Lördagsnöje att tigga och titta på lik

Hos Bröderna Berggren kunde man få sig en femöring på lördagarna. Huset i hörnet av Storgatan och Kaggensgatan var ett av flera som revs när Domus – senare benämnt Kvastenhuset – byggdes på 1960-talet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Folklivsforskaren Walter Welin intervjuade 1941 ett antal Kalmarbor, som fick svara på frågor om allt från till tiggare till spöken. En del av de tillfrågade var välkända profiler i stan, andra var alldeles ”vanliga” Kalmarbor.

Konsul Gunnar E Berggren, född 1882, och innehavare av konfektionsfirman Bröderna Berggren, berättade om sin barndoms lördagar:

– Något som var ganska karakteristiskt och egendomligt för Kalmar var lördagstiggeriet. Varje lördag gick de fattiga omkring i butikerna och fick en slant, fem eller tio öre, som var betydligt mera på den tiden än nu. Vi hade ju en stor affär på den tiden redan, och jag minns mycket väl hur jag en gång i slutet av 1880-talet fick gå ned i affären med en stor påse femöringar, som jag skulle dela ut till alla som kom. Det kom gubbe på gubbe, och rätt vad det var kom det en, som jag tyckte också såg ut att behöva en slant. Jag gav honom en femöring, men just i detsamma kom far springande fram till mig, men då var karln redan utanför dörren.

– År du tokig, pojke, sa far. Det var ju lantbrukare Pettersson, en av de rikaste i trakten.

Berggren höll sig inte för god för att tigga själv:

– Fabrikör Sundberg brukade alltid dela ut snus. De fick ett ”lördagspaket” alla som kom. Han delade även ut tioöringar. Det kom även barn av bättre familjer, som fick sig en tioöring, vilken genast omsattes i bakelser hos Wilmas konditori.

– Jag köper alltid mina cigarrer hos dig, brukar jag i dag säga till fabrikör Sundberg, ty jag glömmer inte hur många tioöringar jag fått av dig när jag var liten pojke!

En tioöring i slutet av 1880-talet motsvarar i dagens penningvärde ungefär 6,50 kronor.

Konsul Berggren med cigarr, säkerligen införskaffad hos tobaksfabrikör Sundberg.
Foto ur "Kalmar län – Porträttgalleri" (1926)

Berggren hade också mer makabra minnen:

– Någonting som förr var mycket vanligt och uppskattat var att gå omkring och titta på lik. Det var ett mycket gouterat ”nöje”. När en person var död, ställdes han eller hon ut i en likbod, och då kläddes boden med vita lakan och grönt, och så skulle det tittas på liket. Skolpojkar tyckte alltid att det var ett stort nöje att gå på sådana evenemang. Vi pojkar tyckte faktiskt att det var roligt att titta på lik.

Kyrkogårdsförvaltare Andersson, född 1877, bekräftade Gunnar Berggrens uppgifter om Kalmarbornas sedvänja att beskåda lik när han berättar om hur sjömän begravdes i Kalmar:

– De brukade ställa ut liken på gårdarna, och folk gick alltid och besåg dem. När sjöfolk ställdes ut, stod alltid två svenska flaggor bredvid. På kistan var ett bårkläde med två silverskepp på. Det var när sjöfolk begrovs. De fick låna det på Sjömanshuset. Det bårklädet skulle enligt vad som sades vara skänkt redan på 1770-talet av någon dam, som intresserade sig för sjöfolket. Så småningom försvann seden att gå och se på lik.

Fattighusgården i Kalmar på 1880-talet, som John Sjöstrand tecknade den i sin bok ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937). Fattighuset var inrymt i en gammal kasern – till vänster på bilden – och Sjöstrand skriver att ”gårdsinteriören var lika ruskig och smutsig som förfallen”. I stugan mitt i bilden bodde kokerskan.

Andersson berättade också om hur det gick till när de avlidna från fattighuset fördes till Södra kyrkogården:

– Nu skall jag tala om hur trist det var när de begrov fattigliken. Där nu Riksbanken ligger [det stora bruna huset som ligger först på höger hand om man går Södra Långgatan österut från Centralstationen] låg förr fattighuset. Därifrån skulle sex av hjonen bära likkistan till Södra kyrkogården. De utgick från fattighuset, och sträckan var ju rätt så lång. Första vilopunkten var vid Höga Vallen vid stationen, andra var vid Rotundan vid fängelset och den tredje anhalten mitt för Stiftelsen Hemmet [nuvarande Slottshotellet]. Där satte sig gubbarna tre vid vardera sidan om kistan. Kistan satte de på gatan. Sedan fick de vila ett par gånger till innan de nådde fram till graven. Så småningom fick de vagn genom prosten Warholm, men den vagnen saknade fjädrar, så det hördes lång väg när den skraltade fram på gatorna.

Framåt sekelskiftet ersattes fattighuset av Falkenbergshemmet. Men begravningsbekymren var inte över med det, konstaterade kyrkogårdsförvaltaren:

– Det hände en gång för många år sedan att gubbarna från Falkenberg en söndag kom med ett lik. Gubbarna hade av någon anledning blivit oense. och de kom ihop och slogs vid likvagnen, och jag måste skilja dem åt. Sedan var det givetvis att anmäla dem för Fattigvårdsförvaltningen. 

– Det var sista gången de fick bära något lik. Efter den historien blev det kyrkogårdspersonalen, som fick hand om bärningen.

Nyttorp är ett av få Skälbytorp som ännu finns kvar. Här bodde för länge sedan en gumma som kunde så många konster att folk var rädda att hon skulle spöka efter sin död. Huset ligger vid Timmermansgatan, alldeles söder om Ölandsleden.
Foto: Klas Palmqvist

En annan begravning gällde en så kallad klok gumma, bosatt på Nyttorp, ett av torpen som lydde under Skälby gård:

– Gumman, som bodde där kunde litet av varje, och när hon begrovs, var de allmänt ute och kastade eld efter henne, så att hon inte skulle gå igen.

Ytterligare ett drygt 30-tal av Welins Kalmarintervjuer finns att ta del av på Folklivsarkivet i Lund. Även om det inte är alldeles enkelt att klicka sig fram till dem är det absolut värt besväret att ge sig in i manuskriptarkivet. Welins Kalmarintervjuer har beteckningarna M8081 till och med M8114. Det går också bra att logga in som gäst och sedan göra sökningar.

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 2 maj 2015

© Klas Palmqvist

Violinisten från Wien som hamnade på bio i Kalmar

Efter att ha varit stjärnmusiker i Egypten, svårt sårad soldat i första världskriget och arbetslös i det utfattiga Wien, fick Rudolf Porges en dag se en annons i tidningen om att det behövdes en violinist på en stumfilmsbiograf i en svensk landsortsstad. Det tog sedan inte lång tid för Rudolf Porges att etablera sig som en av de ledande krafterna i Kalmars musikliv. Här sitter han med gratulationstelegram i knät, omgiven av blomsterhyllningar han fått ta emot på sin 50-årsdag 1932.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Den österrikiske violinisten Rudolf Porges var konsertmästare vid operan i Kairo när första världskriget bröt ut. Efter att ha överlevt att få en italiensk bajonett i magen satt han, när kriget äntligen tagit slut, arbetslös med en familj att försörja i ett utblottat Wien. Mer än tre år vid en kanon hade lett till en hörselskada som stängde de stora estraderna för honom. I stället hamnade Rudolf Porges som musiker på en stumfilmsbiograf i Kalmar. Här blev han centralgestalt i stans musikliv resten av sitt långa liv.

Rudolf Porges föddes 1882 som ett av nio barn till den judiske läkaren Salomon Porges och hans hustru Johanna. Sju av dem levde till vuxen ålder och den begåvade syskonskaran skulle komma att gå de mest skiftande öden till mötes i tre världsdelar. 

Salomon och Johanna kom från Böhmen men flyttade tidigt till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Där kom de första barnen till världen, bland dem Rudolfs tre storasystrar. I början av 1880-talet flyttade familjen ytterligare några mil söderut, till den lilla staden Spittal an der Drau, där barnen växte upp.

Rudolf Porges fick så småningom plats på konservatoriet i Wien, tidens kanske mest berömda musikerutbildning, och spelade sedan med Wienerfilharmonikerna. 1905 kom han till operan i det ytterst kosmopolitiska Kairo. Han stannade i Egypten ända till krigsutbrottet 1914.

Tre och ett halvt år tillbringade Rudolf Porges i uniform vid Isonzofronten under första världskriget. Där beräknas cirka en halv miljon soldater ha mist livet och ännu fler sårades.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Som soldat i den österrikiska armén fick Rudolf tillbringa tre och ett halvt år vid en grovkalibrig artilleripjäs vid de fruktansvärda slaktningarna på Isonzofronten vid den nuvarande gränsen mellan Italien och Slovenien, inte alls långt från Rudolfs hemstad Spittal.

Rudolf har själv berättat att dånet från kanonen var nästan outhärdligt och ledde till en hörselnedsättning, som i viss mån kom att begränsa hans verksamhetsfält som musiker.

En österrikisk 10 cm fälthaubits i eldställning vid Isonzo. Det kan ha varit vid just en sådan pjäs som Rudolf Porges tjänstgjorde.
Vykort: Rudolf Balogh/Wikimedia Commons

Han blev också inblandad i närstrid. En italiensk soldat gick till attack och stack bajonetten i Rudolfs mage. Rudolf hamnade på rygg vid kanonen. Han hade sinnesnärvaro att ligga blick stilla, varje rörelse kunde leda till att blödningen blev ödesdiger. En kamrat såg till att Rudolf omedelbart togs om hand av sjukvårdare. Han opererades och ingreppet räddade honom till livet. 

Kriget tog äntligen slut 1918 och Rudolf gifte sig samma år med Helene Pillwein från Wien. Dottern Frida – egentligen hette hon Elfriede – kom till världen annandag jul året därpå. 

En tyvärr något suddig bild på den lilla familjen Porges: mamma Helene, pappa Rudolf och dottern Frida.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Men nöden var oerhörd och armodet obeskrivligt i Wien. Där rådde brist på precis allting. 

Men inte på arbetslösa musiker. Sådana fanns det förstås hur många som helst i den utfattiga österrikiska huvudstaden. Det hade man tydligen förstått i Kalmar för av en tillfällighet råkade Rudolf Porges, som man får förmoda var i ett närmast desperat läge som nybliven familjefar, 1920 få syn på en annons i en Wientidning om att den nyöppnade biografen Palladium i Kalmar behövde en violinist. Provspelning skulle ske i Wien; uppgifterna går i sär om det var inför en jury eller bara inför en kontaktman vars omdöme biografledningen litade fullt och fast på. 

Biografen Palladium på Larmgatan i Kalmar som den såg ut 1924 när Rudolf Porges arbetade där. Biografen hade invigts 1919 och var Svensk Filmindustris flaggskepp och premiärbiograf i Kalmar fram till nedläggningen 1986.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Hur som helst gick uppspelningen bra och Rudolf satte sig ensam på tåget för den långa resan till Sverige och för att bekanta sig med en liten stad vid Östersjön som han knappast hade hört talas om. Däremot måste han förstås ha vetat att Sverige förskonats från kriget och förhållandena där rimligen borde vara gynnsammare än i Österrike. Huruvida den extrema antisemitism som länge brett ut sig i Wien spelade någon roll i sammanhanget känner jag inte till – det var ju i denna stad som Hitler fick sin dimmiga hjärna definitivt och totalt förmörkad under åren som lodis på ungkarlshotellen före första världskriget. 

Snart var hela den lilla familjen installerad i en lägenhet på Stagneliusgatan. Rudolf Porges upptäckte emellertid tämligen omgående att lönen som biografmusiker inte räckte för att livnära en hel familj. Han sökte förgäves arbete på många håll – 1921 rådde en mycket djup lågkonjunktur och arbetslösheten var stor även i Kalmar. 

Inge Sjögren, som var lärare, kulturhistoriker och amatörmusiker samt i flera år ordförande (S) i Kalmar kommuns kulturnämnd, har skrivit om hur hans far Alex, välkänd konstnär men också kamrer i många år på ångkvarnen, berättade att Porges sökt upp honom och förklarat sig villig att ta precis vilket jobb som helst, men inte heller där fanns något att få. Däremot lyckades landsantikvarien Manne Hofrén hjälpa Porges hustru Helene att få en liten tjänst som museivakt.

Manne Hofrén i full färd med kulturhistorisk forskning i sitt tjänsterum på Kalmar slott 1959.
Foto: Karl-Gustav Petersson/Kalmar läns museum

Lösningen blev att spela på begravningar och, inte minst, att ge musikundervisning. Otaliga är de kalmariter som i unga år kämpat med att lära sig hantera en fiol under den snälle och tålmodige österrikarens överinseende. 

När ljudfilmen kom i början av 30-talet behövdes inga biografmusiker mer. Då var Porges sedan länge välbekant och mycket uppskattad i stan och hade inte svårt att få vare sig elever eller andra engagemang som musiker.

Journalisten och författaren Ture Gerdes (1907–2002) berättar i sin bok Det blågula repet om hur han hade Rudolf Porges som fiollärare i ungdomen. Den mångsidige tidningsmannen Gerdes var nog mest känd som kåsören Tidlund i Metallarbetaren, där han medverkade i 30 år.
Foto ur Östra Smålands arkiv

En som kom att ta fiollektioner hos Porges var den blivande journalisten och författaren Ture Gerdes, som i sin mycket läsvärda lilla självbiografiska roman Det blågula repet (1976) berättat om sitt första möte med biografviolinisten, som han visserligen gör till ungrare och inte österrikare, men i övrigt verkar scenen nog så autentisk och är hämtad från början av 1920-talet, när jagpersonen sägs ha varit fjorton år:

”En kväll när jag var på bio hörde jag mitt i en vildvästfilm ett underbart violinstycke från de två musikernas dolda kyffe. Jag väntade utanför biografen en god stund efter sista föreställningen tills den lille ungerske biomusikern kom ut.

– Förlåt, sa jag, men ni spelade ett så tjusigt stycke under filmen! Jag vill gärna veta vad det heter.

Han blev angenämt överraskad av intresset och tänkte igenom sin kvällsrepertoar. Jag lokaliserade närmare.

– Just då indianhövdingens dotter upptäcker den avsvimmade hjälten och lägger läkande örter på hans sår…

Den lille ungraren ljusnade.

– Jaså då. ja, det var Humoresque, ett av Dvořáks mest omtyckta småstycken.

Jag följde honom hem till hans bostad och sög musikvetande ur hans knaggliga svenska.

– Kom och ta lektioner hos mej, uppmanade han då vi skiljdes.”

Så blev det inte den gången men efter några år när jagberättaren fått arbete på oljefabriken – där numera sedan länge Byteatern huserar – togs förnyad kontakt:

”…som välbeställd fabriksarbetare hade jag fått bättre råd och kunde betala 3:50 för en lektionstimme varje söndag hos Porges. Men resultatet blev inte lysande. Mina fingrar var stela av det hårda jobbet och inpluggandet av noterna besvärligt. Min dröm att själv en gång kunna spela La Campanella bleknade bort. I stället blev jag intresserad av ungrarens  upplevelser som soldat i första världskriget. Han berättade gärna och med överraskande vemod om rysligheterna han varit med om och lyckats klara sig igenom. Under ett års lektioner hos honom blev jag mer fredsentusiast än violinvirtuos.”

Rudolf Porges blev snabbt en välkänd profil i Kalmar och mycket omtyckt för sin vänlighet och generositet. Samtidigt höll säkert hans violinspel en klass som Kalmarborna inte var vana vid; det var inte så ofta de fick möjlighet att lyssna på en instrumentalist som fått sin utbildning vid konservatoriet i Wien. 

Domkyrkoorganisten Birger Anrep-Nordin (1888–1946) var en händig man som själv förfärdigade stora delar av sitt möblemang. De notställ han tillverkade åt Nattkvartetten hade både askkopp och plats för punschglas.
Bild ur Sten Bromans Upplevelser av 1900-talet

En som gladdes extra mycket åt den skicklige österrikarens ankomst till stan var Birger Anrep-Nordin, musiklärare på läroverket sedan 1914 och domkyrkoorganist sedan 1915. Tillsammans med Porges, bankkamrern Gustaf Westerlund och gasverkschefen Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson bildade han 1921 eller 1922 Calmar-Quartetten, mer känd som Nattkvartetten. Benämningen förklarar Sten Broman – sedermera osannolik TV-personlighet i klassiska musikfrågesporter, lika välkänd för sina otaliga kostymer med ficklösa kavajer som för sina antipatier gentemot dragspelsmusik – i sina memoarer, där ett avsnitt utspelar sig i Kalmar sommaren 1923. Ett kort utdrag:

I unga dagar var Sten Broman (1902–1983) violinvirtuos. Här är han fotograferad utanför Centralstationen i Kalmar 1923. Den exklusiva rocken hade han låtit sy upp när han levt livets glada dagar som valutasvin i Leipzig.
Bild ur Sten Bromans ”Upplevelser av 1900-talet”

”Nattkvartettens primarie var en böhmisk invandrare som hette Porges. Han var förhållandevis skicklig i att spela nya noter ’från bladet’ och hans musikkultur var vårdad. Han spelade emellertid också violin på en biograf som inte slutade förrän klockan elva på natten och då skulle han först ha lite mat och dryck. Nattkvartetten kunde därför inte börja nöjesspela förrän inemot midnatt.

Sekundviolin var en gasverksdirektör och violastämman spelades av en bankkamrer som med tiden blev bankdirektör i Sölvesborg. Han älskade rysk musik och påyrkade ideligen att Porges och de tre dilettanterna skulle spela stråkkvartetter av Tjajkovskij och Borodin men också av tjeckerna Smetana och Dvořák.

Detta blev för svårt för gasverksdirektören som uppgav att han måste resa på semester med sin familj och Nattkvartetten yrkade nu på att jag skulle rycka in som primarie. Jag ville emellertid inte desavouera den snälle Porges utan hjälpte den lilla frustande vitala ensemblen genom att remplacera gasverket.

Två nätter i veckan knäckte vi slaviska stråkkvartetter och trots diverse falskspelningar i viola- och cellostämmorna hade vi ganska roligt och drack punsch mellan kvartetterna. Den mångkunnige och hantverksskicklige Birger hade bland annat förfärdigat notställ med askkopp till vänster och punschglas till höger. Askkoppen hade han själv glädje av för en cellist kan ju till skillnad från de andra tre röka cigarr även medan han spelar.”

Om Porges rökte cigarr när han någon gång släppte fiolen vet jag inte, men han tyckte att svensk punsch var vämjelig och föredrog andra drycker. 

En upplaga av den legendariska Nattkvartetten skålar sig i form inför nattens musikaliska övningar. Från vänster vikarien Bror Holst, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund och Birger Anrep-Nordin. Förmodligen är det punsch i de små bägarna. Fast Porges håller i ett glas av annan fason och säkerligen med annat innehåll än sina medmusikanter; han uppskattade mycket i sitt nya hemland, men definitivt inte punschen…
Foto ur Inge Sjögrens samling

Nattkvartetten kom att bli en bestående institution i Kalmar och på Öland i många decennier, även sedan Anrep-Nordin flyttat från stan. En annan tidig och långvarig medlem i Nattkvartetten var Adolf Johansson, lärare på Rostad. Ständig inhoppare var i många år blivande musikdirektören Sigrid ”Siggan” Holtsberg-Johnsson (1905–1993), en av Anrep-Nordins elever. Hon var bara tonåring når hon började spela långt in på småtimmarna ihop med ”gubbarna”, något som hennes mor inte alls var glad åt. Men hon kom långt in på 1980-talet att utgöra en av ensemblens sammanhållande krafter.

Haydn, Brahms och Dvořák stod på programmet när Kalmar Föreläsningsinstitut bjöd på kammarmusikafton med ”Calmar-Quartetten”, alias Nattkvartetten, den 7 november 1931. Bilden på, från vänster, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund, Adolf Johansson och Birger Anrep-Nordin (med cigarr i munnen) är gjord av Folke Rydberg (1900–1969), ölänning från Borgholm som var medlem i den på sin tid välkända vokalgruppen Wiggerskvartetten. Lokalen anges inte, men är med största säkerhet Tullskolans aula, där Föreläsningsinstitutets arrangemang ägde rum redan från starten 1902 ända tills institutet las ner på 60-talet.
Ur Inge Sjögrens samling

Då hade Rudolf Porges lagt ner sin fiol för gott. Han gjorde sina sista spelningar med Nattkvartetten 1957, när han var 75 år. Då hade han sedan 1920-talets början varit navet den seriösa musiken i Kalmar kretsade kring, det gällde allt från engagemanget i Musiksällskapet, vars konsertmästare han förstås var, till välgörenhetskonserter åt exempelvis Föreningen för fattiga barns beklädnad.

Rudolf Porges med sin violin, fotograferad i mitten av 50-talet. Instrumentet bör vara det Erik Carlsson i Kalmar byggde åt honom 1955. Enligt Porges testamente skulle det tillfalla hans gamle elev, lektorn och amatörviolinisten Sam Fritz (1919–2018) i Karlskrona, vars fru Greta var född Wigforss i Kalmar.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Men det hände att Porges själv blev föremål för välgörenhet. Sålunda gick behållningen från ett av kvartettens framträdanden till inköp av en ny cykel åt dess primarie.

1950 var det konsert i domkyrkan. När tonerna klingat ut kallades konsertmästare Porges fram av landshövding Ruben Wagnsson och förärades – till sin oförställda överraskning – Sveriges Orkesterförenings Riksförbunds guldmedalj för 30 års insatser för musiklivet i Kalmar. Då hade Porges ändå många år kvar att vara oumbärlig för den kalmaritiska musikkulturen, något han 1972, vid 90 års ålder, fick ta emot kommunens kulturpris för. 

Rudolf Porges avled den 17 mars 1979, på kvällen före sin 97-årsdag. Han är begravd på Norra kyrkogården i Kalmar.

Syskonen Porges i Kalmar, Colombia – och Auschwitz

Som nästan alla judiska familjer i Europa blev även familjen Porges hårt drabbad av nazismens vanvett. Två av Rudolf Porges syskon mördades i koncentrationsläger, ytterligare några familjemedlemmar tvingades till landsflykt.

Det bör vara Rudolf Porges som sitter längst till höger på den här familjebilden från cirka 1890. Bara namnen på de vuxna anges, men de tre stående flickorna är Rudolfs systrar, från vänster Anna, Theresia och längst till höger Paula. Mellan Theresia och Paula står fadern Salomon. Sittande från vänster: Otto, makarna Emma och Sigmund Porges (Sigmund var yngre bror till Salomon) och ett av deras barn, och i svart klänning Johanna Porges, som kom att tillbringa de sista 15 åren av sitt 103-åriga liv i Kalmar.
Bilden hämtad från All about the Porges families

Hur det hänger ihop har jag inte lyckats reda ut, men faktum är att 1941, mitt under brinnande krig, anlände både Rudolfs då 88-åriga mor Johanna och hans storasyster Paula till Sverige. På något vis ska tydligen den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss varit inblandad i att de båda kvinnorna kunde undkomma nazisterna.

• Pappa Salomon Porges (1841–1918) kom ursprungligen från Nyrsko, som på tyska heter Neuern, i vad som i dag är västra Tjeckien, och mamma Johanna (1853–1956), född Sattler, var från Čekanice, inte långt därifrån. Johanna dog i Kalmar 1956, 103 år gammal. 

• Paret hade tidigt flyttat till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Sonen Max kom till världen där 1872, men omkom i en olyckshändelse redan samma år.

• 1874 föddes äldsta dottern Anna Porges. Hon gifte sig med dr Ernst Bloch och makarna bosatte sig i Brno (Brünn) i Mähren (nuvarande Tjeckien), där Anna dog 1936. Ernst levde till 1957.

• Theresia Porges (1876–1941) make Josef Bloch gick ur tiden redan 1919. Själv dog hon i ett koncentrationsläger i närheten av Radom, söder om Warszawa. 

• Pauline Porges, aldrig kallad annat än Paula, föddes 1877. Hon var gift med Rudolf Bloch som dog i Zagreb 1934. Själv avled hon i Kalmar 1963.

• Otto Porges (1880–1964) föddes liksom sina systrar i Gmünd, och gifte sig med Amalia ”Mali” Bloch. Under kriget blev han internerad på Malta, annars levde makarna i Kairo i Egypten, där Otto drev en bilverkstad. På äldre dagar återvände de till Österrike och båda avled i Spittal an der Drau 1964.

• Familjen hade i början av 1880-talet flyttat från Gmünd till Spittal vid floden Drau. Här föddes Rudolf Porges 1882. 

Som det första av syskonen gifte han sig inte med en Bloch utan med Helene Pillwein, född i Wien samma år som han själv. De kom till Kalmar när Rudolf fick arbete som biografmusiker 1920. 

Helene dog i Kalmar 1953, Rudolf 1979. Deras enda barn, dottern Frida (egentligen Elfriede), föddes i Wien 1919 och dog i Jönköping 2014.

• Artur Porges var född 1887 men dog redan som liten 1892.

Walter Porges, född i Spittal an der Drau 1887, mördad i Auschwitz 1944.
Bilden hämtad från meinbezirk.at

• Walter Porges var också född 1887 och mördades i Auschwitz 1944. Han var läkare liksom sin far och deltog som sådan vid Isonzofronten under första världskriget. Walter Porges blev senare dekorerad för sina insatser i motståndsrörelsen i hemvärnet i Kärnten. 

Han var djupt engagerad som självständig socialdemokrat i lokalpolitiken i Spittal, särskild omsorg ägnade han åt fattigvården och hälsovården. Walter Porges behandlade ofta fattiga patienter utan att ta betalt. 1924 gifte han sig med tyskan Erna Mehlhausen. 

Under nazitiden fick han inte längre arbeta som läkare utan måste flytta till Wien och bli ”sjukvårdare åt judarna”. Han hade inga tankar på flykt, övertygad om att hans utmärkelser skulle skydda honom. 

Men Gestapo arresterade Walter Porges den 20 september 1943. Den 22 juni 1944 transporterades han till Auschwitz. Sista livstecknet är från den 5 november samma år. Frun Erna avled i Spittal an der Drau 1976, där en gata är uppkallad efter honom, Dr.-Walter-Porges-Straße.

• Franz Porges (1892–1985) blev svårt sårad under första världskriget vid fronten i Galizien. Han hamnade i rysk fångenskap i Sibirien, men lyckades rymma ur fånglägret och tog sig till fots västerut, en riskfylld vandring som tog honom ett år. 

När han åter nått fronten tog han sig över till de österrikiska linjerna, där han genast misstänktes vara spion och riskerade arkebusering. En enda man fanns kvar vid hans gamla regemente och denne gick i god för honom. 

Efter kriget gifte sig Franz med tyskan Elfriede Lampe och arbetade som väg- och vattenbyggnadsingenjör. 

Samtidigt med det tyska maktövertagandet i Österrike 1938 hade Franz fått arbete i Warszawa. Hans fru lyckades fly till Colombia medan Franz försökte ta sig till Sverige, men vägrades inresetillstånd. På något vis lyckades han komma med en båt till Göteborg samma dag som han skulle utvisats ur Polen till det Tyskland där även Österrike införlivats. 

I Göteborg lyckades Franz få ett transitvisum till Sydamerika. Han återförenades med sin fru och de kom att stanna livet ut i Bogotá. Elfriede dog 1962 medan Franz, som den siste i syskonskaran Porges, gick ur tiden 1985.

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 12 mars 2021

Inge Sjögren (1939–2016), kulturprofil i Kalmar och skicklig amatörmusiker, som redan i tioårsåldern fick lektioner av Rudolf Porges. Några år före sin död gav Inge mig allt sitt material om Rudolf Porges samt sin tillåtelse att använda det som jag önskade. Den vänligheten har jag härmed efter bästa förmåga försökt återgälda. 
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

TRYCKTA KÄLLOR

Tre artiklar av Inge Sjögren om Rudolf Porges, Nattkvartetten och Kalmar Musiksällskap som var publicerade i Kalmarposten och gavs ut i särtryck 2012. Inge gav mig samma år generös tillgång till sin materialsamling.

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson: Kalmar Lexikon (2014)

Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet – Första kvartsseklet (1982)

Ture Gerdes: Det blågula repet (1976)

Karl-Erik Strand: ”Kvartetten där Broman fick stå för andrafiolen” (Barometern den 6 juli 1984)

Texter om Rudolf Porges i Barometern den 20 mars 1979 och i Östra Småland den 18 mars 1942 och den 21 mars 1979

LÄNKAR

All about the Porges Families 

Karl Anderwald: Die Endstation in Auschwitz (2010)

Karlskrona Orkesterförening 100 år (2013)

Klas Palmqvist: När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar
Publicerad i Östra Småland den 10 november 2011

Klas Palmqvist: Sista rullen på Palladium
Publicerad i Östra Småland den 8 september 2011

Klas Palmqvist: Tippade nazisten i Stensökanalen [om Ture Gerdes] 

Publicerad i Östra Småland den 19 maj 2012

Klas Palmqvist: Full gas på Sandås

Publicerad i Östra Småland den den 17 december 2016

På Digitalt Museum finns nästan 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun

Allting har en ände – utom varmkorvens historia i Kalmar

Det har väl hänt att man beställt ”en grillad slang” i korvkiosken, men detta var väl ändå att ta i! Så här såg det i alla fall ut en dag på 80-talet – förmodligen 1983 att döma av klisterremsan till höger ovanför luckan där det förkunnas att Smedby BoIK fyller 50 år – när Östra Smålands fotograf Peter Lidengren råkade ha vägarna förbi Olgas korvkiosk vid Sveaplan i Kalmar. Han var ledig, men som tur var hade han ändå kameran med sig. Brandkårens utryckningsväg var inte lång: brandstationen låg ju på andra sidan Malmbron, bara ett stenkast bort och förödelsen kunde hejdas på ett förhållandevis tidigt stadium.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

På Stockholmsutställningen 1897 kunde man inhandla varmkorv av så kallade korvmadammer. Succén spred sig över landet och snart hade charkfirmorna hyrt in korvgubbar och -gummor som stod och sålde korv med bröd och senap – den fanns med redan från början – lite varstans i gathörnen. 

Serveringen ombesörjdes från en plåtlåda som ställdes på marken. Uppvärmningen skedde med en specialtillverkad spritvärmare. 1902 kostade en korv med bröd 13 öre, varav av korvförsäljaren fick behålla två.

Rejäl senapsburk från slutet av 20-talet av den typ korvgubbarna använde sig av. Receptet på Slottssenap hade driftledaren Bruno Knebel vid fabriken i Uppsala tagit med sig från sitt hemland Tyskland. Senapen tillverkas sedan 2008 i Polen, men receptet har varit detsamma sedan 1920.
Foto: Upplandsmuseet

Redan 1908 började myndigheterna lägga sig i varmkorvsförsäljningen. Lådan fick inte stå direkt på marken längre. En del hängde den på axeln i stället, andra satte hjul på den. 1910 krävdes personligt tillstånd för att sälja korv och charkfirmorna fick sluta med direktförsäljningen. 

Det här satte på allvar fart på en sällsynt vildvuxen bransch med utrymme för mängder av enskilda initiativ. Allt fler satsade på rejäla kärror och på 30-talet började försäljningen flytta in i enkla korvstånd, vilka med tiden kom att utvecklas till mer eller mindre raffinerade snabbmatstempel. 

Korvgubbar med låda på magen började synas i gatuvimlet i början av 30-talet. 1972 förbjöds korvförsäljning på det här viset av hygieniska skäl. Odaterad bild från Stockholm, gissningsvis tagen runt 1950.
Foto: Karl Heinz Hernried/Nordiska museet

Ungefär samtidigt som detta skedde dök de första gubbarna som hade låda på magen upp. Själva uttrycket ”varm korv-gubbe” introducerades av historikern Per Nyström (1903–1993), blivande landshövding i Göteborg, i studenttidningen Lundagård 1928.

Bondkomikern Schwente i Flena, egentligen Ernst Dahllöf (1881–1934), var under ett antal år Sveriges högst betalda artist och hade stora framgångar även utomlands, till och med i Ryssland. Han var mycket mer än bara en vanlig bondkomiker, snarast ett slags universalartist. ”Den roligaste människa jag sett på någon scen!”, utbrast revykungen Emil Norlander. Visan ”Korvaffären” skrev Schwente när den första korvkiosken öppnats i hemstaden Kalmar.
Foto ur Göran Häggfors samling

Riktigt när korvgubbarna dök upp i Kalmar är höljt i historiens dunkel. Enligt den oöverträffade nöjeshistorikern Uno ”Myggan” Ericson (1926–2001) skrev den ytterst originelle bondkomikern Schwente i Flena – alias Ernst Dahllöf – sin en smula skabrösa visa Korvaffären när Kalmar begåvats med sin första korvkiosk. Det måste i så fall ha skett senast 1914, för då sjöng Schwente in visan på grammofon i Göteborg. 

Från 1930-talet och in på 1980-talet var det ofta folk som råkat ut för skador eller sjukdomar, vilka gjort dem endast ”partiellt arbetsföra”, som erhöll kiosktillstånd och fick bli korvgubbar.

Ett typiskt exempel var ”Korv-Anders” i Kalmar, Karl Arvid Andersson, som från 1930 stod i tre decennier på Larmtorget. Där sålde han glass på sommaren och korv resten av året. Han var född 1886 på Ryssbylunds gård, ett par mil norr om Kalmar, där hans far var anställd som kusk. Så småningom flyttade familjen till Mönsterås och Karl Arvid fick anställning vid järnvägen. När han kom till Kalmar blev han kommunalarbetare, men råkade ut för en olycka och skadade sin ena arm så illa att han måste ha ett annat jobb. Han fick tillstånd att etablera sig som korvhandlare.

Revymakaren Arvid ”Sjörövarn” Malkar (1879–1952) agerar fotomodell till en annons för Lovers Senap som beställts av Kalmar Konservfabrik AB till ”Sjörövarns” tidning Julosten 1935. Han står och mumsar vid Trädgårdsgatan och bakom honom ser man det nybyggda läroverket, numera Stagneliusskolan. Korvförsäljaren är Karl Arvid Andersson, på sin tid mer känd som ”Korv-Anders”.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Larmtorget var basen för ”Korv-Anders”, men han utvidgade en tid reviret till Tullslätten och var även verksam vid Malmbron. Kunderna pratade gärna fotboll med ”Korv-Anders”. Hans son Hilding, ”Hille” kallad, var i många år målvakt i Kalmar AIK och pappa var förstås äkta blåtopp, även om sonen alldeles i slutet av karriären gick över till Kalmar FF.

Hilding ”Hille” Anderssons presentation i boken ”Sveriges idrottsfolk, del IV” (1947)

När jag 2012 första gången lät publicera bilden där ”Korv-Anders” säljer korv till nöjespappan Arvid ”Sjörövarn” Malkar i Östra Småland visste jag inte namnet på korvhandlaren och bad läsekretsen som hjälp. Som vanligt i sådana fall behövde jag inte fråga två gånger. Direkt hörde Lena Eklund i Kalmar av sig och berättade vad ”Korv-Anders” egentligen hette. Hon visste besked för han var hennes farfar.

– När jag och min bror kom och hälsade på honom brukade vi få var sin glass, mindes Lena. Men vi fick nöja oss med de billigaste pinnarna, som bara fanns med vanilj- och päronsmak.

Här sitter ”Korv-Anders” på Larmtorget och väntar på kunder en solig dag i slutet av 1930-talet. Glassen kom från Kalmar Ispinnefabrik, ”Blixtpinnen” som det görs reklam för på kärran, var en av fabrikens bästsäljare. Företaget bytte sedan namn till Kalmar Glassfabrik som i sin tur så småningom blev Hemglass.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Lena konstaterade också att att det nog gick ganska stillsamt till på Kvarnholmen förr i världen:

– Ibland kunde farfar säkert ha rätt stora dagskassor när han gick hem till Proviantgatan sent på kvällen. Men det hände inte en enda gång på alla åren att någon försökte råna honom.

Karl Arvid Andersson avled 1979, 92 år gammal.

Korvvagnen som Anker Kalmevall stod i vid Malmbron från 1937 till 1965, då han skänkte den till Kalmar läns museum i vars samlingar den ingår i dag. Anker byggde sedan en riktig kiosk på andra sidan Esplanaden, den som är känd under namnet Olgas i dag.
Foto: Maria Winsö/Kalmar läns museum

Larmtorget var alltså ”Korv-Anders” egentliga verksamhetsområde. Vid Sveaplan var det i stället Anker Olsson (1899–1970) – han bytte så småningom efternamn till Kalmevall – som var kung i korvarnas rike. 1937 införskaffade han som den förste i Kalmar en korvvagn, ett litet korvstånd på hjul, som han parkerade vid Malmbron. Den diminutiva lokalen skyddade för väder och vind. Inte minst det sistnämnda: Sveaplan vid Malmbron är ju – trots synnerligen hård konkurrens – ett av Kalmars värsta blåshål. Vagnen var från början blå men den målades senare om i en tämligen gräslig gulgrön färg – kanske tänkt att påminna om senap. Det gällde att synas ordentligt.

Anker stod i sitt lilla korvstånd ända till 1965, när hälsovårdsmyndigheterna krävde bättre hygienanordningar, vatten och avlopp. Då fick han arrendera kommunal mark på andra sidan Esplanaden och lät bygga en riktig korvkiosk, utrustad med de begärda faciliteterna. Anker Kalmevall drev rörelsen till sin död 1970. De sista åren sköttes kiosken mest av sonen Henry (1928–2003).

Korsningen Södra vägen–Sandåsgatan är igenbommad för biltrafik sedan många år och husen närmast den är rivna och ersatta av en parkeringsplats. Kiosken till höger ser precis ut som Olgas korvkiosk, där man brukade köpa sig en nattkorv på vägen hem från Folkets park. Fast när jag gjorde det på 70-talet låg kiosken närmare parken, ungefär där Netto finns i dag. Fotografiet är från 1963.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

En annan arrendator tog vid men blev ganska kortvarig och en bit in på 70-talet flyttade i stället den legendariska Olga, som ska ha hetat Gustafsson i efternamn, in i korvkiosken. Hon hade tidigare hållit till i en kiosk på Sandås och dessförinnan lär hon ha haft en korvvagn där, inte långt från Folkets Park. Som jag minns det låg korvkiosken, i alla fall i början av 70-talet när jag besökte Folkets Park, ungefär där Netto finns i dag. Perfekt läge för natthungriga parkbesökare på väg hem. Namnet ”Olgas” tog hon förstås med sig till Sveaplan och så heter kiosken än i dag trots att det är många år sedan Olga själv lämnade verksamheten.

Kiosk och kiosk förresten. Olgas är sedan länge utbyggt till gatukök. Samma förvandling har de flesta av de korvkiosker gått igenom som inte bara lagts ner och försvunnit. Många av gatuköken har sedan i sin tur transfomerats till pizzerior, i andra säljer man thaimat.

Men i Kalmar finns ett markant undantag, en relik från forna tider; en gammaldags riktig korvkiosk där man i alla år blivit serverad genom lucka, även när det inte rått pandemitider. Den är visserligen inte belägen i en fristående liten byggnad utan i ett hus, det så kallade Strykjärnet i korsningen Larmgatan–Västra Vallgatan – benämningen kommer sig förstås av husets originella kilform.

Strykjärnet, eller Klockmakarehörnet som det fortfarande kallades när John Sjöstrand lät publicera den här teckningen 1927. Benämningen kom sig av att klockgjutaren Forsberg hade bott här en gång i världen.
Teckning av John Sjöstrand i ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Hur gammalt Strykjärnet egentligen är verkar ingen riktigt ha koll på. Det har påståtts att huset skulle vara byggt 1929 men det kan definitivt inte stämma, eftersom Kalmarkännaren John Sjöstrand har tecknat det i sin bok ”Gamla Kalmarbilder” som gavs ut 1927. Där upplyser han om att huset länge kallades för ”Klockmakarehörnet”, detta eftersom det hade ägts av en klockgjutare Forsberg. Denne ska ha haft sin verkstad inrymd i Västerports kassematter, alldeles intill. 

Under den stora hantverksutställningen 1927 användes de forna verkstadslokalerna som öl- och smörgåsservering under namnet ”Klockgjutarehörnet” – där går det för övrigt fortfarande att få sig en öl och en matbit på Fotis Fotiadis FF-bar.

I själva Strykjärnet var, när Sjöstrand skrev sin text, ”sedan åtskilliga år […] en urmakeriaffär och dito verkstad inrymd”. Detta har lett till viss begreppsförvirring och det hävdades häromåret i Barometern att huset på grund av urmakeriet kallades ”Klockmästarehörnet”. Som källa utpekades till Kalmar Lexikon, men alla som kan läsa korrekt innantill konstaterar att där står det ”Klockmakarehörnet” och hänvisas just till klockgjutaren Forsberg.

 

Där nämns också att urmakeriet ska ha funnits kvar i alla fall in på 40-talet, men absolut ingenting om att det skulle ha gett upphov till den annars helt obekanta benämningen ”Klockmästarehörnet”.

Odaterad bild på Strykjärnet med klocka på väggen eftersom en urmakare var verksam där. John Sjöstrand skriver redan 1927 att ”i huset är sedan åtskilliga år inrymt en urmakeriaffär” och samma verksamhet fanns kvar i alla fall en bit in på 40-talet.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Korvförsäljningen i Strykjärnet startades 1957 av välkände fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström (1912–1978). Han hade börjat spela för Kalmar FF:s A-lag 1931 men övergick till ärkerivalen Kalmar AIK 1934, något som vållade viss uppståndelse i stans fotbollskretsar. Från mitten av 40-talet och många år framåt var han lagledare för KAIK.

Fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström var den som startade korvkiosken i Strykjärnet i slutet av 50-talet. Så här presenterades han i ”Sveriges idrottsfolk, del IV” 1947.

Stockholmaren Kurt Andersson tog över korvkiosken efter Dahlström 1975. Efter 30 år efterträddes Andersson av sin son Rikard Bergman. 2011 var det Björn ”Böna” Johanssons tur att ta vid. I mars 2017 blev paret Elisabet och Mats Persson nya ägare till den vid det laget anrika rörelsen. 

Korvkiosken i Strykjärnet 1966. Ovanför kioskluckan finns en skylt med texten ”EmWe-korv”, det vill säga den än i dag uppskattade charkprodukt från Malmö Wienerkorvfabrik, som numera visserligen tillverkas i Närke, vilken i mer än 60 år utgjort själva grunden för korvkioskverksamheten i hörnet Larmgatan–Västra Vallgatan.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Ända sedan Dahlströms tid har man vårdat sig om att sälja samma sorts varmkorv – med tiden kompletterad med andra varianter – nämligen den som från början hette EmWe-korv efter tillverkaren Malmö Wienerkorvfabrik. Korven därifrån hade synnerligen gott rykte i Sydsverige. Firman var grundad 1929 och blev uppköpt på 1970-talet. Efter diverse turer och andra företagsköp hamnade tillverkningen av den klassiska malmöitiska wienerkorven hos Lithells i Sköllersta ett par mil söder om Örebro. Lithells är för övrigt detsamma som Sibylla, men ägaren Atria har varit noga med att hålla isär varumärkena: namnet Sibylla har enbart fått förekomma i gatukökssammanhang, inte i detaljhandeln.

Korven kryddas fortfarande enligt samma gamla EmWe-recept och när paret Persson 2021 av hälsoskäl skulle sälja korvkiosken fick den nya ägaren Kirsten Sjöholm från Oskarshamn – som tänkt sig att införa röda danska pølser, hon har själv danskt ursprung – veta att det kunde hon väl göra om hon ville. Men endast som komplement till det sedan många decennier invanda klassiska svenska korvkonceptet. För man byter knappast inriktning hur som helst i en av de ytterst få renodlade korvkiosker som fortfarande finns i landet, kanske rent av den allra sista av sitt slag.

Det mesta är sig likt i Klockmakarehörnet, eller Restaurang Trappan, som korvkiosken skämtsamt kallas ibland eftersom Kalmarborna i mer än 60 år ofta satt sig på trappstegen som leder upp till gamla vattentornet för att njuta av en wienerkorv med bröd och senap. Bilden togs 2021.
Foto: Klas Palmqvist

Bio och senap i Loverslund

Julosten hette den tidning ”Sjörövarn” gav ut varje jul på 30-talet. Annonsen för Lovers senap, som blev resultatet av fotosessionen på Trädgårdsgatan, fanns med i 1935 års utgåva.

I mitten av 20-talet hade svensk-amerikanen Hjalmar Raymond gjort om den gamla tändsticksfabriken i Loverslund (mer om den i ett kommande blogginlägg) till stumfilmsbiografen ”Urskogen”. När ljudfilmen kom blev den senapsfabrik i stället, men någon gång i mitten av 30-talet brann alltihop ner.

Kalmar Konservfabrik AB tog in tillverkningen av Lovers senap till stan. Konservfabriken hade ursprungligen startats på Kindbergs udde 1919 som Ängös första egentliga industri. Då konserverade man mest sill, målsättningen var 1.000 burkar per dag.

Men sedan dess hade firman flyttat, produktionen växt och man la allt möjligt på burk: sylt, marmelad, grönsaker – och senap förstås. Så småningom tog Kalmar Läns Slakterier över och verksamheten flyttades till KLS område. Senapen fanns kvar i sortimentet i många år.

I Kalmar ville man inte ha lutfisk i krigskorven

Lutfisk – klassiker till jul men helt misslyckad som ingrediens i varmkorv.
Bild från Sjömatsfrämjandet

I maj 1942 utgick påbud från Livsmedelskommissionen att den ”poängfria” varmkorven i fortsättningen inte skulle få innehålla något kött alls.

Det var krigstid och ville man ha riktig wienerkorv var man tvungen att använda ransoneringskuponger. Köttfri korv gick dock bra att inhandla utan kuponger. 

Östra Smålands reporter ryckte ut och frågade herr Anker Olsson [senare Kalmevall, se ovan], innehavare av korvståndet vid Sveaplan, hur det nu skulle gå:

– Ja hittills har ju den poängfria korven innehållit tio procent fläskkött och resten fisk. Den korven har faktiskt hunnit bli ganska omtyckt. 

Men den ”fiskkorv” som först levererades kom från Stockholm och innehöll mest lutfisk. Den gillade Kalmarborna inte alls.

– Då charkuteriidkare Frans Månsson här i staden tog hand om korvtillverkningen blev det utmärkt smak på korven, konstaterade korvhandlare Olsson.

Han vågade till och med hävda att det fanns många som föredrog Månssons fiskkorv före den poängbelastade wienerkorven.

– Kryddsättningen spelar en stor roll och man måste säga, att Månssons charkuterister lyckats bra i det avseendet.

Charkuteriidkare Frans Månsson (1893–1981) hade sin firma förlagd till Västerlånggatan 15 i Gamla stan. Mer om honom och hans butik finns att läsa under rubriken Bästa charken i stan.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Att nu inte ens den ynka tioprocentiga köttillsatsen i fortsättningen skulle tillåtas bekymrade inte Anker Olsson nämnvärt.

– Någon smakskillnad blir det knappast. Herr Månsson har lovat att smaksätta korven så den blir minst lika god som förr. 

I nutida ”hot dogs” är det ju inte heller mycket kött, mest vatten och potatismjöl. Fiskkorv var nog nyttigare. Kanske godare också...

Med granrisgirlanger och glödlampor såg korvhandlare Torsten Jonsson till att skapa julstämning i Kalmar i december 1949.
Foto: Walter Olson/Kalmar läns museums arkiv

Den här originella kioskkonstruktionen, infälld i planket vid Lingström & Karlssons hörna i korsningen Södra vägen–Stensövägen, fanns kvar ända tills Södra vägen breddades någon gång för cirka 40 år sedan. Men då hade kiosken inte haft öppet på väldigt länge. Bilden är från 1964.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Som många gatukök och pizzerior håller Kalmargrillen på Erik Dahlbergs väg till i något som från början varit en kiosk. Puttes kiosk öppnades i slutet av 50-talet som en kombinerad vanlig kiosk och korvkiosk, något som ofta förekom på 50- och 60-talet. Korven slutade Putte – som egentligen hette Berndt Österberg (1927–2001) – med 1972 och kiosken sålde han vid årsskiftet 1990–91, då den här bilden togs. Det dröjde dock ytterligare ett antal år innan den gjordes om till gatukök. Mer om Putte och hans kioskepok finns att läsa under rubriken Ett liv i luckan i 32 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

En av Kalmars mest klassiska korvkiosker var Kirres som på 60-, 70- och 80-talet låg placerad som en grillosande trafikfara i korsningen Esplanaden–Smålandsgatan, bilden togs 1984. Kunderna parkerade mitt framför kiosken, något som inte precis befrämjade trafiksäkerheten. Efter många och långa diskussioner byggdes till slut ett nytt gatukök på Södra vägen, inte långt från den plats där Kirres – alias Erik Nilssons – allra första korvstånd stått några decennier tidigare i hörnet mot Linnégatan. Nybygget heter numera Frasses.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När man stod och väntade på att korven skulle bli färdiggrillad hos Kirres föll blicken oundvikligen på en grötrimmad vers som var uppsatt intill kioskluckan. Den går inte att urskilja på bilden men minns jag rätt löd den så här:
En grillad korv med senap på
den smakar alltid bra.
Man äter en, man äter två
men Kirres grillning ska det va’
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Korvautomater som denna dök upp i Kalmar på 70-talet. En fanns vid Södercentrum, en annan vid Skvallertorget. Här hettades korven upp med det nya fenomenet mikrovågor och ramlade ur automaten i ett hårdplastfodral. Folieförpackningar med senap och ketchup och ett torrt korvbröd levererades i en plastpåse. Korven var glödhet och helt smaklös och svår att få ur plastfodralet utan att tappa den på marken. Automaterna blev ingen succé. Det här exemplaret fanns på numera nedlagda retrostället 56:ans Café på järnvägsstationen Avesta Krylbo.
Bilden är hämtad från bloggen ”Om böcker, blommor, små djur och annat jox” 

© Klas Palmqvist

Blogginlägget bygger på texter jag publicerade i Östra Småland den 3 mars, 10 mars och 21 april 2012 samt i nättidningen Hela Östra Småland den 9 april 2021.

KÄLLOR
Uno ”Myggan” Ericson: På nöjets estrader (1971)
Leif Eriksson: Korv, mos och människor – En bok om svenska korvkiosker (2004)
Karl-Olov Arnstberg och Anders Björklund: Korvboken – Hjälpreda och kulturhistoria (2011)
Jenny Damberg: Nu äter vi! – De moderna favoriträtternas okända historia (2014)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Intervju med Anker Olsson [Kalmevall] i Östra Småland i maj 1942
Artikel av signaturen Path om Kalmevalls korvvagn i Barometern den 13 juli 1965
Intervju med Henry Kalmevall av länsmuseets Birgit Körge den 23 september 1992 (Kalmar läns museum)

TACK

till Hanna Wilhelmsson och Eva-Lena Holmgren, båda Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Lena Eklund, Göran Häggfors och Hans Egeskog, alla Kalmar; samt Olof Vallerhed, Färjestaden.

På Digitalt Museum finns närmare 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.