Kost och logi vid Stortorget ända sedan Linnés dagar

Vaktmästarkåren på Kalmar Stadshotell står redo att ta emot nya gäster. Bilden ska ha tagits någon gång runt 1908. Andre man från vänster heter Hilmer Hagström och som fjärde från vänster står en man vid namn Jonsson. De övrigas namn är tyvärr inte bekanta.
Bild ur Kalmar stads hembygdsförenings samlingar

För ett par tre hundra år sedan var det betydligt svårare för resenärer att skaffa sig mat och husrum i de svenska städerna än det var på landsbygden. En av alla som fick erfara det var Carl von Linné när han på väg till Öland anlände till Kalmar i maj 1741.

För själva resandet var det i flera århundraden förhållandevis praktiskt ordnat med gästgivaregårdar där man kunde byta hästar och få sig något till livs och även sängplats över natten. Detta resesystem fick ofta lovord av utländska resenärer, som också tyckte att de svenska vägarna höll ovanligt hög standard. Det menade de däremot inte att själva maten och inkvarteringen gjorde. 

Men i städerna var det ännu sämre, ja, fullkomligt genomuselt. Där ansågs det inte så angeläget med gästgiverier, eftersom det förutsattes att den som var dristig nog att ge sig ut på resa hade gästfria affärsmässiga och kollegiala förbindelser, som självklart kunde erbjuda resenären kost och logi.

Så när Linné med sällskap kom till Kalmar den 28 maj 1741 så tyckte de att ”Kalmar stad sågs utanpå helt präktig” och att ”belägenheten vid havet, den täcka kyrkan och några stenhus” gjorde staden ”behagelig”.

Men att hitta någonstans där man kunde få tak över huvudet och en bit mat visade sig vara minst sagt besvärligt:

”Största olägenhet mötte oss här med spiskvarter; ty sedan vi hade flere timmar fåfängt sökt omkring staden, vunno vi det änteligen hos apotekaren, mer för böner än penningar. Källare och viner voro därefter.”

Carl von Linné, den förste kände ”hotellgästen” i hörnet Storgatan–Östra Sjögatan i Kalmar.
Målning av J H Scheffel 1739/Ur Wilfrid Blunts ”Carl von Linné” (1977)

Apotekaren i fråga hette Daniel Norstedt och hade sitt hus vid Stortorget i hörnet Storgatan–Östra Sjögatan, alltså på samma tomt där Stadshotellet finns i dag. Och även om Linné inte var imponerad av ”källaren”, det vill säga den mat som stod till buds, eller det vin apotekaren kunde erbjuda, tycks han ändå ha uppskattat sin värd. Norstedt fick först följa med på Linnés botaniska strövtåg runt Kalmar och sedan, när vinden väl mojnat tillräckligt för att det skulle gå att ta sig över Kalmarsund, fick han förmånen att ingå i expeditionen till Öland.

Apotekarens gamla hus brann upp i den stora eldsvådan på Kvarnholmen år 1800. På tomten byggdes ett bostadshus i två våningar, som den unge Carl Fredrik Rinman köpte 1818. Han var född 1796 och son till Gustaf Rinman som 1806 inlett en annan krogepok ett kvarter söderut när han vid Östra Sjögatans korsning med Södra Långgatan startade vad som många år senare kom att utvecklas till Hotell Witt. 

Gustaf Rinman dog 1811 och hans änka Anna Maria Wallerstedt gifte om sig året därpå med en annan källarmästare, Per Fredrik Stagnel (eller Stagnell, stavningen varierar), som tog över driften av krogen, men själv gick bort redan 1818.

Tydligen var änkan ekonomiskt välbeställd och det var hon som lånade sin son Carl Fredrik Rinman de pengar som behövdes för att köpa huset vid Stortorget och göra om det till värdshus. Det öppnades 1819 – den 2 januari annonserade han om ”theassemblé” – och blev genast populärt. Liknande familjearrangemang återkom sedan regelbundet med ett par veckors mellanrum. När kungligheter hade födelsedag eller namnsdag firades detta med baler eller andra evenemang. Som extra dragplåster för den manliga delen av kundkretsen fanns också en biljard i värdshuset. 

Carl Fredrik Rinman dog redan 1822, han uppges ha blivit ”ihjälkörd vid Ryssby”, men de närmare omständigheterna känner jag inte till. Värdshuset övertogs av en sammanslutning kallad Societetshusbolaget. ”Societet” betydde i det sammanhanget bara ”sällskap” eller just ”bolag”, men om inte förr så kom man att leva upp till sitt namn när gräddan av stadens överklass 1854 startade föreningen Societeten i Calmar med lagman Christian Adolf Palme i spetsen (för övrigt Olof Palmes farfarsfar). 

Lagman Christian Adolf Palme (1811–1889).

Societeten gjorde upp med den från Lübeck komne Heinrich Witt, som från 1840 arrenderade vad som kommit att kallas för Societetshuset, om hur Societetens tillställningar skulle arrangeras. Lokaler, uppassning, musik, ljus och teservering skulle tillhandahållas för 134 riksdaler per år. Minst tre vaktmästare skulle finnas på plats ”samt Lovisa Gullberg i damernas toilette”. Åtminstone sex instrument skulle orkestern ha, ”oberäknat trumma, som icke får saknas”.

Källarmästare Heinrich Witt (1815–1883).
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det var just vid mitten av 1800-talet som industrialiseringen och den nya expansiva tiden bröt igenom på allvar. Den för Kalmar så viktiga sjöfarten var inte längre utlämnad åt vädrets makter utan kunde tack vare ångkraften nu bedriva passagerartrafik enligt tidtabell; Kalmar hade reguljär ångbåtstrafik till och från bland annat Stockholm, Visby och Lübeck. Lite senare fick järnvägen sitt stora genombrott, något som kom att förändra tillvaron i grunden. 

I och med att resandet moderniserades och tog fart på allvar krävdes förstås mycket bättre och fler övernattningsmöjligheter. Det ena hotellet efter det andra byggdes i städerna och tiden fram till första världskriget betraktas som den gyllene hotellepoken i Europa. Då etablerades de stora än i dag klassiska hotellen, som Bayerischer Hof i München 1841, Imperial i Wien 1863, Amstel i Amsterdam 1867, Kämp i Helsingfors 1887, Savoy i London 1889, Ritz i Paris 1898, Adlon i Berlin 1907 och Gellért i Budapest 1918, för att nu bara nämna några av de mest berömda. 

Också i Sverige var mönstret detsamma. I de flesta städer, även de mindre, uppfördes nya imposanta hotell, ofta bekostade av städerna själva. Samtidigt innebar resandets snabba förändringar slutet för många gästgivaregårdar på landsbygden. Ett fåtal lyckades hanka sig fram till 1920-talet och kunde då räddas av den framväxande bilismen.

I Kalmar bestämde de styrande 1862 att staden skulle ta över driften av Societetshuset som kom att benämnas Stadshuset eller Stadskällaren. Det var då Heinrich Witt i stället satsade för fullt på sitt eget hotell ett kvarter därifrån. 

Det så kallade Stadshuset såldes 1879/1880 till Johan Wilhelm le Grand, som drev det vidare som Hotell le Grand fram till 1892. Han stod gärna på trappan mot Stortorget för att ”hämta luft”, som det hette, ofta ett par timmar i sträck. Elaka kalmariter menade att han i själva verket stod och spanade efter gäster.

”Svanfeldts hotel” står det på den grönmålade träbyggnadens fasad. Det innebär att bilden är tagen någon gång mellan 1892 och 1897 då Salomon Svanfeldt var källarmästare. Det är dock inte han som står och flinar upp sig mot kameran.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sedan tog Salomon Svanfeldt (1860–1929) över 1892 och döpte om etablissemanget till Svanfeldts Hotell. Svanfeldt är en av landets mest kända hotell- och restaurangsläkter. Salomons farbror Nils Petter Svanfeldt var Uppsalas krogkung: klassiska ställen som Gästis, Gillet och Rullan fanns i familjens händer och sonen Henrik fortsatte traditionen. Han blev dessutom en av de första svenska hotellägare som skrev sina memoarer: Som källarmästare i ungdomens stad (1956). Och i Göteborg drev Salomons bror Sven anrika Trädgårdsföreningen i flera år.

Källarmästare Salomon Svanfeldt och hans hustru på bröllopsfotot från London 1891.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Släkten Svanfeldt härstammade från Västra Torsås i Kronobergs län, där Salomon var född. Han arbetade i Stockholm, Berlin, Paris och i Norge innan han anlände till Kalmar direkt från London, där han innehaft Skandinaviska Klubben. Efter sina fem år i Kalmar tog han över Badhotellet i Norrköping innan han flyttade hem till Västra Torsås och blev lantbrukare. Salomon Svanfeldt avled 1929.

Under perioden 1897–1902 skedde flera ägarbyten innan Sven August Gustafson anlände från Växjö, ett ägarskifte som inledde en helt ny epok i Kalmars hotellhistoria.

Källarmästare Sven August Gustafson (1852–1919) lät bygga det nya Stadshotellet i Kalmar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Gustafson visade sig vara rätt man på rätt plats vid rätt tid. Kalmar var en stad på frammarsch. Nya industrier växte fram, järnvägstrafiken utökades liksom sjöfarten. Här behövdes tidsenligare hotell och restauranger.

Den nye hotellägaren var bondson från det inre av Småland, född i Nottebäck 1852. Som ung sattes han i lära på Blekinge Läns Tidnings tryckeri i Karlskrona. Han hade varit faktor och tryckeriföreståndare på Smålandsposten i Växjö i 17 år när han i 40-årsåldern plötsligt sadlade om och köpte Växjö Stadshotell 1893. Det avlöpte så bra att han tog över motsvarigheten i Kalmar 1902. 

Det här skåpet är tillverkat av Anton Wahledow cirka 1905 på uppdrag av Carl Sjögren, andre stadsläkare i Kalmar. Sjögren hade tagit vara på gipsstuckaturerna med musikinstrument när det nuvarande Stadshotellets föregångare på samma plats revs, det så kallade Societetetshuset. Där hade stuckaturerna med stor säkerhet suttit på musikläktaren i festsalen en trappa upp. Carl Sjögrens sonson, Kalmarprofilen och amatörmusikern Inge Sjögren (1939–2016) förvarade sina noter i skåpet.
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Kalmar försågs under dessa år med både vattenledning och elektricitet. Gustafson fann tiden mogen att riva det gamla hotellet vid Stortorget och bygga nytt, stort och modernt. Utformningen anförtroddes arkitekten Carl Kempendahl som inspirerades av renässansens borgbyggen i kombination med den nya jugendstilen. Långtifrån alla Kalmarbor var förtjusta i huset. Många tyckte det var alldeles för stort och även i andra avseenden stämde dåligt överens med de övriga byggnaderna runt torget. 

Ett vykort som förmodligen är från 1906, det år då Stadshotellet färdigställdes. Riktigt klart var det inte även om verksamheten redan var i gång. Det framgår av skylten längst till vänster framför hotellet, som hänvisar hotell- och restauranggäster till ingången mot Storgatan. Väggarna har ännu inte fått puts på sig utan lyser fortfarande tegelröda. Den officiella invigningen ägde rum 1907.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Källarmästare Gustafson själv var däremot mäkta populär, bassångare, sällskapsbroder och entusiastisk tävlingsskytt som han var. Från 1911 innehade han även Teaterkällaren.

Krögarparet Gustafsons sovrum på hotellet. Det ser ut som om Sven August hade en tavla med sig själv som motiv på väggen till vänster om sängen.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sven August Gustafson avled 1919, 67 år gammal. Dödsboet drev hotellet vidare under ledning av Mathilda Brodin, som varit anställd som kassörska från 1913. Fröken Brodin kom ursprungligen från Dalarna och ska ha varit en rejäl och kraftfull hotellchef. 1934 återgick driftledningen till ägarfamiljen, nu med fru Agda Gustafson som chef med betydelsefull assistans av systern Ebba Pettersson. 

Den jovialiske skådespelaren Eric Gustafson (1897–1981) var född i Växjö men växte upp i Kalmar sedan hans far Sven August tagit över Stadshotellet 1902. När han nämnde att han var son till en källarmästare brukade han klappa sig på magen och säga att ”det syns väl”. Ingen kuplett kunde passa denne omfångsrike glädjespridare bättre än ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet”, som mycket riktigt var hans paradnummer.
Foto: Östra Småland

Denna helt kvinnliga chefsepok tog slut 1947 när Uno och Anna-Lisa Malmborg blev nya ägare. Deras son Bengt-Olof och hans fru Runa tog över 1958, innan Kalmars dåvarande krogkung Thorsten Carlsson införlivade även Stadshotellet med sitt ständigt växande imperium 1966. 

Tidigt grundlagd kunglig krogvana. Här bärs arvprins Carl Gustaf i sköterskan Ingrid Björnbergs famn in på Stadshotellet, dit han anlänt i sällskap med sina systrar, som skulle äta lunch där. Bilden är tagen den 1 augusti 1946 och Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte var vid tillfället tre månader gammal.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Carlsson var född i Motala där han börjat som smörgåsnisse på Stadshotellet. Mer om branschen lärde han sig i Linköping och 1946 blev han källarmästare på Teaterkällaren i Kalmar, den krog han framför allt kom att förknippas med. 1961 tog Carlsson över Frimurarehotellet och han drev flera restauranger runt om i staden, som Kaggensgrillen, Teatergrillen, KS-grillen (i Kalmar Stormarknad, nuvarande Baronen), Hantverksgrillen vid Trädgårdsgatan, restaurangen i Nya vattentornet och på somrarna även Byttan i Stadsparken. 

Legendariske Kalmarkrögaren Thorsten Carlsson (1915–2002) visar upp en skylt med reklam för några av alla sina krogar och hotell.
Foto: Östra Småland

Teaterkällarens och Stadshotellets kök levererade dessutom mer än 1.000 måltider per dag till flera stora arbetsplatsers personalmatsalar: Arenco, Rifa, Nordchoklad och Bergmans Motor (det sistnämnda företaget senare känt som Berema, Atlas Copco och numera Epiroc). 

Carlsson pensionerade sig 1978 och hans krogar och hotell kom att gå skiftande öden till mötes. Stadshotellet har upplevt både konkurser och många ägarbyten sedan dess. Hotellets existens har emellanåt varit allvarligt hotad och vi vet ju alla hur hårt pandemin har drabbat hotellnäringen de senaste åren. 

Svea Åhlund (1918–2006) från Norra Möckleby började arbeta på Hotell Skansen i Färjestaden när hon var 15 år. Hon fortsatte med att jobba i receptionen, som servitris och med rumsservice och städning på flera hotell i Kalmar i sammanlagt 40 år. På Stadshotellet var hon anställd både under familjen Malmborgs tid och när Thorsten Carlsson tagit över. När bilden togs 1982 i samband med pensioneringen arbetade hon på Esso Motor Hotel, nuvarande Scandic.
Foto: Östra Småland

Men liksom det till slut lyckades för Carl von Linné för snart 300 år sedan, går det fortfarande att få husrum, en bit mat och ett glas vin i hörnet Östra Sjögatan–Storgatan. Hoppas det kan förbli så länge än.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 7 maj 2021

Landshövding Eric Krönmark fick ta fram förskäraren för att kapa sex meter isterband när Stadshotellet invigde sin storsatsning med ny dans- och showscen och moderniserade rum i september 1986.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening, Hans Egeskog, Kalmar, och Olof Vallerhed, Färjestaden.

Större delen av Stadshotellets personal samlad på Stortorget 1987.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

KÄLLOR
Carl von Linné: Carl Linnæi öländska och gotländska resa förrättad år 1741 (1977)
Manne Hofrén: Stadshotellet i Kalmar 1819–1969 (1969)
Per Hartmann: Hotellens kulturhistoria i Västerlandet (1983)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Klas Palmqvist: ”Gyllene gips från gamla hotellet” (i Östra Småland den 1 december 2012)
Klas Palmqvist: ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet!” (i Östra Småland den 8 december 2012)
Klas Palmqvist: "Konstnären och hans hus med hemligheter" (i nättidningen Hela Östra Småland den 19 mars 2021)
Westrinska samlingen (avskrift 1978, tillhandahållen av Kalmar stads hembygdsförening)

LÄNKAR
Klas Palmqvist: Svea kände sig hemma på hotell
Klas Palmqvist: Witt – klassiskt hotell som sett bättre dagar 
Klas Palmqvist: Victoria, Nea, Svea och andra Kalmarhotell
Klas Palmqvist: "Pin livat" på Byttan och i Tallhagen
På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.