 |
| Kalmarpolisens förste fackbas J V Strandberg, fotograferad ungefär vid tiden för polisföreningens bildande 1904. Han bär den reglementsenliga kasken, införd 1887 och ersatt av skärmmössa 1925. Den på sommaren olidligt varma långrocken, syrtuten, hängde med ända till 1941. Strandberg är beväpnad med sabel, ett impopulärt vapen som mest var i vägen när man till exempel skulle springa efter en misstänkt. Dessutom slet gehäng och fäste på uniformstyget. Sabeln fanns ändå kvar till 1955. Annars var batong obligatorisk. Den var antingen hemmagjord eller inköpt på postorder. Foto ur Östra Smålands arkiv |
Första gången ordet ”polis” noteras i Kalmar är 1834. Då hade staden ”fyra poliskarlar och fyra nattväktare att stäfwja det mykna nattbuller, som här förefinnes”. Men eftersom de hade otroligt dåligt betalt – myndigheterna gjorde sannerligen vad de kunde för att hålla igen på de offentliga utgifterna – var det i decennier svårt att få tag i pålitlig personal. Antingen ägnade sig de anställda åt mer inbringande extraknäck, vilket förstås innebar det inte blev mycket tid över till de polisiära uppgifterna, eller så lät de sig helt enkelt mutas.
Mutorna kom främst från lönnkrögare. Brännvin var inte dyrt. En kanna – det vill säga 2,6 liter – kostade en riksdaler, vilket i mitten av 1800-talet kanske motsvarade en hundralapp i dagens penningvärde. Men saken var den att man inte kunde köpa mindre än en kanna brännvin i butikerna. Det var den tidens alkoholpolitik.
För många fattiga var denna enda riksdaler ett oöverkomligt belopp. Men på lönnkrogarna såldes brännvinet sup för sup, visserligen med prispåslag som innebar rejäl vinst för lönnkrögaren, men ändå till ett pris som gjorde att även en fattiglapp kunde beskänka sig. Och en hel del av den tidens polismän såg gärna genom fingrarna med verksamheten – mot lämplig ersättning, inte sällan just i form av brännvin som intogs på lönnkrogen.
Sommaren 1852 slog lönnkrögaren Johan Bank ihjäl sin hustru Catarina Maria Öman för att hon råkat tappa ett krus innehållande just en kanna brännvin så att det gick sönder. Polisen vågade inte ingripa trots hennes förtvivlade rop på hjälp under misshandeln som pågick en hel natt. Bank greps först påföljande dag.
Upprördheten över mordet innebar att stadens styrande insåg att polisväsendet i stan måste reformeras och förstärkas.
Det tog sin tid. Den nykterhetsvänliga tidningen Kalmar-Posten berättade till exempel fem år senare om hur en stupfull polisman ”grötmyndigt och stojande” på Stortorget, just utanför det poliskontor som inrättats i rådhuset efter mordet, ingripit mot en beskedlig och ”blott föga ankommen person”, som – om han bara vågat – lätt skulle kunnat befria sig ur den avsevärt mer berusade polismannens grepp. Efter stor palaver blev dramats upplösning att ”tvenne aktade personer” befriade den arresterade och sa till polisen att gå hem sova ruset av sig för att inte ställa till ännu större skandal.
Sakta men säkert blev det trots allt mer och mer ordning även på ordningens upprätthållare, även om deras arbetsförhållanden och arbetstider länge förblev olidliga och lönen avsevärt lägre än vad en vanlig arbetare tjänade. Anställningstryggheten var obefintlig. Stadsfiskalen – polischefen – kunde när som helst ge sina anställda sparken, utan att behöva motivera varför.
 |
| På den här bilden från Skvallertorget, där Nybrogatan – nuvarande Malmbrogatan – mynnade i Norra vägen, står polismannen ”Mönsterås-Jocke” längst till vänster. Han hette egentligen Johansson och att det ser ut som om han har en vit tropikhjälm på huvudet beror på att han är reglementsenligt klädd i sommaruniform med ljus huvudbonad. Kolorerat vykort, beskuret, från något av 1900-talets första år ur Ingrid Bruuns samling |
Poliserna insåg att de måste organisera sig. Kalmar Polisförening grundades vid ett hemligt möte på Kafé Kalmar på Södra Vallgatan den 22 november 1904. Stadsfiskalen hade fått nys om det hela och posterat en spion utanför lokalen, för att kontrollera att mötet inte pågick efter klockan 21 då kaféet skulle stänga. Men polismännen hade hyrt ett privatrum och sammanträdet fortsatte tills de skulle ut på pass. Då tog de vägen över gården och gick ut på Ölandsgatan i stället, utom synhåll för stadsfiskalens utsände.
Även om arbetsförhållandena efter hand förbättrades blev de inte riktigt acceptabla och likartade över hela landet förrän 1965, då polisen äntligen förstatligades och de anställda slapp vara utlämnade till snålande kommunalpampar. Kravet på att staten skulle ta över hade Kalmar Polisförening ställt sig bakom redan 60 år tidigare.
 |
| Här på Södra Långgatan, på rådhusets baksida, låg polisstationen från 1906 till 1974, då det stora polishuset vid Trädgårdsgatan invigdes. Egentligen ville kommunen att det skulle byggas vid Erik Dahlbergs väg, framför Rifas fabrik, alltså på samma ställe där det nuvarande polishuset uppfördes 2009. Men på 70-talet sa Rikspolisstyrelsen absolut nej till den placeringen och krävde att huset skulle byggas vid Skvallertorget på östra Malmen där den gamla småskaliga bebyggelsen till största delen redan var utplånad. Så fick det bli, men huset drabbades av ständiga problem med bland annat mögel och det var med lättnad polisen flyttade därifrån efter 35 år. Den stora röda lyktan, som syns ovanför porten på den gamla bilden från Södra Långgatan, finns i dag på det nyaste polishusets innergård. Foto ur Östra Smålands arkiv |
Bötestaxa 1858
Polis för 90 kronor i månaden
När Julius Hillskog anställdes som extra poliskonstapel i Kalmar 1914 arbetade han 60–70 timmar i veckan och tjänade 90 kronor i månaden – i dagens penningvärde lite drygt 4.000 kronor. Då förutsattes också att Julius och hans kollegor stod gratis på parad vid landgången när kungen behagade ta färjan till Öland.
 |
| Julius Hillskog som nybakad extra poliskonstapel i Kalmar 1914, iförd kask, sabel och vapenrock. Foto ur Julius Hillskogs samling |
Även när det handlade om delgivning av brottsmålsstämningar, vakt vid livsmedelsköer eller vid strejker förutsattes det att polismännen skulle ställa upp utan ett öre i ersättning.
Fast det allra värsta var ändå de ordinarie arbetstiderna. Delade turer är ett gammalt påfund:
– Tjänstgöringen för konstaplarna var indelad i fyra timmars vakt och åtta timmars fritid. Dygnet runt.
Ordinarie konstaplar – som tjänade en tia mer i månaden – hade fridag var tolfte dag, extrakonstaplarna var 24:e. Semestern uppgick till åtta dagar om året – om tjänstgöringen tillät det. 1929 blev Julius Hillskog polisföreningens ordförande. Polisledningen hade inte mycket till övers för fackföreningar.
– Det hände att man motarbetade oss. Först 1930 lyckades vi driva igenom att få lägga om arbetstiden till åtta timmars sammanhängande tjänstgöring per dygn. Så förblev det ända till min avgång 1948.
Då var Julius Hillskog 60 år gammal. Han var född 1888 i Böle, norr om Kalmar. Utbildningen fick han hos polismästare Schultz i Stockholm, som drev privat polisskola.
– Några bilar hade vi förstås inte när jag anställdes i Kalmar 1914. De kom först långt senare, berättade Julius Hillskog 1979 för Östra Smålands reporter Alf Olsson.
– Fylleristerna hämtades till stationen med ”fyllekärran”. Den drogs av hästar och var stationerad på brandstationen.
 |
| Kalmar stads första polisfordon, den grönmålade fyllekärra som kallades ”Grönsiskan”. När den inte transporterade överförfriskade Kalmarbor stod den parkerad på brandstationen och lär fortfarande befinna sig i brandkårens vård. Bild ur "Kalmar Polisförening" (1981) |
– Man hörde på långt håll när fyllekärran var i antågande. Den skramlade något alldeles förskräckligt mot gatstenen. En tur i den kärran borde varit nog för att passageraren skulle bli spik nykter. Sedan kom ”Svarta Maja”. Fylleristerna fick byta ut hästkärran mot bil.
Fylleriet och inte minst hembränningen gav Kalmarpolisen stora problem.
– Vi överraskade många på bar gärning när de kokade brännvin. Och det var bråkigare förr, särskilt borta i Gamla stan. På stationen fick fyllehundarna böta 10 till 100 kronor, beroende på hur många gånger tidigare vi fått fatt i dom när dom var fulla.
Öl fick inte säljas i vanliga butiker och det var ett evigt sjå för polisen att hålla efter att ölförbudslagen efterlevdes av butiksföreståndarna. Överhuvudtaget var det mycket tillsyn:
– Nere vid järnvägen fanns det spärrar på den tiden. Man var tvungen att köpa en särskild biljett för att gå ut på perrongen.
Ibland samlades mycket folk därnere, att se på tåget var ett folknöje. Då kommenderades vi dit för att skingra folkmassan.
På Julius Hillskogs tid var polismännen kommunalt anställda.
– De slängde på oss en massa arbetsuppgifter. Vi skulle konstatera att gatorna var rensopade varje morgon. Och gatlyktorna, som på den tiden brann med gas, skulle vi se till att lykttändarna tände på rätt tid.
Det var ett evigt patrullerande. Men Julius Hillskog var övertygad om att nattpromenaderna förhindrade många stölder och inbrott.
– Men så var folk också ärligare förr, menade han.
Julius Hillskog avled 1984, 96 år gammal.
 |
| Julius Hillskog, fotograferad 1979, bläddrande i sitt fotoalbum. ”Se här står ju Nordström och jag. Nordström, ja, han var förman. Bilden måste vara tagen 1924 eller 1925 tror jag”. Foto: Peter Lidengren/Östra Småland |
En vanlig dag i rådhusrätten i Kalmar anno 1854
Rättens ordförande: Nå, fiskalen här påstår att du var drucken i lördags.
Svaranden J H: Nehej, nådig lagman, inte full! Ja var bara så sjuk, så sjuk; dä kommer på mej ibland – ja liasom faller, ja, dä gör ja. I lördags satt ja på trappan hos den långe slaktarn – va heter han nu igen? – kan inte minnas dä! Å då föll ja omkull – å sen visste ja inte te mej. (Går och sätter sig igen men tillsäges av en polisbetjänt att stå upp).
Ordf: Vi får väl höra vittnena då.
J H: Ja vill sitta (hickar), ja tyar inte stå längre – ja blir sjuk.
Ordf: Jag tror karlen är drucken?
J H: Nehej – ja svimlar – dä gjor’e ja i lördass också men brännvin hade ja fått då, ja bevars.
(Vräker sig ned på bänken; skratt från åhörarna).
Ordf: Stå, karl, inför rätten!
Vittnen hörs och intygar att svaranden angivna tiden varit i hög grad överlastad av starka drycker men ingalunda sjuk.
Ordf: Du pliktar för fylleri 3 riksdaler och 16 skilling banco. (Till polisbetjäningen): För ut honom!
J H: Håll! Han sa ju att ja skulle betala pengar. (Tar upp plånboken men raglar åter ned på bänken).
Ordf: (strängt till polisbetjäningen): Gör er skyldighet och befria rätten från den oregerlige gubben!
Svaranden utförs slutligen.
Då framträder J H:s hustru (nigande): Nådig lagman, gubben min är tocken därhemma också – ja dä ä han.
En röst från åhörarna: Hon super, käringen med!
Ordf: Tyst! Gå din väg, min gumma, målet är slut.
 |
| Oscar Löf var ordförande i Kalmar Polisförening i flera omgångar från 1908 till 1928 och tampades med hårdföra busar som ”Lillingen”, ”Knaxen” och ”Knapen”. Bild ur "Kalmarpolisen under 100 år – Kalmar Polisförening 1904–1954" (1954) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar