Folkhemmet byggdes av masonit

Fullt med fotbollsspelare i stugan! En Kalmar FF-elva från lagets första allsvenska år 1949 har klämt in sig i vänsterhalven Artur Peterssons grönmålade masonitstuga på Stensö. Nästan alla i laget hade sådana här stugor, även tränaren Gösta Carlsson som står utanför dörren. Längst ner ligger målvakten Bengt Kjell och närmast ovanför honom backparet Lennart Johansson (Engström) och Stig ”Litzen” Lundström. Artur Petersson är den blonde killen med en lock hängande framför ena ögat, ovanför ”Litzen”.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Det svenska folkhemmet byggdes till stor del av masonit. Materialet slog igenom på Stockholmsutställningen 1930 och användes till allt möjligt när Sverige byggde sig ur den ekonomiska krisen och arbetslösheten. Till väggar och tak, till betonggjutning, till möbler – och till enkla små stugor, som Lennart Engströms på Stensö. 

Lennart Engström fotograferad 1970 på platsen där han haft sin stuga i över 20 år.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den 1 maj varje år monterades mängder av masonitstugor upp runt om i Kalmar; på Stensö, Jutnabben och i Tallhagen. På hösten togs de ner igen, utom på Svinö där de fick stå kvar året runt. Det rörde sig om synnerligen enkla konstruktioner på 2x3 meter. 

Typisk kalmaritisk masonitstuga på sex kvadratmeter.
Bilden hämtad ur ”Kalmar Lexikon” (2014)

Men våren 1970 förbjöds 14 stuginnehavare att sätta upp sina stugor. De var inte tillåtna längre, enligt strandskyddslagen. Länsstyrelsen hade bestämt att alla stugor successivt skulle avvecklas under fem år. Lennart Engström var besviken: 

– Eftersom jag är bagare slutar jag arbetet senast klockan tolv på dagen. Det har varit naturligt för mig att åka ut till stugan med barnen så snart jag slutat jobbet, berättade han för Östra Smålands reporter Stig Törnwall på försommaren 1970. 

I stugan hade Lennart också förvarat sin krocketutrustning. Han ingick i gänget som spelade den speciella kalmaritiska formen av fältkrocket på Stensö, en sport som sannerligen vore värd en egen utredning. Men det får anstå till en annan gång.

Mer om Lennart Engström [Johansson] som fotbollsspelare finns att läsa under rubriken Kalmars bagare höll ordning på Halmstads konditor.

Masonitepoken är över i Sverige

Som mest fanns det 19 svenska tillverkare av masonit, eller board som det egentligen heter. I dag är samtliga fabriker nedlagda. 

Äkta masonit från Masonite AB i Ångermanland.
Bilden hämtad ur Jonas Fröbergs ”Masonit – De oanade möjligheternas material”.

I maj 2013 kom beskedet att Karlits fabriksområde i Karlholmsbruk i norra Uppland sålts för ynka 275.000 kronor för att användas som lager av ett logistikföretag. Därmed var hoppet definitivt ute för den sista boardtillverkaren i Sverige efter konkursen i augusti året dessförinnan. Då arbetade 130 personer där. 

Med hjälp av en masonitlåda konverterades sparkstöttingen till en barnvagn på medar. Maine Pettersson och Dagny Meijer på vintertur med sina barn 1950.
Bilden hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”

Redan 2011 gick Masonite AB i Rundvik i Ångermanland omkull. Företaget hade då 90 anställda. Det var där den svenska tillverkningen inleddes 1929, på licens från USA. 

Överskåp med utåtlutande skjutluckor av masonit. Bilden togs 1948. Under skåpen finns det praktiska Redasystemet monterat, glaslådor för torrvaror.
Bilden hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”

William Horatio Mason var chefsingenjör hos uppfinnargeniet Thomas Alva Edison. 1924 sprängde han spillvirke med ångkanon för att se om det gick att göra papper av det. Det gjorde det inte, men sedan ett misslyckat träfiberark glömts kvar i en press där en ångventil gått sönder och hettat upp arket blev resultatet en hård träfiberskiva. 

1934 kostade den här sportstugan 325 kronor. I dagens penningvärde motsvarar det cirka 10.000 kronor. Enligt reklamen kunde två personer få upp den på sju timmar.
Bilden hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”

Masoniten var född och de första skivorna utanför USA tillverkades i Rundvik av Nordmalings Ångsågs AB, som sedermera blev Masonite AB. Andra tillverkare tog efter och även deras board kom i folkmun att kallas masonit. Varumärket blev synonymt med produkten som sådan. 

Det enda skönlitterära verk i världslitteraturen där masoniten står i centrum är Nisse Larssons och tecknaren Ulf Lundkvists underbara lilla berättelse ”Bertil Masonit” från 1990. Bertil mister sin identitet, men bygger en ny med utgångspunkt från en annons om en masonitkanadensare som han hittar i en gammal Hobbexkatalog.

KÄLLOR
Jonas Fröberg: Masonit – De oanade möjligheternas material (2004)
Nisse Larsson: Känsla för masonit av (2005)
Intervju med Lennart Engström av Stig Törnwall i Östra Småland den 4 juni 1970 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar lexikon (2014)

Den här cykelbilen av masonit hade förmodligen lanserats under ett annat namn i dag.
Annonsen hämtad ur Nisse Larssons ”Känsla för masonit”.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 1 juni 2013 

Nisse Larsson skriver fint om den här bilden i sin bok ”Känsla för masonit”: ”Masonitgubben är mer än ett varumärke. Han är framåtskridandets goda ande med huvudet uppe bland molnen men med sin masonitskiva stadigt förankrad på jorden. Ur en reklambroschyr från 1955, produverad av Gumaelius annionsbyrå.

Till och med grisarna gillar masonit. Bilden, som är hämtad ur ”Känsla för masonit”, kommer från samma reklambroschyr som bilden närmast ovanför.