Mutade poliser söp på Kalmars lönnkrogar

Kalmarpolisens förste fackbas J V Strandberg, fotograferad ungefär vid tiden för polisföreningens bildande 1904. Han bär den reglementsenliga kasken, införd 1887 och ersatt av skärmmössa 1925. Den på sommaren olidligt varma långrocken, syrtuten, hängde med ända till 1941. Strandberg är beväpnad med sabel, ett impopulärt vapen som mest var i vägen när man till exempel skulle springa efter en misstänkt. Dessutom slet gehäng och fäste på uniformstyget. Sabeln fanns ändå kvar till 1955. Annars var batong obligatorisk. Den var antingen hemmagjord eller inköpt på postorder.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Första gången ordet ”polis” noteras i Kalmar är 1834. Då hade staden ”fyra poliskarlar och fyra nattväktare att stäfwja det mykna nattbuller, som här förefinnes”. Men eftersom de hade otroligt dåligt betalt – myndigheterna gjorde sannerligen vad de kunde för att hålla igen på de offentliga utgifterna – var det i decennier svårt att få tag i pålitlig personal. Antingen ägnade sig de anställda åt mer inbringande extraknäck, vilket förstås innebar det inte blev mycket tid över till de polisiära uppgifterna, eller så lät de sig helt enkelt mutas. 

Mutorna kom främst från lönnkrögare. Brännvin var inte dyrt. En kanna – det vill säga 2,6 liter – kostade en riksdaler, vilket i mitten av 1800-talet kanske motsvarade en hundralapp i dagens penningvärde. Men saken var den att man inte kunde köpa mindre än en kanna brännvin i butikerna. Det var den tidens alkoholpolitik.

För många fattiga var denna enda riksdaler ett oöverkomligt belopp. Men på lönnkrogarna såldes brännvinet sup för sup, visserligen med prispåslag som innebar rejäl vinst för lönnkrögaren, men ändå till ett pris som gjorde att även en fattiglapp kunde beskänka sig. Och en hel del av den tidens polismän såg gärna genom fingrarna med verksamheten – mot lämplig ersättning, inte sällan just i form av brännvin som intogs på lönnkrogen.

Sommaren 1852 slog lönnkrögaren Johan Bank ihjäl sin hustru Catarina Maria Öman för att hon råkat tappa ett krus innehållande just en kanna brännvin så att det gick sönder. Polisen vågade inte ingripa trots hennes förtvivlade rop på hjälp under misshandeln som pågick en hel natt. Bank greps först påföljande dag.

Upprördheten över mordet innebar att stadens styrande insåg att polisväsendet i stan måste reformeras och förstärkas. 

Det tog sin tid. Den nykterhetsvänliga tidningen Kalmar-Posten berättade till exempel fem år senare om hur en stupfull polisman ”grötmyndigt och stojande” på Stortorget, just utanför det poliskontor som inrättats i rådhuset efter mordet, ingripit mot en beskedlig och ”blott föga ankommen person”, som – om han bara vågat – lätt skulle kunnat befria sig ur den avsevärt mer berusade polismannens grepp. Efter stor palaver blev dramats upplösning att ”tvenne aktade personer” befriade den arresterade och sa till polisen att gå hem sova ruset av sig för att inte ställa till ännu större skandal. 

Sakta men säkert blev det trots allt mer och mer ordning även på ordningens upprätthållare, även om deras arbetsförhållanden och arbetstider länge förblev olidliga och lönen avsevärt lägre än vad en vanlig arbetare tjänade.  Anställningstryggheten var obefintlig. Stadsfiskalen – polischefen – kunde när som helst ge sina anställda sparken, utan att behöva motivera varför.

På den här bilden från Skvallertorget, där Nybrogatan – nuvarande Malmbrogatan – mynnade i Norra vägen, står polismannen ”Mönsterås-Jocke” längst till vänster. Han hette egentligen Johansson och att det ser ut som om han har en vit tropikhjälm på huvudet beror på att han är reglementsenligt klädd i sommaruniform med ljus huvudbonad.
Kolorerat vykort, beskuret, från något av 1900-talets första år ur Ingrid Bruuns samling

Poliserna insåg att de måste organisera sig. Kalmar Polisförening grundades vid ett hemligt möte på Kafé Kalmar på Södra Vallgatan den 22 november 1904. Stadsfiskalen hade fått nys om det hela och posterat en spion utanför lokalen, för att kontrollera att mötet inte pågick efter klockan 21 då kaféet skulle stänga. Men polismännen hade hyrt ett privatrum och sammanträdet fortsatte tills de skulle ut på pass. Då tog de vägen över gården och gick ut på Ölandsgatan i stället, utom synhåll för stadsfiskalens utsände.

Även om arbetsförhållandena efter hand förbättrades blev de inte riktigt acceptabla och likartade över hela landet förrän 1965, då polisen äntligen förstatligades och de anställda slapp vara utlämnade till snålande kommunalpampar. Kravet på att staten skulle ta över hade Kalmar Polisförening ställt sig bakom redan 60 år tidigare.

Här på Södra Långgatan, på rådhusets baksida, låg polisstationen från 1906 till 1974, då det stora polishuset vid Trädgårdsgatan invigdes. Egentligen ville kommunen att det skulle byggas vid Erik Dahlbergs väg, framför Rifas fabrik, alltså på samma ställe där det nuvarande polishuset uppfördes 2009. Men på 70-talet sa Rikspolisstyrelsen absolut nej till den placeringen och krävde att huset skulle byggas vid Skvallertorget på östra Malmen där den gamla småskaliga bebyggelsen till största delen redan var utplånad. Så fick det bli, men huset drabbades av ständiga problem med bland annat mögel och det var med lättnad polisen flyttade därifrån efter 35 år. Den stora röda lyktan, som syns ovanför porten på den gamla bilden från Södra Långgatan, finns i dag på det nyaste polishusets innergård.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Bötestaxa 1858

• Avhuggen näsa: 40 riksdaler

• Avhugget öra: 40 riksdaler

• Avhuggen hand: 40 riksdaler

• Utslaget öga: 40 riksdaler (Att slå ut ett emaljöga var något dyrare, däremot var det billigare att slå sönder ett par glasögon)

• Avhuggen tumme: 25 riksdaler

• Avhugget pekfinger: 17 riksdaler och 24 skilling

• Avhugget annat finger: 12 riksdaler och 24 skilling

• Avhuggen fot, framom vristen: 25 riksdaler

• Avhuggen häl: 25 riksdaler

• Avhuggen tå: 8 riksdaler och 36 skilling

• Bräckt ben i huvud, arm, lår eller ben: 10 riksdaler

• Utslagen tand: 6 riksdaler

• Mindre sår, blånad, eller blodvite, per styck: 1 riksdaler

Polis för 90 kronor i månaden

När Julius Hillskog anställdes som extra poliskonstapel i Kalmar 1914 arbetade han 60–70 timmar i veckan och tjänade 90 kronor i månaden – i dagens penningvärde lite drygt 4.000 kronor. Då förutsattes också att Julius och hans kollegor stod gratis på parad vid landgången när kungen behagade ta färjan till Öland. 

Julius Hillskog som nybakad extra poliskonstapel i Kalmar 1914, iförd kask, sabel och vapenrock.
Foto ur Julius Hillskogs samling

Även när det handlade om delgivning av brottsmålsstämningar, vakt vid livsmedelsköer eller vid strejker förutsattes det att polismännen skulle ställa upp utan ett öre i ersättning. 

Fast det allra värsta var ändå de ordinarie arbetstiderna. Delade turer är ett gammalt påfund:

– Tjänstgöringen för konstaplarna var indelad i fyra timmars vakt och åtta timmars fritid. Dygnet runt.

Ordinarie konstaplar – som tjänade en tia mer i månaden – hade fridag var tolfte dag, extrakonstaplarna var 24:e. Semestern uppgick till åtta dagar om året – om tjänstgöringen tillät det. 1929 blev Julius Hillskog polisföreningens ordförande. Polisledningen hade inte mycket till övers för fackföreningar.  

– Det hände att man motarbetade oss. Först 1930 lyckades vi driva igenom att få lägga om arbetstiden till åtta timmars sammanhängande tjänstgöring per dygn. Så förblev det ända till min avgång 1948.

Då var Julius Hillskog 60 år gammal. Han var född 1888 i Böle, norr om Kalmar. Utbildningen fick han hos polismästare Schultz i Stockholm, som drev privat polisskola.

– Några bilar hade vi förstås inte när jag anställdes i Kalmar 1914. De kom först långt senare, berättade Julius Hillskog 1979 för Östra Smålands reporter Alf Olsson.

– Fylleristerna hämtades till stationen med ”fyllekärran”. Den drogs av hästar och var stationerad på brandstationen.

Kalmar stads första polisfordon, den grönmålade fyllekärra som kallades ”Grönsiskan”. När den inte transporterade överförfriskade Kalmarbor stod den parkerad på brandstationen och lär fortfarande befinna sig i brandkårens vård.
Bild ur "Kalmar Polisförening" (1981)

– Man hörde på långt håll när fyllekärran var i antågande. Den skramlade något alldeles förskräckligt mot gatstenen. En tur i den kärran borde varit nog för att passageraren skulle bli spik nykter. Sedan kom ”Svarta Maja”. Fylleristerna fick byta ut hästkärran mot bil.

Fylleriet och inte minst hembränningen gav Kalmarpolisen stora problem.

– Vi överraskade många på bar gärning när de kokade brännvin. Och det var bråkigare förr, särskilt borta i Gamla stan. På stationen fick fyllehundarna böta 10 till 100 kronor, beroende på hur många gånger tidigare vi fått fatt i dom när dom var fulla.

Öl fick inte säljas i vanliga butiker och det var ett evigt sjå för polisen att hålla efter att ölförbudslagen efterlevdes av butiksföreståndarna. Överhuvudtaget var det mycket tillsyn:

– Nere vid järnvägen fanns det spärrar på den tiden. Man var tvungen att köpa en särskild biljett för att gå ut på perrongen. 

Ibland samlades mycket folk därnere, att se på tåget var ett folknöje. Då kommenderades vi dit för att skingra folkmassan.

På Julius Hillskogs tid var polismännen kommunalt anställda. 

– De slängde på oss en massa arbetsuppgifter. Vi skulle konstatera att gatorna var rensopade varje morgon. Och gatlyktorna, som på den tiden brann med gas, skulle vi se till att lykttändarna tände på rätt tid.

Det var ett evigt patrullerande. Men Julius Hillskog var övertygad om att nattpromenaderna förhindrade många stölder och inbrott. 

– Men så var folk också ärligare förr, menade han.

Julius Hillskog avled 1984, 96 år gammal.

Julius Hillskog, fotograferad 1979, bläddrande i sitt fotoalbum. ”Se här står ju Nordström och jag. Nordström, ja, han var förman. Bilden måste vara tagen 1924 eller 1925 tror jag”. 
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

En vanlig dag i rådhusrätten i Kalmar anno 1854

Rättens ordförande: Nå, fiskalen här påstår att du var drucken i lördags.

Svaranden J H: Nehej, nådig lagman, inte full! Ja var bara så sjuk, så sjuk; dä kommer på mej ibland – ja liasom faller, ja, dä gör ja. I lördags satt ja på trappan hos den långe slaktarn – va heter han nu igen? – kan inte minnas dä! Å då föll ja omkull – å sen visste ja inte te mej. (Går och sätter sig igen men tillsäges av en polisbetjänt att stå upp).

Ordf: Vi får väl höra vittnena då.

J H: Ja vill sitta (hickar), ja tyar inte stå längre – ja blir sjuk.

Ordf: Jag tror karlen är drucken?

J H: Nehej – ja svimlar – dä gjor’e ja i lördass också men brännvin hade ja fått då, ja bevars. 

(Vräker sig ned på bänken; skratt från åhörarna).

Ordf: Stå, karl, inför rätten!

Vittnen hörs och intygar att svaranden angivna tiden varit i hög grad överlastad av starka drycker men ingalunda sjuk.

Ordf: Du pliktar för fylleri 3 riksdaler och 16 skilling banco. (Till polisbetjäningen): För ut honom!

J H: Håll! Han sa ju att ja skulle betala pengar. (Tar upp plånboken men raglar åter ned på bänken).

Ordf: (strängt till polisbetjäningen): Gör er skyldighet och befria rätten från den oregerlige gubben!

Svaranden utförs slutligen. 

Då framträder J H:s hustru (nigande): Nådig lagman, gubben min är tocken därhemma också – ja dä ä han.

En röst från åhörarna: Hon super, käringen med!

Ordf: Tyst! Gå din väg, min gumma, målet är slut.

Oscar Löf var ordförande i Kalmar Polisförening i flera omgångar från 1908 till 1928 och tampades med hårdföra busar som ”Lillingen”, ”Knaxen” och ”Knapen”.
Bild ur "Kalmarpolisen under 100 år – Kalmar Polisförening 1904–1954" (1954)

Råttsvansar och stulna krusbär

Ingripanden mot fylleri och andra vardagsbrott har förstås i alla tider hört till polisens vanligaste arbetsuppgifter. Men Kalmarkonstaplarna har emellanåt också haft mer ovanliga åtaganden. 

I mitten av 1800-talet hade magistraten – stadens högsta styrande organ – retat upp sig på ”den här inrotade oseden att minderåriga barn å allmänna gator och platser röka cigarr”. Alltså återupplivades en förordning från 1770 där det det stadgades att ”var och en av vad stånd han vara må, som ej fyllt 21 år, förbjuds att röka tobak vid tre daler silvermynts vite”. 

”Han” står det – att kvinnor skulle röka cigarr offentligt kunde ingen överhuvudtaget föreställa sig. Och det händer ju faktiskt inte särskilt ofta nuförtiden heller (se även "Inte många damer med i pipsvängen").

1908 beslutade stadsfullmäktige att varje råttsvans som lämnades in på polisstationen skulle belönas med fem öre, under förutsättning att en trovärdig person skriftligen intygade att råttan dödats inom staden.

En tid fick poliskåren varje år en extra dusör på 50 kronor från skolstyrelsen för att hämta skolkande barn till skolan. 

Kalmar beskrevs som ”supigt och småbråkigt” och ska ha varit lite stökigare än de flesta städer av motsvarande storlek. Delvis skylldes detta på sjöfarten och ”hamnbusarna”. 

De vildaste kämparna i Kalmar vid förra sekelskiftet gick under öknamnen ”Lillingen”, ”Knaxen” och ”Knapen”.

– När de var i farten så behöver man inte skämmas för att säga att hela polisstyrkan behövdes.”Knaxen” var den svåraste och här krävdes sex man innan man kunde få bukt med honom, mindes veteranen Oscar Löf när han blev intervjuad av Harald Lignell inför Kalmar Polisförenings 50-årsjubileum 1954.

– Senare försvann han från staden och det berättades att han som sjöman seglat på Nordsjön, varit med om myteri och blivit hängd i England.

”Lillingen” gick och dränkte sig sedan han levt rövare några år. ”Knapen” däremot friade till en dam som kallades ”Basaba”. Hon bodde i ett litet hus vid Norra vägen.

– En kväll skulle ”Knapen” gå dit för att hälsa på men blev inte insläppt eftersom hon troligen redan hade tillräckligt med sällskap. Han gick då helt sonika och hämtade verktyg samt började riva ned huset för att kunna komma in.

– Tyvärr kom själve husägaren och fick se ”Knapen” i farten med rivningsarbetet. Denne blev så förgrymmad att han tog en ”längda” och klämde till den idoge arbetsvillige med den, så att skallen spräcktes. ”Knapen” fördes till lasarettet och kom sedan till Falkenbergshemmet, där han avled och så var de tre kumpanerna borta, konstaterade Löf.

Redan 1844 härjade en liga med pojkar i åldrarna 10–14 år i stan. De bestal statsrådet Heurlins kammartjänare på 30 riksdaler – närmare 4.000 kronor i 2016 års penningvärde – när denne, trött efter ångbåtsfärden från Stockholm, tagit sig en tupplur uppe på stadsmuren. Polisen hittade en del av pengarna nedgrävda i en håla på vallen och resten gömda ”uti en nattoffel hos modern till en av dessa små tjuvar”.

I början av 1860-talet fälldes slaktaren Schütz för att ha bitit kollegan Rundgren i näsan ”så att trenne mindre hål uppkommit”. Schütz fick böta 75 riksdaler (betydligt mer än vad som föreskrevs i bötestaxan från 1858 en bit längre upp i blogginlägget).

Skrädderiarbetare Nystedt ställdes till ansvar för att ha misshandlat en sjöman på Ängö samt för att ha okvädat en poliskonstapel genom att fråga denne ”huruvida konstapeln vore indian”.

Minderårige Carl Johan Olsson stod för andra gången inför rätta för stöld. Han dömdes att ”agas av målsman”. Modern fanns på plats och förklarade att hon ”icke väntade annat än att sonen skulle bli en fästningsfånge. Hon lovade likväl att den ådömda agan skulle bli allvarlig”.

En fru Fröberg på Ängö dömdes, efter vittnens hörande, att böta fem riksdaler för att hon låtit sin ”lilla gris” gå och beta på Ängöbackarna.

Den 18 augusti 1899 anmälde fröken Julia Nilsson ”att hon i dag blivit frånstulen tio st tombuteljer”. Dagen efter häktades tjuven. Han dömdes till ett års straffarbete!

Året därpå anmälde fiskaren Oscar Andersson från Torhamn i Blekinge att han bestulits på två baljor sill och en fjärding torsk på det länge laglösa Ängö.

Den 19 mars 1903 antecknades i polisens orderbok att handlanden Ernst Petersson anmält att ”en kagge innehållande tio liter bränt vin” som förvarades i en säck hade stulits på gården No 1 på Kaggensgatan. En senare anteckning visar att Petersson inte vågat berätta för sin hustru om brännvinskaggen. Hon hade emellertid hittat säcken och hällt ut brännvinet i en avloppsbrunn...

Samma år tycks den allra första cykelstölden ha inträffat i Kalmar. Hittelön utlystes, vilket fick till följd att det släpades i väg massor av cyklar till rådhusets gård av förhoppningsfulla hittelönsaspiranter. Varpå anmälningar om nya cykelstölder vällde in de närmaste veckorna...

Den 2 juli 1925 antecknades att ”en dam på Spikgatan anmälde, att hon frånstulits tio liter krusbär till ett värde av fyra kronor”. Dagen därpå antecknades att tjuven faktiskt gripits!

Samma månad uppdagades också hembränning i stor skala på en pråm vid Barlastholmen.

Några år tidigare finns också noterat att konstaplarna Lundkvist och Karlsson anmält ingenjören Martin T ”för det han klockan 1.10 natten mellan den 22 och 23 april å Frejagatan spelat dragspel”.

Att man aldrig får vara riktigt glad...

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 2 april respektive den 31 december 2016

KÄLLOR

Harald Lignell: Kalmarpolisen under 100 år – Kalmar Polisförening 1904–1954 (1954)

Ingvar Särne: Kalmar Polisförening (1981)

Intervjuer i Östra Småland med Julius Hillskog av Alf Olsson den 8 februari 1979 och av Annie Björck den 17 januari 1981

TACK

till Hans Egeskog som kartlagt Julius Hillskogs levnadsdata samt till Ingrid Bruun för vykortet på Skvallertorget

Kalla bad på Kattrumpan

Glada badare på Kattrumpan med gamla kallbadhuset i bakgrunden. Bilden är förmodligen tagen på 1910-talet.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Inte många städer kan visa upp en så centralt belägen badplats som den på Kattrumpan i Kalmar. Och där har det varit populärt att bada sedan mycket lång tid tillbaka. 

Redan 1858 byggdes ett stort kallbadhus en bit ut från stranden. Fast det var inte det första på Kvarnholmen; det äldsta man känner till kallades för Nymfen och stod färdigt 1841. Det lär knappast ha varit särskilt stort och namnet antyder att det kanske bara var damer som fick löga sig där. En vådlig stormnatt 1863, med ett vattenstånd på hela 180 centimeter över det normala, försvann det ut i Kalmarsund och sågs aldrig mera till.

Badplatsen vid Kattrumpan på en bild från 1986. Konstverket ”Kattlek” av Bengt D Silfverstrand (1921–1984), som bodde i en av de små stugorna på Östra Vallgatan, är också praktiskt som torkställning. Det började faktiskt som ett aprilskämt i Östra Småland 1969, men blev verklighet nio år senare.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Men det då bara fem år gamla bygget vid Kattrumpan stod pall för stormen, trots att man kanske kunde tro att det stora märkliga och fullkomligt ändamålslösa torn, som den rödmålade träbyggnaden försetts med, kunde fungerat som ett ödesdigert vindfång. Det såg ut som en jättestor uppochnedvänd hink och badhuset kom i folkmun följaktligen att kallas för slaskämbaret. Tornets enda användningsområde var att nyttjas som hopptorn av en och annan dödsföraktande yngling, något som var strängt förbjudet. Den som blev påkommen avstängdes från att besöka badhuset under resten av säsongen.

Det här odaterade fotografiet, med gamla kallbadhuset till höger, är gissningsvis taget någon gång runt förra sekelskiftet. Där båtbryggan till vänster låg finns badbryggan i dag. Badhuset hade flera bassänger och genom en lucka gick det att simma ut i öppet vatten till Laboratorieholmen, uppe till vänster på bilden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Dödsförakt var också en lämplig egenskap för den som fick för sig att dyka under det höga plank som skilde herrarnas avdelning från damernas; badkläder användes förstås inte i badhuset. Kalmarkrönikören Manne Borgwall konstaterar att ”gud nåde den syndare, som inte var kvick nog att genom en ny dykning hux flux förpassa sig till den rätta sidan om planket”.
Borgwall har också berättat om hur ett besök på ”Gamla Kallis” kunde gå till i början av förra seklet. En lång träbro, där båtar låg förtöjda, ledde ut till badhuset. I biljettluckan betalade skolbarn två öre, om de kom i samlad trupp, annars fem eller tio öre, beroende på om de nöjde sig med att lägga sina kläder på en bräda eller ville dela badhytt med ett par andra badande.

Borgwall skriver:

”På ’tioöressidan’ fanns en dörr ut mot sundet och där var också en trampolin uppställd, från vilken man gjorde mer eller mindre djärva dykningar. Ville man simma utanför badhuset ett slag [...] var det endast att skjuta upp en lucka invid bassängkanten, men vanligtvis stod denna lucka öppen så gott som hela dagarna. Utanför badhuset var det friskt och härligt vatten och de styvaste simmarna utsträckte ibland till sina simturer ända ut till Laboratorieholmen, där en vaktmästare vid Lotsverket, Martin Sterner, bodde och efter honom kassör Oscar Ståhl.”

Lotsverket, ja. 1873 begärde man att få bygga en lotsstation på bastionen Regeringen, ovanför kallbadhuset. Badhusbolaget protesterade eftersom ”stugan kommer så nära kallbadhuset för fruntimmer, att detta troligen bleve övergivet.” Men redan 1874 kunde lotsarna ändå flytta in i ett nytt hus hus högst upp på bastionen. Inget tyder på att de badande damerna skrämdes bort av sina nya grannar, utan badhuset fortsatte att vara populärt i många år till.

Det pampiga varmbadhuset på ett fotografi från 1909, när det var alldeles nytt. Till höger, med flaggan i topp, ligger lotsstationen från 1874, den som befarades skrämma bort Kalmars alla damer från att bada i kallbadhuset.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Kanske lite för populärt i vissas ögon. I slutet av 1870-talet tyckte uppenbarligen en del av de besuttna familjerna i stan att kallbadhusets klientel var i proletäraste laget. Med rådman Sellgren, lektor Swahn och löjtnant Öhnell i spetsen bildades ett bolag som skulle bygga ett nytt badhus där ”fint folk” inte behövde beblanda sig med populasen. Det förnäma badhuset stod klart 1880, inåt hamnen vid Barlastholmen, men blev ganska kortlivat och försvann vid sekelskiftet när hamnområdet förändrades och expanderade. I stället byggdes 1904 föregångaren till dagens kallbadhus vid Slottsfjärden.

Men ”Gamla Kallis” stod fortfarande kvar, allt otidsenligare och mer och mer nedslitet. Ägarbolaget la inte ner många ören på att hålla badanläggningen i stånd. ”Slutligen gick det därhän att ingen människa, mån om sitt anseende, kunde vidare bada i det skröpliga badhuset”, enligt Borgwall.

Ändå var det i det halvt om halvt fallfärdiga ”Gamla Kallis” som grunden las till kommande stordåd i simning, simhopp och inte minst vattenpolo. Idrott av något sånär modernt snitt, med organiserade klubbar och tävlingar där nationella regler följdes, kom i gång i Kalmar strax efter sekelskiftet 1900. Först ut var fotbollen och friidrotten, och på 1910-talet började även simsporten göra sig gällande på allvar. Framför allt var det i IF Gothia – Kalmar FF:s föregångare – och ännu mer i Kalmar IK – som de bästa simmarna och vattenpolospelarna samlades.

Kalmar IK:s vattenpololag som blev Smålandsmästare 1915. Stående från vänster Erik Rehn, Hugo Gustavsson, Anton Eklund och Julius Lundberg. Främre raden, från vänster: John Hammarberg, Amandus Karlsson och Sven Jonsson. Anton Eklund blev också Kalmars förste individuelle Smålandsmästare i simning och gjorde sig 1928 känd för att ha simmat över Kalmarsund.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Kalmar IK gick 1918 samman med IF Falken och bildade Kalmar AIK. Många år senare, vid en så kallad idrottssoaré 1951, höll KAIK:s dåvarande ordförande Walter Fogelström ett föredrag där han berättade om Kalmaridrottens allra tidigaste historia. Om ”Gamla Kallis” sa han bland annat så här:

”Många av de närvarande [vid soarén] har nog under sin uppväxttid hållit till där, plaskande kring i bassängerna eller uppflugna på planket för soltorkning. Ett trivsamt ställe var det‚ ’Gamla Kallis’.”

Han berättade också om det framgångsrika vattenpololag som från 1915 vann Smålands-DM hela tio år i rad:

”Stronga killar allihopa och aldrig rädda för vatten! En gång i Jönköping, när vattnet endast var 13 grader varmt, vägrade Jönköpingsspelarna gå i vattnet, men de våra stod på sig och ville spela. De fick den gången DM utan spel, men hade det gällt, så nog hade de krupit i spa’t!”

Det här fotografiet är enligt uppgift taget i vad som kallas ”inre hamnen” i Kalmar 1916. Bilden visar Kalmar IK:s vattenpololag och en del intresserad publik i samband med en match mot Jönköping.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Kallbadhuset vid Slottsfjärden byggdes om och ut rejält 1914 och blev en avsevärt mycket mer imponerande anläggning än den trivsamma rest som återstår i dag. Där fanns till och med ett riktigt hopptorn.

”Gamla Kallis” användes ändå så länge det bara gick. Men slutet var nära för det gamla trärucklet. En segelbåt råkade stöta till ett av hörnen och mer behövdes inte för att alltihop skulle vara på vippen att slutgiltigt trilla i sjön. I maj 1920 revs det som fortfarande stod kvar.

Kalmar IK:s bästa kvinnliga simmare Hilma Jonsson, den mellersta av de tre flickorna i baddräkt, fotograferad vid tävlingar i Jönköping 1917, där hon erövrade tidningen Smålands Allehandas vandringspris.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

I augusti samma år som ”Gamla Kallis” försvann bildades Kalmar Simsällskap. Kalmar AIK:s simmare och polospelare gick över till den nya föreningen som i dag varit verksam i mer än 100 år. Kallbadhuset vid Slottsfjärden fungerade som Simsällskapets centrum för träning, tävling och – inte minst – simundervisning ända tills Långviksbadets simstadion stod färdig 1944. Där arrangerades SM i simning första gången två år senare.

Men det är en annan historia.

”Simmagistrarna 1918” står det noterat på den här bildens baksida. Damerna är från vänster Agda Werner, Ruth Svensson, simstjärnan Hilma Jonsson, Inga Nyman, ”Sissan” Rydell och Walborg ”Lala” Sjöqvist (1903–1964), bronsmedaljör i simhopp vid OS 1928 och storasyster till Ingeborg ”Kickan” Sjöqvist, gift Ingers (1912–2015), OS-fyra 1932 och EM-tvåa i höga hopp både 1931 och 1934. I mitten står stockholmaren Gunnar Skoglund (1899–1983) som sommaren 1918 var engagerad som siminstruktör i Kalmar. Han blev på 30-talet känd som den hejdlöst smattrande speakerrösten i otaliga SF-journaler på bio.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist

Texten publicerades första gången i nättidningen Hela Östra Småland den 5 februari 2021

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Jan Magnusson, Kalmar kommun, och Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening.

LÄNKAR

Gunnar Skoglunds omisskännliga röst kan man höra i det här reportaget från ”Den första Lingiaden” 1939

Klas Palmqvist: Aprilskämtet som blev verklighet

Klas Palmqvist: Tufft att växa upp på Laboratorieholmen

Klas Palmqvist: Yngsta guldmedaljören någonsin på olympiabal i Kalmar

Klas Palmqvist: Sim-SM i Långviken – och snudd på militärt myteri

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

På Digitalt museum finns mer än 90 000 bilder och föremål ur Kalmar Läns Museums samlingar

Teckning av John Sjöstrand ur Gamla Kalmarbilder 3 (1937)

KÄLLOR

Arvid Alexandersson (red): Sveriges idrottsfolk del IV, Blekinge, Halland, Småland, Öland (1947)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Manne Borgwall: ”Gamla kallis” ur Från flydda tiders Kalmar (1944)

Albert Florin: ”Idrotten i Kalmar” ur Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 (1962)

Walter Fogelström: ”Från gamla plan till nya”, föredrag hållet vid ”idrottssoaré” i Tullskolans aula den 21 mars 1951 (i manuskript på Kalmar läns museum)

Rolf Ljung: ”Kattrumpan har badtraditioner men knappast en 1600-talsbro” (Östra Småland den 30 maj 2006)

Klas Palmqvist: ”Kalla bad för generationer av Kalmarbor” (Östra Småland den 11 oktober 2014)

Ingemar Samuelsson: Idrottsrörelsens framväxt i Kalmar stad fram till tiden runt 1930 (B-uppsats i historia 1991)

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 3 (1937)

Gunnar Skoglund: God min i brokigt spel (1983)

En gammal vedyxa fällde taximördaren

Mordet på taxichauffören Birger Waltenberg väckte förstås både vrede och förstämning i Kalmartrakten. Så här presenterades nyheten på Östra Smålands förstasida den 4 mars 1942.

Klockan är ungefär halv två på natten mellan den 2 och 3 mars 1942. Efter en kvällskörning är en timmerbil på hemväg mot Tvärskog, ett par mil sydväst om Kalmar. Det råder vinterväglag och halka så chauffören tar det försiktigt på vägen. I närheten av Fröstorp får han och hans medhjälpare i strålkastarskenet syn på en blodig kropp som ligger på rygg på vägen. 20 meter därifrån står en taxibil.

1921, drygt 20 år tidigare, hade en pojke kommit till världen i Nyköping, vi kan kalla honom Lennart Lindström. Han föddes ”utom äktenskapet” och hamnade som många sådana barn på den tiden i fosterhem. Det gick hyggligt i skolan, men när han var i tolvårsåldern började han stjäla från sina fosterföräldrar och skickades till skyddshemmet Norrgård i Kalmar. Ett skyddshem var en ”förbättringsanstalt” för ”vanartade och i sedligt avseende försummade barn”. Just under Lennart Lindströms tid avslöjades fruktansvärda förhållanden på Norrgård, där anställda misshandlade och förnedrade pojkarna (se blogginlägget ”Tillbaka till helvetet på Norrgård”). 

På Norrgård, där den blivande taximördaren tillbringade mer än fyra år på 1930-talet, placerades omhändertagna pojkar från 1875 ända fram till 1942. Verksamheten utmönstrades successivt efter den stora skandalen 1935, då det avslöjades att en del anställda misshandlat och förgått sig mot pojkarna. Bilden är tagen långt tidigare, förmodligen några år efter sekelskiftet 1900.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Lennart tycks dock ha klarat sig bra under tiden på Norrgård. Han visade inga tendenser alls att begå brott, utan beskrevs som en ”en glad, öppen och trevlig pojke”.

Hans biologiska mor hade under tiden gift sig och bedömdes 1937 ha ”ordnade hemförhållanden”. Hon ville ta hand om sin nu 16-årige son, som fick arbete på en handelsträdgård i Nyköping. 

Men där fick arbetskamraterna snart reda på Lennart Lindströms bakgrund på skyddshemmet i Kalmar och började kalla honom för ”tukthusfången”. Det stod han inte ut med. I stället följde en räcka tillfällighetsjobb: han var smörgåsnisse på restaurang, han gick till sjöss som matros och han fick tillfälliga påhugg som lantarbetare. I långa perioder var han arbetslös. Han tog in på hotell och smet från räkningen och ägnade sig åt andra småbedrägerier och mindre stölder. Följden blev ungdomsfängelse och när han frigavs därifrån gjorde han sig på nytt skyldig till bedrägerier, trots att han stod under övervakning.

I oktober 1941 får Lennart Lindström jobb som grovarbetare på glasbruket i Flerohopp. Och så träffar han en flicka. De förlovar sig på julafton 1941. 

Men lyckan tar snabbt slut. Lindström blir av med jobbet, har inga pengar och fästmön har fått kännedom om hans förflutna. Han noterar tre punkter i ett litet anteckningsblock:

1. Skaffa ett slagträ.
2. Utse ett offer.
3. Mörda offret.

Ett par dagar senare har flickan definitivt brutit förlovningen. Lennart Lindström är pank och desperat. Han beger sig till Kalmar och tar in på ett litet hotell. Han måste ha pengar och ser bara tre sätt att ordna den saken:

• Plundra en choklad- eller cigarettautomat.
• Leta rätt på någon som bor ensam i utkanten av stan och råna honom.
• Beställa en taxi, åka ut ur stan och råna chauffören.

Han förklarar senare varför han förkastat de båda första alternativen:

– Automaterna innehåller för lite pengar och det är inte säkert att den man väljer ut på en slump är stadd vid lönande kassa. En taxichaufför däremot har väl alltid mycket pengar.

Lennart Lindström kontaktar en gammal vän, som här får heta Rune, och som han lärt känna på Norrgård. Rune bor hemma hos sin mor på Norra vägen 18 (huset finns inte kvar längre men låg mittemot Danska Wienerbageriet). På vännens rum festar man om med flickor, öl och brännvin. 

Norra vägen fotograferad norrut vid korsningen med Esplanaden. Det stora huset till höger, ofta kallat Koljan efter namnet på kvarteret, finns fortfarande kvar. Alldeles bortom det skymtar ett lägre hus med gaveln mot gatan. Det är rivet sedan länge, men hade adressen Norra vägen 18. Det var här mördaren stal glasögonen han maskerade sig med och yxan han slog ihjäl Birger Waltenberg med. Bilden är odaterad, men tagen före 1931 eftersom Konsum ännu inte flyttat in i bottenvåningen på det stora hörnhuset.
Foto: Anna och Alma Winell/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samtidigt växer hotellräkningen. Dessutom har Lennart skaffat en cykel som ska betalas av. Pengar måste bara fram. 

Han börjar med punkt 1 på sin lista, slagträt. I vedboden hemma hos Rune och hans mor har han sett en gammal yxa. Söndagen den 1 mars smyger han dit och gömmer sedan yxan på ett undanskymt ställe.

Han har inte dolt sitt nödläge för Rune utan pratat med honom om att försöka råna någon. Rune har inte tagit Lennarts prat på allvar och säger mest på skämt:

– Det gäller bara att vara maskerad. Man ska ha lösskägg, peruk, stora, tjocka glasögon och sånt där, så går det fint.

Lennart lyssnar och lägger sedan i ett obevakat ögonblick beslag på Runes mammas glasögon. De är visserligen inte särskilt stora och tjocka men får duga ändå.

Plötsligt säger han:

– Hör du Rune, du har väl inget lämpligt mordvapen?

Rune tar fortfarande inte Lennart på allvar och går ut i köket och hämtar en köttyxa – av trä – som Lennart väger i handen och sedan ger tillbaka till sin vän. Varpå han tackar för sig, lämnar bostaden och gömmer glasögonen på samma plats som den gamla vedyxan.

På måndagskvällen den 2 mars lämnar Lennart Lindström hotellet, hämtar yxan, som han gömmer under rocken, och tar på sig glasögonen. Sedan går han till taxistationen på Larmtorget, där bilarna står på rad framför teatern. Klockan närmar sig nio och det är bortåt tio grader kallt. Det är inte mycket folk ute och dåligt med körningar denna kväll. Därför sitter taxiförarna i sin lilla kur på Larmtorget och spelar kort. Birger Waltenberg säger till sina kollegor att han känner sig lite hängig och funderar på att åka hem och lägga sig.

Taxistationen i Kalmar fanns länge på Larmtorget. Redan när den här bilden togs 1938 var det tal om att den flytta den till Floras kulle, i omedelbar anslutning till Kalmar Central, men det kom att dröja ganska många år innan omlokaliseringen genomfördes.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Då gläntar en glasögonprydd ung man på dörren och säger ”Jag vill ha skjuts”. Taxiförarna tar körningarna efter en turordning de själva bestämt och det råkar vara Birger Waltenberg som står i tur.

Lennart Lindström tar plats i baksätet på Waltenbergs Dodge, som är försedd med registreringsnummer H1515 och har ett gengasaggregat på släp, vilket Waltenberg först måste ”fläkta upp” – i det från andra världskriget förskonade Sverige rådde ändå ransoneringar och bränslebrist. Lindström säger att han ska till Tvärskog. Waltenberg nämner att han under färden måste stanna till och fylla på gengasved, vilket Lindström inte har något att invända emot.

Färden går mot Tvärskog. Det blir inte mycket sagt mellan chaufför och passagerare. Väglaget är vanskligt och kräver Waltenbergs fulla koncentration. Samtidigt börjar Lennart Lindströms beslutsamhet vackla. Åtminstone är det vad han påstår efteråt. När det bara återstår ett par kilometer av färden, och bilen befinner sig i ett skogsområde utan några byggnader i närheten, ber han Waltenberg att stanna, under förevändning att han måste gå ut och lätta på trycket. Enligt egen utsago hade Lindström då bestämt sig för att smita ifrån alltihop. 

Vad som egentligen hände i vinternatten på den öde vägen blev aldrig hundraprocentigt klarlagt. Lindström påstod i rätten att Waltenberg också ska ha gått ur bilen och försökt stoppa honom och att han då tagit fram yxan och slagit till med dess ”bakdel” mot taxiförarens huvud för att komma loss. 

Varken häradsrätten eller Göta hovrätt, ditt målet överklagades, trodde på den versionen utan var övertygade om att Lindström bara fullföljde vad han planerat. I vilket fall som helst blir Waltenberg slagen halvt sanslös när yxan träffar hans huvud. Han reser sig men får ytterligare ett par slag i huvudet och blir liggande medvetslös och blodig på vägen.

Fotografi från mordplatsen. Bilden togs när polisen, under medverkan av gärningsmannen, rekonstruerade vad som hänt.
 Bilden hämtad ur ”Mord vid ratten” (1959)

Lindström muddrar taxiförarens uniformsfickor. Han hittar en portmonnä, ett cigarettetui, en anteckningsbok och ett par askar med tändstickor. Sedan springer han från platsen i riktning mot Tvärskog. Under språngmarschen plockar han ut pengarna ur börsen, som visar sig innehålla 30 kronor, motsvarande knappt 650 kronor i dagens penningvärde. Att Waltenberg i bakfickan hade en plånbok med flera hundra kronor upptäckte rånmördaren aldrig. 

Portmonnän kastar Lindström bort, yxan har han slängt ifrån sig i en snödriva och cigarettetuiet också, sedan han länsat det på dess magra innehåll. I Tvärskog stjäl han en cykel utanför affären och trampar i väg mot Kalmar. I Törneby – ungefär där E22 och riksväg 25 möts vid trafikplats Karlsro i dag – får han punktering på bakhjulet, slänger ifrån sig cykeln och fortsätter halvspringande in till stan. Vid midnatt är han tillbaka på hotellet, tvättar av sig lite blod på händerna och lägger att sig att sova.

Det var vid Fröstorp – markerat med siffran 1 nere till vänster på kartan – som mordet på taxichauffören Birger Waltenberg ägde rum.
Karta: Lantmäteriet/Optiway – Eniro

Trafiken är gles förbi Fröstorp i vinternatten. Waltenberg blir liggande i bortåt fyra timmar innan timmerbilen dyker upp. De båda i lastbilshytten är övertygade om att mannen de ser ligga på vägen är död. De lämnar inte lastbilen utan fortsätter så snabbt det bara går till Tvärskog och väcker fjärdingsman Hjalmar Andersson. Med taxi beger han sig till platsen, konstaterar att mannen på vägen visar livstecken trots att han uppenbarligen blivit utsatt för ytterst kraftigt våld mot huvudet. Andersson ser till att han transporteras i ilfart till lasarettet i Kalmar, där han opereras direkt. Men på tisdagseftermiddagen avlider Birger Waltenberg, utan att ha återfått medvetandet.

Landsfogde Erland Stenmark (1907–2002) var den som ledde polisens spaningar efter mordet. Han yrkade på livstidsstraff för gärningsmannen, vilket också utdömdes av såväl häradsrätten som hovrätten. Detta trots att Medicinalstyrelsens läkare menade att psykiatrisk vård vore en lämpligare påföljd.
Bilden hämtad ur ”Mord vid ratten” (1959)

Fjärdingsman Andersson har omgående kontaktat polisen i Kalmar och landsfogden Erland Strandmark (titeln innebar att han var länspolischef och statsåklagare). En patrull är snabbt på plats i Fröstorp och hittar den gamla handsmidda yxan, glasögonen och en högerhandske av skinn.

Fynden fotograferas och landsfogde Strandmark lämnar bilden på yxan till lokaltidningarna och ber om publicering. Någon läsare kanske känner igen redskapet och kan hjälpa polisen att få fatt på mördaren. 

Och det är precis vad som sker. 

Bilden på mordvapnet, publicerad i Östra Småland den 4 mars 1942. Snickaren Hjalmar Svensson kände igen sin gamla yxa när han såg den i tidningen och tog kontakt med polisen. Det blev avgörande för att mördaren skulle kunna gripas. 

Snickaren Hjalmar Svensson befinner sig på ålderdomshemmet Falkenberg. Han läser tidningen på morgonen och tycker att yxan ser ut precis som hans egen gamla yxa i vedboden hemma på Norra vägen 18, specialtillverkad av en bysmed mer än 50 år tidigare. Han beger sig dit och konstaterar att yxan är försvunnen. Samtidigt har Runes mor upptäckt att hennes glasögon är borta. De finns inte på bild i tidningen, men nämns i referaten. Och Rune själv har ju hört sin kamrat Lennart planera en rånkupp, även om Rune inte kunnat föreställa sig att det var på allvar.

Hjalmar Svensson går till polisstationen på Södra Långgatan, på rådhusgårdens baksida, beskriver sin yxa, får se den polisen hittat i snövallen och kan slå fast att den är hans. Och Runes mor konstaterar att glasögonen man hittat i Fröstorp är hennes.

Snickare Svensson, Rune och hans mamma är alla tre övertygade om att Lennart Lindström med största säkerhet är den eftersökte mördaren och berättar vilket hotell han bor på.

Vid elvatiden på förmiddagen den 4 mars – 37 timmar efter dådet på vägen i Fröstorp – knackar två kriminalpoliser på hos Lindström. Han får följa med till stationen för förhör men påstår till en början att han inte vet nånting om mordet. Men allt eftersom indicierna hopar sig inser han det lönlösa i att fortsätta neka. Det finns blodfläckar på hans kläder och han har i fickan en likadan vänsterhandske som den högerhandske som hittats på mordplatsen.

Lindström erkänner och bryter ut i hejdlös gråt och det tar lång tid innan förhöret kan fortsätta. Då påstår han att en man vid namn Gösta Nilsson, skulle tvingat honom att utföra rånet:

– Han hotade att anmäla mig för polisen för att jag inte skött avbetalningarna på min cykel!

Samme Gösta Nilsson skulle också varit den som utrustat honom med yxan och glasögonen.

När förhören senare fortsätter tar Lindström tillbaka påståendena om ”Gösta Nilsson” och ger i stället en tämligen korrekt bild av händelseförloppet. Av de 30 kronorna rånet gav har han kvar två. 20 har gått åt till att amortera på cykeln och resten till mat, cigaretter och två biobesök på tisdagskvällen. Hotellräkningen blev det inget över till.

En stor undersökning av Lennart Lindströms bakgrund och psykiska tillstånd genomförs. En läkare slår efter några månader fast Lindström när han begått brottet varit ”höggradigt psykiskt abnorm” och befunnit sig i ”ett sjukligt sinnestillstånd”. Något som inte skulle göra honom mottaglig för straff. I stället bör han få vård på mentalsjukhus. Uttalandet får extra tyngd eftersom det också är officiellt sanktionerat av Medicinalstyrelsen, den dåtida Socialstyrelsen. Landsfogden Strandmark kräver däremot att Lindström ska få lagens strängaste straff, livstids straffarbete. 

Häradsrätten i Södra Möre domsaga menar att den ”abnorma sinnesbeskaffenhet” Lindström visat prov på ändå inte har varit av den arten att han inte skulle kunna hållas ansvarig för sina gärningar. Dock bör straffet på grund av den psykiska störningen nedsättas något. 

Men så blir det ändå inte. Rätten går emot läkarens bedömning, vilket var ytterst ovanligt även vid den här tiden, och dömer Lennart Lindström till livstids straffarbete.

Domen överklagas till hovrätten, som emellertid slår fast häradsrättens dom.

I praktiken innebar domen vanligtvis en strafftid på mellan sju och 15 år. Lennart Lindström var just fyllda 21 år när han började avtjäna sitt straff. Jag har inte kunnat utröna när han frigavs.

Birger Waltenberg blev 39 år. Han var den sjätte taxiföraren som blev rånmördad i Sverige. Närmast sörjande var hans mor i Kalmar och en syster i Stockholm. Han gravsattes på Norra kyrkogården i Kalmar.

Minnesord över Birger Waltenberg i Östra Småland den 10 mars 1942.

Dödsstraffet brutaliserar samhället

Upprördheten över mordet på Birger Waltenberg var förstås kolossal i Kalmar. Stan var liten och en taxichaufför var ett välbekant ansikte för många. 

Else Kleen (1882–1968) var både kvalificerad modeskribent och engagerad samhällsdebattör. Det var hon som slog larm om missförhållandena på skyddshemmen. Värst av alla var Norrgård i Kalmar.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Redan i numret för onsdagen den 4 mars av tidningen med det då så otympliga namnet Kalmar–Kalmar Läns Tidning fanns en notis på ledarsidan om mordet i Fröstorp. Notisen innehöll samtidigt ett angrepp på den välkända och från borgerligt håll djupt avskydda journalisten Else Kleen, gift med den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller och den som avslöjat de brutala förhållandena på Norrgård; ”en statsrådinna som tagit sig före att i en bok förhärliga en dylik bilmördare”, stod det i tidningen. 

Chefredaktör Adolf Malmborg konstaterade i torsdagsutgåvan av Östra Småland att vad Kalmar–Kalmar Läns Tidnings skribent indirekt ville ha utsagt var att ”Individer sådana som den vilken begått den ruskiga gärningen i våra bygder försvaras av Else Kleen”. Malmborg menar att det är typiskt för Kalmar–Kalmar Läns Tidning ”att sällan eller aldrig kan tidningen göra sig till tolk för en uppfattning eller ett inlägg i någon aktuell fråga utan att detta skall vanställas av de mest försåtliga och otäcka hugg på personer, som äro dess ledarskribent misshagliga. Anknytningspunkter sökes i de mest omöjliga sammanhang.” 

Adolf Malmborg (1891–1953), Östra Smålands chefredaktör 1928–1949. Ingen som läste hans tidning behövde sväva i okunskap om vad nazisterna ägnade sig åt i Tyskland och vad Malmborg tyckte om deras förehavanden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det höjdes också röster för att dödsstraffet, som avskaffats 1921 och inte tillämpats sedan 1910, borde återinföras. Även detta kommenterades av Malmborg i Östra Småland:

”Vi ha också lagt märke till en outtröttlig upprepning av påståendet att det bara daltas med förbrytare här i landet. Man skönjer en verklig kolartro på att om bara liv låtes för liv så skulle brottsligheten avtaga. Dödsstraffet synes också vara önskemålet för tidningen [alltså Kalmar–Kalmar Läns Tidning, KP:s anm].

Också i det avseendet är vårt Sverige snart det enda land som inte återgått till denna barbariska bestraffningsmetod. Det var ju erfarenheten av att dödsstraffet inte avskräcker som gjorde att det avskaffades. Visst bli vi alla uppskakade när vi höra att ogärningar sådana som den nu timade och andra med den begåtts, och det kan dunkelt föresväva oss och i hastigt mod säga vi det också: det finns inte straff nog för sådana gärningar. Men ’öga för öga, tand för tand’ har aldrig löst brottets förfärande gåta. 

Vi ha fått tillräckligt av medeltid utan att ropa efter den.”

Avslutningen syftar förstås på den ohämmade brutalitet som Tysklands nazister och deras gelikar i andra länder vid den här tiden – året är som sagt 1942 och Nazityskland står på sin höjdpunkt – såg till att breda ut över större delen av den europeiska kontinenten. 

För att lugna stämningen och sansa debatten såg fångvårdsstyrelsens generaldirektör Hardy Göransson (1894–1969) sig manad att förklara varför den svenska staten – till skillnad från de flesta andra länder – avstod från dödsstraff och utrotning av ”onyttiga och ineffektiva” människor.
Bild från Hallenbergs Anor

Hur uppjagad stämningen var inte bara i Kalmar utan runt om i landet visas indirekt också av det uttalande fångvårdsstyrelsens överdirektör Hardy Göransson såg sig föranledd att göra med anledning av mordet på Waltenberg. Hans synpunkter refererades av TT och återgavs i Östra Småland den 7 mars. Liksom Malmborg har Göransson, som efter kriget blev riksdagsman för Folkpartiet, udden riktad mot Hitlerregimen och och dess eftersägare:

”Mord på chaufförer i tjänsteutövning höra till de lömskaste och otäckaste. En bilförare vet inte vem han fått i bilen, och därtill är han upptagen av sin egen uppgift. Reaktionen mot dem som förgripa sig på liv måste från samhällets sida bli svidande hård.

Det är en akt av självbevarelse och omtänksamhet, bland annat för att icke ge dem vapen i händerna som inför upprörande ogärningar peka på dödsstraffet som det verksammaste till bekämpande av den svåraste brottsligheten. Intet av vad man kan utläsa av rättsstatistiken ger stöd för ett sådant antagande. 

Vad man däremot vet är att förefintligheten av dödsstraff brutaliserar samhället, och så länge staten icke befinner sig i det yttersta nödläge är det vår plikt som människor att i denna upprörda tid värna om medborgarnas liv. Det har förekommit och förekommer kanske ännu spekulationer om samhällets befogenhet att i statsnyttans namn beröva onyttiga och ineffektiva människor livet. Att dessa tankegångar ibland kalla sig med humanitetens namn gör dem särskilt försåtliga och påkallar skärpt vaksamhet.”

© Klas Palmqvist

Texten publicerades första gången i nättidningen Hela Östra Småland den 26 mars 2021

KÄLLOR

Texter i Östra Småland 4–10 mars 1942

Lars-Erik Lindqvist: Mord vid ratten – Taximorden i Sverige (1959)

TACK

till Andreas Hallenberg, Jämjö, Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun.

LÄNKAR

• Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

• På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

Full fräs i Harby och på Hagbynäs

Starten går i juniorklassen i scrambletävlingarna på Hagbynäsfältet i Kalmar 1948 inför otroliga 15.000 åskådare. Allra längst till vänster skymtar blivande segraren, hemmaföraren Nils Erik ”Pelle” Rydberg med nummer 1.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 

Efter andra världskriget började alla hjul snurra fortare. Allra bokstavligast inom motorsporten. Motorcykeltävlingar på en åker utanför Trekanten drog 12.000 åskådare och till Hagbynäsfältet i Kalmars södra utmarker kom närmare 15.000 för att se storstjärnor som ”Långasjö-Ericsson”, Ove Almqvist från Nybro och Pelle Rydberg från Kalmar tampas med den övriga svenska eliten.

Premiären för motorcykelsport i Sverige ägde rum 1903 i samband med en bilutställning. Endast två förare ställde upp för tävling i två heat på Stockholms Idrottsparks cementbana, belgaren de Jong och svensken Emil Salmson, som lyckades ta hem segern. Flera olika tävlingsformer utvecklades på olika sorters banor och i terräng. Till exempel har endurotävlingen Novemberkåsan körts ända sedan 1915, med uppehåll bara för krigsberedskap, högertrafikomläggning och covid-19.

Kalmar Motorklubb bildades 1922. Tävlandet inleddes i juli samma år med vad som protokollfördes som ”Skämtsamma försök till tävlingar i Nybro”. I januari 1924 var det med mer allvar som klubben anordnade hastighetstävlingar för både bilar och motorcyklar på Kalmarsunds is. Mer än 30 bilar och ett tjugotal motorcyklar körde så fort de bara förmådde på en sandad rakbana. Segrare i motorcykelklassen blev Folke B Sundberg, redan då fruktad automobilbesiktningsman för motorfordon i Kalmar län, vilket innebar att det var han som utfärdade körkort. Han lär ha hunnit med 80.000 sådana innan han gick i pension 1959.

Bilinspektör Folke B Sundberg (1892–1967) var från början av 1920-talet till slutet av 1950-talet den som bestämde vilka Kalmarbor som skulle få körkort. Enklast var det för lokförare, Sundbergs eget drömyrke. En dröm han till slut lyckades förverkliga, när han 1952 godkändes som SJ:s ende private reservlokförare.
Foto: Åke Håkansson

I november 1932 var det dags för motorcykeltävling – jordbanelopp – på Fredriksskans kolstybbsbanor (även om idrottsplatsen officiellt hette Kalmar Idrottsplats ända till 1943). 1.700 åskådare var på plats, vilket med tanke på det tämligen ruggiga novembervädret ansågs vara ganska bra. Växjöföraren Sjöqvist vann klass III och därmed förstapriset på 50 kronor (motsvarande drygt 1.600 kronor i dagens penningvärde) samt Shells hederspris för bästa prestation. Priset på 15 kronor till dagens bäste hemmaförare gick till Max Rydberg, tillhörande den välkända kalmaritiska motorsläkten (Rydbergs Motor m fl företag; själv startade han 1954 bilfirman Automax som fanns kvar ända till 2011).

Annons i Östra Småland den 17 november 1932 inför motorcykeltävlingarna på Fredriksskans.

Redan 1924 hade The Southern Scott Scramble arrangerats i brittiska Camberley Heath. Tävlingen blev början till vad som skulle komma att utvecklas till senare tiders motocross. 

Men den stora utvecklingen inom motorsporten kom att dröja till efter andra världskriget, när bränsleransoneringarna upphörde och importen av vitala material som till exempel gummi kommit i gång igen.

Redan 1946 arrangerades scrambletävlingar i Nederländerna och i Belgien. Succén blev kolossal och ganska snart började på kontinenten begreppet motocross användas för tävlingsformen. I Sverige fick det dock heta scramble en bit in på 50-talet. Och riktigt samma sak som senare tiders motocross var scramble inte. Banorna var inte alls lika kuperade, vilket framför allt kom sig av att den tidens motorcyklar oftast var ytterst bristfälligt utrustade med stötdämpare.

Ove Almqvist (1926–2007) hade mycket att berätta om gångna tiders motorsport. Här är han fotograferad hemma i soffan i Nybro 2005.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

– Det var betydligt mer av hastighetstävlingar. Inte så svåra banor, inte så mycket ojämnheter, gupp och grejer, berättade Ove Almqvist från Nybro, som vann scramble-SM 1952, när han intervjuades av Östra Smålands Ronald Rosengren 2005.

Den första scrambletävlingen på svensk mark arrangerades i augusti 1946 utanför Krylbo av Folkare MK. Det stora genombrottet kom i början av september samma år på skånska Saxtorp där svenska, danska, norska och finländska förare gjorde upp inför en jättepublik på 24.000 personer. Succén fick stor uppmärksamhet och massor av mer eller mindre primitiva banor anlades runt om i Sverige.

Den första stora tävlingen i södra Kalmar län anordnades av Nybro Motorsällskap, kallades för Harbyfräsen och kördes den 2 november 1947. Banan i Harby, utanför Trekanten mellan Nybro och Kalmar, var anlagd på åkermark.

– Det var ett par lantbrukare där, bröderna Johansson, som var intresserade. De hade ju odlat potatis eller någonting där, mindes Ove Almqvist.

På startlinjen i Harbyfräsen.
Foto: Lennart Engström

Det hade förekommit ett visst hemlighetsmakeri inför tävlingarna och byborna trodde att bröderna fått fnatt där de körde runt med traktor i kringelikrokar på åkern för att få till tävlingsbanan. Nivåskillnaden var inte större än två meter, ”tillräckligt för att sätta skickligheten på prov, men inte heller så mycket, att hastigheten behöver bli för liten”, som det förklarades i Östra Småland.

När alla väl fått klart för sig vad som var på gång på bröderna Johanssons marker var det ingen hejd på entusiasmen. Uppåt 10.000 samlades för att få se den nya sporten utövas. Allt fungerade bra och tävlingarna blev spännande. 

Juniorklassen vanns av förre Förlösabon Roland Abrahamsson, som flyttat till Hässleholm, före ännu en Rydberg från Kalmar, Nils Erik, som alltid kallades för Pelle: ”en friskus […] men han friskade i en aning för mycket ibland och detta resulterade i smärre vurpor.” (Han startade för övrigt 1959 Bilfirma Nils Rydberg i Kalmar, som när sonen Staffan tog över 1977 bytte namn till Rydbergs Bil & MC; firman upphörde 1996).

Ove Almqvist på toppen av sin karriär som scrambleförare.
Foto: Lennart Engström

”Skrammelpremiären” smakade mer, konstaterade Östra Smålands sportredaktör ”Tim”, signatur för Karl-Erik Strand, senare verksam även på Barometern. Han tyckte att tävlingarna höll ”prima kvalitet” och ”alldeles speciellt tacksamt var förstås att hemmafolket förmådde hävda sig så pass som skedde.”

Den han främst tänkte på var Eric Ericsson från Långasjö, som sedermera sällan kom att kallas något annat än ”Långasjö-Ericsson” under sin framgångsrika karriär på motorcykelbanorna, inte bara i Sverige utan även utomlands.

Ericsson var född 1920 och skaffade sin första motorcykel 1937, en Svecia 350 cc. Han startade egen verkstad 1942 och specialiserade sig på att under krigsåren köpa upp gamla bilar, som på grund av bränslebristen inte kunde köras längre, och byggde om dem till hästdragna gummihjulsvagnar. Det var stor efterfrågan på dem, särskilt från Blekinge, och förtjänsten var god: en gammal bil kostade 200 till 300 kronor och för en hästvagn kunde man få ut 800 kronor (mellanskillnaden motsvarar i dagens penningvärde cirka 10.000–12.000 kronor).

Som tävlingsförare debuterade Långasjö-Ericsson med en brittisk Ariel 350 cc och deltog i ett antal backtävlingar runt om i Småland. Harbyfräsen 1947, där han kom tvåa i seniorfinalen, innebar ett genombrott för honom.

Långasjö-Ericsson, till vänster, med sin parhäst mekanikern Börje Siwenbring, som i sista momangen före start finjusterar någon detalj på Ericssons Arielmaskin.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Då hade han skaffat en egen mekaniker, den oerhört noggranne och uppfinningsrike Börje Siwenbring från Lindås. Siwenbring hade fått sitt första mekanikeruppdrag av en tillfällighet. 1936 hade han cyklat till Saxtorp i Skåne för att se en motorcykeltävling. Den finske föraren Lampinen råkade ut för maskinproblem och frågade Siwenbring, som befann sig i närheten, om han kunde hjälpa till. Det kunde han och snart spreds Siwengårds rykte i motorcykelkretsar.

Han kunde anpassa motorcykeln helt efter den urstarke Ericssons önskemål. Till exempel var det Siwenbring som kom på att förstärka motorcykelns styre med ett tvårgående metallrör, eftersom styret brukade se ut som en kringla sedan Ericsson hanterat sin maskin i de hårda loppen. Den modifieringen blev snart standard på de flesta motocrossmaskiner. 

För kvalitetstester och annat hade Siwenbring fått full tillgång till maskinparken på Stenberg & Flygt (numera Xylem) hemma i Lindås, mot att han plikttroget lämnade rapporter från tävlingarna till de synnerligen motorintresserade ägarbröderna Stenberg.

Efter framgången i Harbyfräsen 1947 intensifierades tävlandet. Långasjö-Ericsson var en färgstark figur och given publikfavorit. Legendbildningen om honom bara tilltog i takt med segrarna. Vid en tävling var startern så nervös att han inte kunde hålla ordning på flaggan utan bara flaxade nervöst med den. Både de tävlande och publiken surnade till rejält, vilket säkert inte gjorde den stackars startern ett dugg lugnare. Till slut tröttnade Långasjö-Ericsson på alltihop, klev av sin motorcykel och gick fram till startern, tog hans flagga och vinkade i väg startfältet, varpå han sprang tillbaka till sin maskin, satte i väg som ett jehu, körde förbi alla sina medtävlare och vann tävlingen.

En annan gång hade han en så överlägsen ledning att storstjärnan Helge Brinkeback, som för en gångs skulle befann sig bland publiken, passade på att bjuda Ericsson på dricka på sista varvet. Han stannade till, drack i godan ro, fortsatte sedan att köra och vann förstås loppet. Protest lämnades in, men fick inget gehör. Ericsson själv sa till sin sura konkurrenter att ”Det vore bättre att ni körde lite fortare så hinner ni också dricka.”

Vad det egentligen var Långasjö-Ericsson drack förtäljer inte historien. Kanske var det öl. Det var det i alla fall när Håkan Carlqvist (1954–2017), motocrossvärldsmästare 1979 och 1983, gjorde om Långasjö-Ericssons bravad 1988. ”Carla” själv har berättat:

– Jag vet att TV-kommentatorerna skrek: ”han har något fel på motorn, han tvingas bryta”. Sedan såg de vad jag gjorde, då skrek de: ”nej, han har stannat för att svepa en pilsner”.

Den som serverade var brodern Lennart Carlqvist.

– Jag […] sa till honom att sticka ner till kurvan och köpa mig en öl om jag ledde med mer än 20 sekunder.

Han ledde med 25 när ölen intogs.

– Det roliga var att det var tio–tolv varv kvar efter den där grejen. När jag passerade kurvan efter det där hängde varenda engelsman över stängslet med en ölsejdel och skrek åt mig att stanna.

Även den här gången ville konkurrenterna diska den törstige motorcykelföraren. 

– En del har försökt göra nåt liknande, men det är ingen som klarar av det. För det var ren utklassning. En engelsman ville diska mig för att jag tog otillbörlig hjälp, man fick egentligen bara dricka i en depå. Men juryn bara garvade åt honom.

Om ”Carla” kände till att han hade en föregångare i Långasjö-Ericsson är inte bekant. I alla fall nämnde han honom så vitt jag vet aldrig när det där ölstoppet kom på tal.

Annons för Kalmarscramblen i Östra Småland den 11 september 1948.

När det blev dags för Kalmar MK:s första scrambletävling på Hagbynäsfältet den 12 september 1948 hörde givetvis Långasjö-Ericsson till förgrundsfigurerna. Men det var ett imponerande startfält arrangörerna lyckats trumma ihop. Här fanns som största namn Helge Brinkeback, speedwaystjärna i Vargarna från Norrköping, men lika framstående i scramble och framgångsrik även i fotboll, ishockey, bandy och bordtennis. Också hans lagkamrat i speedway, den unge ”Varg-Olle” Nygren fanns med, liksom ”Motalakometen” Hans Danielsson, Bertil ”Getingen” Andersson, Ingvar ”Pepparroten” Nilsson, Arne ”Laxen” Bergman, Bernt Ringborg och en hel hög andra storfräsare.

Instruktiv kartskiss i Östra Småland som visar hur man på olika sätt kunde ta sig till Hagbynäsfältet, nere i vänstra hörnet. Det fanns till och med möjlighet att ta tåget mot Torsås och stiga av vid hållplatsen vid Hagbynäs.
Illustration ur Östra Småland den 11 september 1948

Tidningarna eldade på intresset och det sattes in extratåg på Torsåsbanan mellan Kalmar Central och Hagbynäs hållplats i stans södra utmarker där tävlingarna skulle avgöras.

Paus i Kalmarscramblen 1948. Nummer 4 är Ove Almqvist från Nybro, nummer 8 enligt uppgift en förare från Vetlanda och nummer 6 Oves framtida klubbkamrat Börje Rickardsson från Vissejärda.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Resultatet blev det största sportevenemanget dittills i Kalmar. Bortåt 15.000 människor letade sig ut till Hagbynäsfältet denna vackra septemberdag. Tävlingarna började redan klockan 13 eftersom Kalmar FF, som var på väg upp i Allsvenskan för första gången klockan 15.30 skulle möta Karlstads BK (det blev hemmaseger med 2–0 och i september året därpå slogs publikrekordet när 15.243 åskådare kom för att se KFF möta Malmö FF i högsta serien; förlust 0–1).

Helge Brinkeback visade sig vara suverän i seniorklassen medan Långasjö-Ericsson placerade sig som sexa efter att ha vunnit andra heatet överlägset.

Seniorsegraren på Hagbynäsfältet 1948, allroundsportgeniet Helge Brinkeback, tävlande för Vargarna i Norrköping.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv (beskuren)

Den utan jämförelse populäraste segraren återfanns dock i juniorklassen. Hemmaföraren Pelle Rydberg undvek den här gången vurporna och körde till och med snabbare än alla seniorerna.

Hemmaföraren Nils Erik ”Pelle” Rydberg tar sig ett bloss efter att ha kört hem segern i juniortävlingen i Kalmarscramblen 1948, dessutom på bättre tid än någon av seniorförarna.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det var bestämt att Kalmar MK skulle arrangera sin andra stora tävling för motorcyklar som isracing den 13 februari 1949 men evenemanget fick ställas in på grund av utebliven vinter och is. I stället skulle man försöka sig på en vårtävling, men den fick flyttas fram till den 3 juli, vilket visade sig vara tämligen misslyckat. Då inföll nämligen den första riktiga högsommardagen, publiken var inte i närheten av att vara lika talrik som föregående år och de som ändå kom kunde knappt se något av tävlingarna eftersom dammet yrde upp i ogenomträngliga moln från den snustorra banan. Förlusten uppgick till inemot 10.000 kronor (motsvaras av ungefär 200.000 kronor i dag).

Man gav sig dock inte utan den 11 september arrangerades en ny ”Kalmarscramble”. Banchefen Åberg såg till att hålla banan dammfri och de cirka 5.000 åskådarna fick se fina tävlingar med Helge Brinkeback i spetsen.

Annons i Östra Småland den 7 maj 1949 inför den andra Harbyfräsen, denna gång även med midgetracerbilar.

Men redan på våren samma år hade den andra Harbyfräsen avverkats. Och det inför en publik på hela 12.000 personer. Den här gången handlade det inte enbart om motorcyklar utan även om så kallade midgetbilar, små racerbilar på 270 kilo.

Midgetbil på banan i Harby, förmodligen byggd av specialister i Malmö. En sådan bil kostade 9.000 kronor, i dagens penningvärde cirka 175.000 kronor.
Foto: Lennart Engström

– Det var hembyggda bilar med Japmotorer på 500 kubik - samma som speedwaymotorerna. Det gav rätt bra sprutt så de körde så jorden rök, berättade Ove Almqvist för Ronald Rosengren.

Ett par danska midgetförare stod för det internationella inslaget, men av någon anledning missade de starten och halkade efter direkt. I stället tog Malmöbröderna Åke och Rudolf Jönsson hand om de båda första platserna. 

Sista gången Harbyfräsen kördes hade banan dragits om, delvis genom en grusgrop, vilket gjorde den mer motocrossaktig.
Foto: Lennart Engström

I motorcykelklassen triumferade än en gång Helge Brinkeback, Långasjö-Ericsson slutade femma medan Ove Almqvist hamnade lite längre ner i resultatlistan den gången.

Det fanns olika klasser även för biltävlingarna på scramblebanorna på 40-talet. Här ser det ut att vara tämligen vanliga bilar som är i farten.
Foto: Lennart Engström

På 50-talet kom motorcykelsporten i Nybro och Kalmar av sig en hel del. Intresset i Nybro svalnade så pass att Almqvist blev klubbkamrat med Långasjö-Ericsson i Vissejärda MK, den klubb som kom att ta initiativet i trakten.

De två första svenska scramblemästarna på väg till tävling med motorcyklarna inpackade på släpet. Till vänster Ove Almqvist och till höger Eric Ericsson, i mitten mekanikern Börje Siwenbring.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Håkan Carlqvists öltankning ägde rum i belgiska Namur. Där tävlade på sin tid även Långasjö-Ericsson. 1951 var han ende svensk som tog sig i mål i den klassiska tävlingen Motocross des Nations, men det räckte bara till 14:e plats.

Långasjö-Ericsson fotograferad i belgiska Namur.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Samma år kördes det första svenska mästerskapet i scramble. Givetvis vann Långasjö-Ericsson överlägset. Året därpå låg han också bra till när han tvingades bryta då bakaxeln på hans Triumph 500 cc brast. I stället kunde Ove Almqvist vinna SM-guldet.

Att ge sig ut i Europa och tävla internationellt som Långasjö-Ericsson flitigt gjorde avstod Ove ifrån:

– Antingen skulle man köra för fullt eller också gick det inte. Det var ju lite jobbigt med tävlingar varje helg och långa resor och så. 

Guldplaketten Ove Almqvist fick för SM-segern i scramble 1952.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

SM-segern fick bli höjdpunkten i i Nybroförarens karriär. Han slutade när han blev pappa till dottern Elisabeth. Motorcykeln gav han bort, men behöll en del priser och ett foto- och klippalbum. Hans mekaniker Henry Engströms bror Lennart var Östra Smålands korrespondent i Lindås och road av att fotografera. Några av hans bilder finns med i det här blogginlägget.

Ove Almqvist behöll inte sin motorcykel när han slutade tävla efter SM-guldet 1952, däremot sitt foto- och klippalbum med många fotografier tagna av Lennart Engström, Östra Smålands man i Lindås.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

Vissefjärda MK höll länge ställningarna som inte bara regionens klart ledande motorcykelklubb, utan även som en av de allra mest framstående i landet. ”Motorprästen” Sigurd Gustafsson, komminister i Emmaboda och Vissefjärda, sa att ”under sommaren ser vi fram emot två stora festdagar inom Vissefjärda församling. Den ena är kyrkans gångedag på midsommardagen och den andra är motocrosstävlingen i Rövaredalen med Långasjö-Ericsson på startlinjen.”

Första motocrosstävlingen i Rövaredalen ägde rum den 29 april 1951. Vissefjärda MK:s hemmabana tog snabbt och för lång tid framöver hand om positionen som regionens motocrossarena nummer 1. Höjdpunkten var VM-tävlingen den 11 maj 1980.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Vissefjärda MK fick fram flera framgångsrika förare, till exempel Magnus Sjöberg, Bertil Övgård och Ola Karlsson. VM-tävlingar arrangerades 1980 och 1991. Tyvärr sänkte ösregnet vid det senare tillfället klubben totalt ekonomiskt. Men det är en helt annan historia.

Ove Almqvist arbetade i motor- och fordonsbranschen i nästan hela sitt liv. Han började som bilreparatör på verkstad och körde motorcykel under några intensiva år. Senare sålde han både personbilar och lastbilar. Han avled i Nybro 2007, 80 år gammal.

Långasjö-Ericsson tog 1950 över ett åkeriföretag i Långasjö. Det växte snabbt på entreprenadsidan och hade som mest 100 anställda och ungefär 65 lastbilar, gräv- och schaktmaskiner. Eric Ericsson gick ur tiden 2010.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 28 maj 2021

Ibland kunde själva bilresan vara lika besvärlig som motorcykeltävlingarna man var på väg till. Här svalkar Börje Rickardsson Plymouthens kokande kylare med vatten ur en stövel, allt under överinseende av Ove Almqvist.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

TACK

till Eva Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Åke Håkansson och Ronald Rosengren.

LÄNKAR:

• På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar

• Victor Abrahamsson: Stannade och tog en öl – mitt under loppet (Expressen den 8 juli 2017)

• Klas Palmqvist: Bilinspektören som ville byta spår (Östra Småland den 16 december 2017)

KÄLLOR:

Artiklar i Östra Småland, publicerade i samband med motortävlingar 1932 och 1947–1949

Nordisk familjeboks sportlexikon (1938–1949)

Kalmar Motorklubb 30 år (1952)

Ronald Rosengren: Ove minns livet på tävlingsbanorna (i Östra Småland den 12 mars 2005)

Träskoposten nr 4/2006

Hans-Krister Karlsson och Magnus Karlsson: I backspegeln – Bilismens födelse i småländska Emmaboda (2010)

Långasjökrönikan (2012)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson: Kalmar Lexikon (2014)