. Tornets enda användningsområde var att nyttjas som hopptorn av en och annan dödsföraktande yngling, något som var strängt förbjudet. Den som blev påkommen avstängdes från att besöka badhuset under resten av säsongen.

Det här odaterade fotografiet, med gamla kallbadhuset till höger, är gissningsvis taget någon gång runt förra sekelskiftet. Där båtbryggan till vänster låg finns badbryggan i dag. Badhuset hade flera bassänger och genom en lucka gick det att simma ut i öppet vatten till Laboratorieholmen, uppe till vänster på bilden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Dödsförakt var också en lämplig egenskap för den som fick för sig att dyka under det höga plank som skilde herrarnas avdelning från damernas; badkläder användes förstås inte i badhuset. Kalmarkrönikören Manne Borgwall konstaterar att ”gud nåde den syndare, som inte var kvick nog att genom en ny dykning hux flux förpassa sig till den rätta sidan om planket”.
Borgwall har också berättat om hur ett besök på ”Gamla Kallis” kunde gå till i början av förra seklet. En lång träbro, där båtar låg förtöjda, ledde ut till badhuset. I biljettluckan betalade skolbarn två öre, om de kom i samlad trupp, annars fem eller tio öre, beroende på om de nöjde sig med att lägga sina kläder på en bräda eller ville dela badhytt med ett par andra badande.

Borgwall skriver:

”På ’tioöressidan’ fanns en dörr ut mot sundet och där var också en trampolin uppställd, från vilken man gjorde mer eller mindre djärva dykningar. Ville man simma utanför badhuset ett slag [...] var det endast att skjuta upp en lucka invid bassängkanten, men vanligtvis stod denna lucka öppen så gott som hela dagarna. Utanför badhuset var det friskt och härligt vatten och de styvaste simmarna utsträckte ibland till sina simturer ända ut till Laboratorieholmen, där en vaktmästare vid Lotsverket, Martin Sterner, bodde och efter honom kassör Oscar Ståhl.”

Lotsverket, ja. 1873 begärde man att få bygga en lotsstation på bastionen Regeringen, ovanför kallbadhuset. Badhusbolaget protesterade eftersom ”stugan kommer så nära kallbadhuset för fruntimmer, att detta troligen bleve övergivet.” Men redan 1874 kunde lotsarna ändå flytta in i ett nytt hus hus högst upp på bastionen. Inget tyder på att de badande damerna skrämdes bort av sina nya grannar, utan badhuset fortsatte att vara populärt i många år till.

Det pampiga varmbadhuset på ett fotografi från 1909, när det var alldeles nytt. Till höger, med flaggan i topp, ligger lotsstationen från 1874, den som befarades skrämma bort Kalmars alla damer från att bada i kallbadhuset.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Kanske lite för populärt i vissas ögon. I slutet av 1870-talet tyckte uppenbarligen en del av de besuttna familjerna i stan att kallbadhusets klientel var i proletäraste laget. Med rådman Sellgren, lektor Swahn och löjtnant Öhnell i spetsen bildades ett bolag som skulle bygga ett nytt badhus där ”fint folk” inte behövde beblanda sig med populasen. Det förnäma badhuset stod klart 1880, inåt hamnen vid Barlastholmen, men blev ganska kortlivat och försvann vid sekelskiftet när hamnområdet förändrades och expanderade. I stället byggdes 1904 föregångaren till dagens kallbadhus vid Slottsfjärden.

Men ”Gamla Kallis” stod fortfarande kvar, allt otidsenligare och mer och mer nedslitet. Ägarbolaget la inte ner många ören på att hålla badanläggningen i stånd. ”Slutligen gick det därhän att ingen människa, mån om sitt anseende, kunde vidare bada i det skröpliga badhuset”, enligt Borgwall.

Ändå var det i det halvt om halvt fallfärdiga ”Gamla Kallis” som grunden las till kommande stordåd i simning, simhopp och inte minst vattenpolo. Idrott av något sånär modernt snitt, med organiserade klubbar och tävlingar där nationella regler följdes, kom i gång i Kalmar strax efter sekelskiftet 1900. Först ut var fotbollen och friidrotten, och på 1910-talet började även simsporten göra sig gällande på allvar. Framför allt var det i IF Gothia – Kalmar FF:s föregångare – och ännu mer i Kalmar IK – som de bästa simmarna och vattenpolospelarna samlades.

Kalmar IK:s vattenpololag som blev Smålandsmästare 1915. Stående från vänster Erik Rehn, Hugo Gustavsson, Anton Eklund och Julius Lundberg. Främre raden, från vänster: John Hammarberg, Amandus Karlsson och Sven Jonsson. Anton Eklund blev också Kalmars förste individuelle Smålandsmästare i simning och gjorde sig 1928 känd för att ha simmat över Kalmarsund.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Kalmar IK gick 1918 samman med IF Falken och bildade Kalmar AIK. Många år senare, vid en så kallad idrottssoaré 1951, höll KAIK:s dåvarande ordförande Walter Fogelström ett föredrag där han berättade om Kalmaridrottens allra tidigaste historia. Om ”Gamla Kallis” sa han bland annat så här:

”Många av de närvarande [vid soarén] har nog under sin uppväxttid hållit till där, plaskande kring i bassängerna eller uppflugna på planket för soltorkning. Ett trivsamt ställe var det‚ ’Gamla Kallis’.”

Han berättade också om det framgångsrika vattenpololag som från 1915 vann Smålands-DM hela tio år i rad:

”Stronga killar allihopa och aldrig rädda för vatten! En gång i Jönköping, när vattnet endast var 13 grader varmt, vägrade Jönköpingsspelarna gå i vattnet, men de våra stod på sig och ville spela. De fick den gången DM utan spel, men hade det gällt, så nog hade de krupit i spa’t!”

Det här fotografiet är enligt uppgift taget i vad som kallas ”inre hamnen” i Kalmar 1916. Bilden visar Kalmar IK:s vattenpololag och en del intresserad publik i samband med en match mot Jönköping.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Kallbadhuset vid Slottsfjärden byggdes om och ut rejält 1914 och blev en avsevärt mycket mer imponerande anläggning än den trivsamma rest som återstår i dag. Där fanns till och med ett riktigt hopptorn.

”Gamla Kallis” användes ändå så länge det bara gick. Men slutet var nära för det gamla trärucklet. En segelbåt råkade stöta till ett av hörnen och mer behövdes inte för att alltihop skulle vara på vippen att slutgiltigt trilla i sjön. I maj 1920 revs det som fortfarande stod kvar.

Kalmar IK:s bästa kvinnliga simmare Hilma Jonsson, den mellersta av de tre flickorna i baddräkt, fotograferad vid tävlingar i Jönköping 1917, där hon erövrade tidningen Smålands Allehandas vandringspris.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

I augusti samma år som ”Gamla Kallis” försvann bildades Kalmar Simsällskap. Kalmar AIK:s simmare och polospelare gick över till den nya föreningen som i dag varit verksam i mer än 100 år. Kallbadhuset vid Slottsfjärden fungerade som Simsällskapets centrum för träning, tävling och – inte minst – simundervisning ända tills Långviksbadets simstadion stod färdig 1944. Där arrangerades SM i simning första gången två år senare.

Men det är en annan historia.

”Simmagistrarna 1918” står det noterat på den här bildens baksida. Damerna är från vänster Agda Werner, Ruth Svensson, simstjärnan Hilma Jonsson, Inga Nyman, ”Sissan” Rydell och Walborg ”Lala” Sjöqvist (1903–1964), bronsmedaljör i simhopp vid OS 1928 och storasyster till Ingeborg ”Kickan” Sjöqvist, gift Ingers (1912–2015), OS-fyra 1932 och EM-tvåa i höga hopp både 1931 och 1934. I mitten står stockholmaren Gunnar Skoglund (1899–1983) som sommaren 1918 var engagerad som siminstruktör i Kalmar. Han blev på 30-talet känd som den hejdlöst smattrande speakerrösten i otaliga SF-journaler på bio.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist

Texten publicerades första gången i nättidningen Hela Östra Småland den 5 februari 2021

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening.

LÄNKAR

Gunnar Skoglunds omisskännliga röst kan man höra i det här reportaget från ”Den första Lingiaden” 1939

Klas Palmqvist: Aprilskämtet som blev verklighet

Klas Palmqvist: Tufft att växa upp på Laboratorieholmen

Klas Palmqvist: Yngsta guldmedaljören någonsin på olympiabal i Kalmar

Klas Palmqvist: Sim-SM i Långviken – och snudd på militärt myteri

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

På Digitalt museum finns mer än 90 000 bilder och föremål ur Kalmar Läns Museums samlingar

Teckning av John Sjöstrand ur Gamla Kalmarbilder 3 (1937)

KÄLLOR

Arvid Alexandersson (red): Sveriges idrottsfolk del IV, Blekinge, Halland, Småland, Öland (1947)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Manne Borgwall: ”Gamla kallis” ur Från flydda tiders Kalmar (1944)

Albert Florin: ”Idrotten i Kalmar” ur Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 (1962)

Walter Fogelström: ”Från gamla plan till nya”, föredrag hållet vid ”idrottssoaré” i Tullskolans aula den 21 mars 1951 (i manuskript på Kalmar läns museum)

Rolf Ljung: ”Kattrumpan har badtraditioner men knappast en 1600-talsbro” (Östra Småland den 30 maj 2006)

Klas Palmqvist: ”Kalla bad för generationer av Kalmarbor” (Östra Småland den 11 oktober 2014)

Ingemar Samuelsson: Idrottsrörelsens framväxt i Kalmar stad fram till tiden runt 1930 (B-uppsats i historia 1991)

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 3 (1937)

Gunnar Skoglund: God min i brokigt spel (1983)