Torgetbloggen: Galgarna hänger fortfarande med – eller varför jag åt spaghetti i Söderköping

Så här gjorde jag ut uppslaget med det här blogginläggets text, när den publicerades första gången i Östra Småland den 28 september 2013.

Plaggen som hängde på dem från början är utslitna sedan länge. Och butikerna där kläderna köptes kan ha varit nedlagda i decennier. Men trägalgarna med firmanamnen finns kvar. De är nästintill outslitliga. Här kan man sannerligen tala om marknadsföring med lång exponeringstid.

Klädgalgen av trä lär ha introducerats i slutet av 1800-talet. Dess svenska glansperiod tog slut på 1960-talet. Sedan dess dominerar de trista plastgalgarna. De spricker lätt eller tappar hängaren efter bara några års användning.

Det är många som fascineras av de gamla trägalgarna med reklam för butiker och andra inrättningar som inte längre existerar. Sedan början av 2000-talet har detta anspråkslösa vardagsföremål till och med ett eget museum i Olofström i Blekinge. Där härskar Johnny Karlsson över ett rum på 30 kvadratmeter som är fyllt av alla möjliga sorters galgar som folk har skänkt – såväl ekiperingsaffärer i Norrtälje som bordeller i Holland finns representerade i samlingen.

Johnny Karlsson vill ha galgar från så många platser som möjligt för att bjuda besökarna på en liten kick när de hittar någon från sin egen ort.

Privatsamlaren Tommy Norrman är däremot främst inriktad på sin barndoms Vänersborg med omnejd. Liksom många andra galgsamlare har han en särskild förkärlek för galgar från butiker med så få siffror i telefonnumret som möjligt, tre eller rent av bara två.

Han är också imponerad av kvaliteten på själva hantverket. Det är förstås därför galgarna fortfarande hänger (!) med, trots att de kan vara både 50, 60 och 70 år gamla. Tommys speciella favorit är för övrigt en mycket ovanlig galge från rederiet Svenska Amerika Linien.

En annan konnässör på området är finansmannen Erik Penser, som inte bara samlar på pengar. Han ståtar också med galgar från såväl Athaeneum Hotel i London som Järnvägshotellet i Storvik.

Den som är på det humöret kan på Youtube också ta del av en parodi på galgsamlande. För den oemotståndligt intresserade finns även en avsevärt längre version av besöket på Lillhärads Galgmuseum, men här tror jag vi nöjer oss med en kortare redovisning av vad som utmärker en äldre norsk klädgalge:

Vi är många som har våra egna mer eller mindre omfattande ”museer” hemma i garderoben eller klädkammaren. Själv har jag till exempel en fantastiskt stabil och snygg galge som jag brukar hänga tyngsta vinterjackan på. Drucker Malmö står det på den och jag har förstås ingen aning om var jag fått den ifrån.

Det gäller för övrigt de flesta gamla trägalgarna i garderoben. Det största mysteriet är nog en med den inbjudande texten ”Välkommen till Stadshotellet i Söderköping”. Där har jag aldrig bott, inte så vitt jag vet i alla fall.

Men själva innehavet av galgen fick mig ändå att besöka denna faktiskt mycket ståtliga byggnad i maj 1986. Hotellverksamheten var redan då nedlagd men det förekom ännu lunchservering på nedre botten. I en dammig och 70-talsmurrig lokal med brun heltäckningsmatta, växter av plast, medaljongtapeter och en väggklocka som ingen orkat ställa om till sommartid, intog jag en av de mest mediokra portioner Spaghetti Bolognese som någonsin serverats mot betalning.

Men – det är ju inget att hänga upp sig på...