Bara Kalle Lindahl hade körkort för dragkärra

Överkonstapel John Gustafsson granskar Kalle Lindahls körkort för dragkärra. Bilden togs på Stortorget i Kalmar 1930 och för att fungera som förlaga till en oljemålning Gustafsson beställde av konstnären Ivan Hoflund.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv
Tack till Eva-Lena Holmgren.

Kalle Lindahl och hans dragkärra var under många årtionden ett framträdande inslag i den kalmaritiska stadsbilden. Han och kärran fanns att köpa både som vykort och snidade i trä i Kalmars butiker.

Enligt folkbokföringen var Kalle Lindahl född i stan den 25 maj 1874. Själv firade han dock alltid sin födelsedag den 20 maj. En gång fick han så många tårtor att de räckte till att mumsa på i tre dagar för Falkenbergshemmets pensionärer. Men sedan sa han:

– Nä, nu får det vara slut. Nu får ni fylla år själva.

Kalles far var bodkarl och hette J G Lindahl. Mamman Johanna Sofia blev tidigt lämnad ensam med barnen. En av sönerna utvandrade till USA där han sägs ha blivit välbeställd affärsman.

Kalle däremot ansågs vara ”efterbliven”, som det hette, och skickades i stället till en specialskola i Stockholm där han lärde sig läsa och skriva. Sedan hamnade han på arbetshemmet Rickomberga i Uppsala.

Efter att ha återvänt till Kalmar togs Kalle vid 23 års ålder in på fattighuset i hörnet Södra Långgatan–Larmgatan. 1899 stod Falkenbergshemmet klart och då flyttades de intagna dit. Kalle kom att bo där resten av sitt liv.

Falkenberg var ett så kallat försörjningshem, där man bland annat odlade grönsaker. Dels förstås för den egna konsumtionen, men också för att säljas på Stortorget.

Kalle Lindahls uppgift var att sköta transporterna till torget med sin kärra. På tillbakavägen hade han med sig medicin från apoteket Lejonet och matvaror från slakteriet.

Kalle var den ende i världen som hade skaffat sig körkort för dragkärra: ”Detta körkort berättigar Kalle Lindahl, Falkenberg i Kalmar, att å stadens gator framföra sin kärra”, stod det.

Dokumentet var undertecknat ”Polisen”. Varje fredag visade Kalle upp sitt körkort på polisstationen och det förnyades årligen.

Ibland såg han med avsikt till att parkera kärran lite tokigt, uppsökte närmaste polisman för att påpeka detta och begärde att bli uppskriven för felparkering. Oftast fick han som han ville.

Kalle var ständigt i farten och hans hasande sätt att gå medförde att han slet ut skor fortare än någon annan under sina vandringar på Kalmars gator. På fem veckor gick det vanligtvis åt två par halvsulor och tre par träskor. För att minska det våldsamma skoslitaget försågs han med gratis busskort av stans myndigheter.

Han sprang nämligen också runt i stan för att uppvakta mer eller mindre kända Kalmarbor på deras bemärkelsedagar.

Till jubilarerna brukade han ha med sig blommor eller färggranna gratulationskort, som han ville ha en slant för. Men det hände att han nöjde sig med att bli bjuden på kaffe.

Det var emellertid inte enkelt att beveka honom. När Kalle en gång förärade en musikalisk Kalmardam blommor på hennes födelsedag, ville hon belöna honom för hans uppvaktning. Hon satte sig vid pianot och frågade:

– Vad vill Lindahl att jag ska spela?

– Flöjt, sa Kalle.

Kalle Lindahl kallades förstås för ”original”. Ordet används ju bara alltför ofta för att dölja helheten i ett människoöde. Enbart det som uppfattas som pittoreskt och smålustigt noteras, det som är svårt och obehagligt eller tragiskt skojas bort.

Så var det förmodligen även med Kalle Lindahl. Man skrattade åt honom och småpojkarna sprang efter hans kärra och retade honom så att han fick vredesutbrott. Han försökte få fatt på dem, något som givetvis var dömt att misslyckas på grund av hans besvärliga gångart.
Men det speciella med Kalle var att han kunde svara för sig på ett sätt som gjorde att den som försökte driva med honom själv riskerade att bli skrattad åt.

Skeppshandlaren Gustaf Petersson satt i närmare 30 år i Kalmars fattigvårdsstyrelse. 1946 berättade han i Östra Småland om olika personligheter han haft att göra med i sådana sammanhang.
Givetvis kom Kalle Lindahl också på tal:

– Vad jag särskilt minns är den gången en så kallad pamp av det lite viktiga slaget frågade Kalle hur många idioter det fanns på Falkenberg.

– Kalle var inte sen att svara: ”När du kommer dit så blir vi tjugoen”.

”Kalle Lindahl, urkalmarit”. Så presenterade sig Kalle när han blev tilltalad. Hans egen öppningsreplik var annars alltid densamma: ”Hur mycket är klockan?”. I en tävling, arrangerad av en tidning, lär han ha blivit utsedd till ”Kalmars mest bemärkte man”. Kalle Lindahl avled 1960, 86 år gammal.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv
Tack till Eva-Lena Holmgren.

Kom med prästens blommor till födelsedagsbarnet

Solvig Bjernberger i Bjärred hörde av sig till Torgetredaktören efter att ovanståend text varit publicerad i Östra Småland 2011 och berättade att hon på sin tolvårsdag minsann blev uppvaktad med blommor av Kalle Lindahl.
Solvig hette Medin i efternamn på den tiden och bodde på Kungsgatan i Kalmar. Med anledning av högtidsdagen hade man hissat flaggan. Detta undgick inte Kalle. Han ordnade snabbt en bukett och knackade på dörren.
– Vem är det som fyller år? frågade han och fick reda på att det var Solvig.
Hon visste mycket väl vem Kalle var – det visste alla i Kalmar – och tog glatt emot de vackra sensommarblommorna, det fanns bland annat dahlior i buketten.
Mot vanligheten pockade Kalle denna gång inte på att få någon slant eller något födelsedagskaffe, utan gick beskedligt sin väg efter att ha överräckt blomsterkvasten.
– Sedan visade det sig att han hade plockat blommorna i komminister Birger Lindströms trädgård, berättar Solvig.
– Men det brydde sig prästen inte ett dugg om. Det hände flera gånger att Kalle försåg sig med blommor ur hans rabatter.
Birger Lindström bodde på Pilgatan, nära den ände av Kungsgatan som ligger på Sandås. För att inte förväxlas med en gata med samma namn i Trekanten döptes Pilgatan 1974 om till Okegatan.

Hotell Falkenberg

Kalle Lindahl stod nere vid Centralstationen och såg på när hotellvaktmästarna försökte skaffa kunder. Då sprang även han fram till tåget, svängde sin gamla keps och ropade ”Hotell Falkenberg”. Efter en stund fick han syn på Falkenbergshemmets riktige vaktmästare som befann sig på järnvägsstationen i något helt annat ärende. Lite slokörad gick Kalle fram till honom och sa:
– Kom då, vaktmästarn, så går vi. Vi får ändå inga gäster i kväll...

Blommor i retur

Walborg Stämberg och hennes man Gunnar arbetade båda två på Falkenbergshemmet. När de gifte sig 1939 kom Kalle Lindahl med en bukett blommor till brudparet.
Dagen efter kom han igen och sa att han ville ha tillbaka blommorna. Walborg förstod att han menade allvar och gav honom buketten, men kunde inte låta bli att undra vad han skulle med den till.
– Jag ska gå på begravning, löd Kalles korta svar.

Lurad på portot

En gång skulle Kalle Lindahl uppvakta en dam i Berga som fyllde år. Han gick in på postkontoret och lämnade fram ett gratulationskort.
Damen i luckan måste varit ny i Kalmar för hon kände inte till Kalle utan krävde honom på tio öre i porto. Det hade han förstås inte så han tog sitt kort och försvann.
Efter några timmar kom han tillbaka och stack in huvudet i luckan:
– Nu lurade jag er allt på tio öre. Jag gick dit med kortet!

I första vagnen

Vid ett tillfälle stod Kalle Lindahl med mössan i hand utanför Falkenbergshemmets grindar. Han betraktade allvarsamt en begravningsprocession som var på väg till kyrkogården.
En äldre dam kom fram och ställde sig bredvid Kalle.
Så frågade hon honom om han visste vem det var som var död.
– Den som åker i vagnen längst fram, svarade Kalle.

Här på Falkenbergshemmet bodde Kalle Lindahl större delen av sitt liv. Falkenberg var ålderdomshem och hade också en avdelning för psykiskt sjuka. Huset användes av äldreomsorgen ända fram till mitten av 1980-talet, då bilden togs. Numera är det studenter som bor här. Gården Falkenberg är gammal. Namnet finns belagt redan 1538 då en man vid namn Karl Geting av Gustav Vasa fick ”en täppa näst nordan för Falkenberg vid Kalmar”.
Foto: Östra Småland

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av texter i Östra Smålands pappersupplaga den 22 september och 10 oktober 2011 samt i e-tidningen den 18 december 2016.