Ett liv i luckan i 32 år

Den 28 december 1990, en av Puttes allra sista dagar på jobbet. På andra sidan luckan står trogne kunden Lars Palmborg, som just inhandlat kvällstidningarna.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den svenska kiosken är i stort sett utrotad. Den där man kunde köpa tidningar och tobak, godis, glass, vykort och läsk. I Kalmar finns inte någon kvar där man handlar genom lucka. De som överlevt har konverterats till närbutiker, pizzerior eller grillbarer. Ett öde som också drabbat Puttes Kiosk på Erik Dahlbergs väg.

I år är det 30 år sedan Berndt Österberg för sista gången låste kiosken och satte sig på sin Monarkcykel för att trampa den korta sträckan hem till Norrgårdsgatan på andra sidan Norra vägen.

Berndt Österberg? Nej, det var det sannerligen inte många som visste vem det var. Inte jag heller. Men Putte i kiosken, han var ett begrepp i Kalmar ända sedan slutet av 50-talet.

”Lite vemodigt blir det nog att sluta efter så många år”, sa Putte till Östra Småland 1990. ”Jag har ju aldrig haft tid att ägna mig åt något annat än kiosken. Semester har jag inte haft på tio år, inte ens en ledig vecka”. Lutad mot väggen stod som alltid Puttes cykel, redo för den sista turen hem från kiosken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Som alla andra hade jag genom åren då och då handlat hos Putte. Kioskens läge var bra, inte minst när Kalmar FF hade match på Fredriksskans. Men det var inte förrän 1989, när jag flyttat in alldeles i närheten, som jag blev stamkund hos honom. Nästan varje dag gick jag till kiosken för att inhandla kvällstidningarna och ett paket John Silver med filter – numera nyttjar jag det förstnämnda varuslaget med måtta och det andra inte alls.

I mellandagarna 1990 gjorde jag mina reguljära inköp och Putte la som vanligt varorna på disken utan att jag behövde säga något, han visste vad jag skulle ha. Jag tackade och eftersom jag betalade med en hundralapp halade han fram sin stora, välfyllda hästhandlarplånbok med sedlar ur fickan och gav mig omsorgsfullt växel tillbaka.

Samtidigt sa han oförmedlat på sitt typiska, lite buttra sätt: 
– Nu får det räcka, nu lägger jag av.
– Jaså, sa jag. Hur kommer det sig?
– Jag har stått här i 32 år. Jag har sålt kiosken och slutar vid nyår.

Jag beklagade att han skulle pensionera sig. Putte hade sinne för service; han satte en ära i att i förväg plocka fram det han visste att kunden skulle ha. Men jag gillade också att han vanligtvis inte alls var den förbindliga, snacksaliga typen av handelsidkare, tvärtom. Hans speciella, tvära framtoning gjorde honom faktiskt till av stans mer markanta profiler.

I det här utrymmet travade Putte omkring i tre decennier. Till slut blev golvet framför luckan förstås alldeles utslitet. Men resten av korkmattan var det inget fel på. Så Putte lät skära bort ungefär en halv kvadratmeter och la nytt golv i rektangeln. Så agerar en äkta småländsk affärsman.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Putte visste inte att jag arbetade på tidningen. När jag kom till jobbet senare samma dag och berättade att Putte sålt kiosken gav sig rutinerade reportern Thorsten Jansson och lika erfarne fotografen Joy Lindstrand genast i väg till Erik Dahlbergs väg. Putte blev klart överraskad av besöket.

För Thorsten och Joy berättade Putte att han i sin ungdom sysslat både med billackering och cykelreparationer. I slutet av 50-talet öppnade han en glasskiosk vid Erik Dahlbergs väg. Men någon drog ur elkontakten och glassen flöt bort. Putte satsade på korv i stället. Och korv sålde han jämsides med det vanliga kioskutbudet ända fram till 1972. 

Annars tyckte han att sortimentet i stort sett varit sig likt hela tiden.
– Men man kan inte ha allt, det går inte.

Däremot tyckte han att kunderna förändrats:
– Folk är lite mer stressade i dag när de kommer.

Från klockan tio på förmiddagen till klockan nio på kvällen stod Putte i sin kiosk. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Och han visste precis vad alla stamkunder ville ha. Och de var många.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När jag gick till kiosken dagen därpå sa jag till Putte att jag sett att Östran skrivit om honom:
– Ja, det var bra. Men jag fattar inte hur de fått reda på att jag skulle sluta.
– Det är nog nån kund som skvallrat, sa jag.

Putte tittade eftertänksamt på mig men sa ingenting. Jag betalade för tidningarna och cigaretterna och sa hej då. Det var sista gången jag såg honom.

Berndt ”Putte” Österberg var född i Kalmar 1927. Han tillbringade sin sista tid på Oxhagshemmet och avled 2001.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

FAKTA/Kioskdöden
Från början av 1990-talet till mitten av 2010-talet försvann det cirka 900 kiosker i Sverige. 2015 var 24 kommuner är helt utan kiosk, antalet lär ha ökat sedan dess. Början till slutet kom redan 1972 när affärstidslagen slopades. Innan dess var det bara kiosker som fick ha öppet på kvällar och helger. 

Ingen av Puttes efterträdare lyckades driva kiosken lika framgångsrikt som han själv hade gjort i så många år. Det var inte förrän den totalförvandlades till Kalmargrillen som det blev riktig fart på affärerna igen. Så här ser Puttes före detta kiosk ut numera. Luckan finns kvar men den används inte, utan kunderna går in i kioskbyggnaden. Bild från 2015.
Foto: Klas Palmqvist

På kioskfönstret alldeles till höger om Putte på bilden överst i blogginlägget finns 1990 års glasslista från GB uppsatt. Lakritspucken kostade sex kronor och en Daimstrut dubbelt så mycket. Magnum – det fanns bara en sort – gick på nio kronor.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 2 januari 2016

Här finns både Olof Palmes och Ivar Kreugers rötter

Dåvarande statsministern Olof Palme (1927–1986) passade på att besöka Kreugerska huset när han befann sig i Kalmar i februari 1985. Hans farfars far, lagmannen och affärsmannen C A Palme bodde i huset till 1854 när han sålde det till Johan August Kreuger (1821–1887). J A Kreuger var bror till Ivar Kreugers farfar och far till konstnären Nils Kreuger (1858–1930) som hade ateljé i huset.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Ett bastant lass sattes på luciadagen 1967 i rullning på Östra Sjögatan i Kalmar. 

I 270 år hade huset som borgmästare Didrik Mühlenbruch låtit bygga 1697 stått på sin tomt, alldeles innanför stadsporten Kavaljeren. Genom århundradena hade det bebotts av flera av stans rikaste och mäktigaste familjer.

Den beryktade finansmannen Ivar Kreuger (1880–1932) föddes i huset.

Sedan länge låg det i vägen för Hotell Witts expansionsplaner. Det statliga restaurangbolaget Ösara, som ägde hotellet, hade i 25 år försökt få tillstånd att riva det. Men där satte sig myndigheterna på tvären. Lite märkligt kan tyckas, eftersom man samtidigt utan skrupler rev stora delar av centrala Kalmar. Från 1937 till 1976 försvann 186 av 445 gatuhus samt 270 gårdshus bara på Kvarnholmen. 

Östra Sjögatan 1908. Bilden är tagen från stadsporten Kavaljeren. Kreugerska huset står till höger, vägg i vägg med gamla Hotell Witt.
Foto: Anna Winell/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

De prominenta namn det förknippades med bidrog förmodligen till att rädda huset, även om Ösara gjorde sitt bästa för att vanvårda det. Till slut betalade man 135.000 kronor i flyttningsbidrag till kommunen bara för att bli av med det.

Den 13 december 1967 sattes det 500 ton tunga och cirka tolv meter höga ekipaget i rullning. Marginalen till husen på ömse sidor om gatan var ungefär en decimeter, men allt gick väl. Redan första dagen nådde man fram till Stortorget, vilket var bättre än beräknat. Dagen därpå var huset framme vid sin nya adress.

Den 14 december 1967, den stora husflyttens andra dag. Bilarna från Fritz Persson & Söner AB i Mjällby har just svängt in Kreugerska huset på Norra Långgatan och det är inte lång bit kvar till dess nya adress.
Foto: Dagmar Selling/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Man får förstås vara glad att huset inte revs. Fast helst skulle det ju fått stå kvar på Östra Sjögatan.  

Sträckan som Kreugerska huset flyttades 1967.
Karta: Oddbjörn Andersson/Östra Småland

Östra Sjögatan 2012. Kreugerska huset är borta och Hotell Witt upptar sedan början av 1970-talet hela västra sidan av kvarteret Krögaren.
Foto: Klas Palmqvist

Nu har Kreugerska huset stått i mer än ett halvsekel på Norra Långgatan 51. Foto: Klas Palmqvist

FAKTA/Släkten Kreugers ursprung
Den från Tyskland invandrade bagaren Johan Kröger fick burskap som borgare i Kalmar 1710. Han ska ha blivit far till tre söner. De ändrade stavningen av efternamnet till Kreüger, vilket senare blev Kreuger. Uttalet förblev dock oförändrat och huset som benämns efter släkten uttalas alltså ”Krögerska”. Även konstnären Nils Kreuger uttalade sitt efternamn med ö-ljud. Ivar Kreugers efternamn brukar dock uttalas med y-ljud, numera oftast även i Kalmar.

FAKTA/Släkten Palmes ursprung
Den holländske skepparen Palme Lyder kom till Ystad på 1600-talet. Han grundade ett bryggeri och drev en krog. Än i dag finns en gata i stan som heter Palme Lydersgatan. Släkten avancerade norrut och hade i slutet av 1700-talet nått Nättraby utanför Karlskrona, där Eric Palme blev präst. Sonen Johan blev kronofogde i Södra Möre, bosatt i Ljungbyholm. En av hans söner var Christian Adolf Palme, som gick i skola i Kalmar och blev stadens starke man. 

Hade tio barn

Christian Adolf Palme (1811–1889)

C A Palme var Kalmars ledande personlighet i flera decennier på 1800-talet. Han var jurist, ämbetsman och affärsman på många områden; banker, sjöfart, försäkringsväsende, järnvägar mm. Han försökte sig gärna som skald och organiserade också stadens teater- och musikliv. Gift två gånger och far till tio barn.

Gifte sig med läkare från Calcutta

Upendra Krishna Nath Dutt (1857–1938) och Anna Palme Dutt (1868–1949)

Anna var en av C A Palmes tre döttrar. Hon flyttade tidigt till England och gifte sig med läkaren Upendra Dutt från Calcutta. Båda var djupt engagerade i samhällsfrågor. Makarna fick tre barn. Dottern Elna arbetade på den internationella arbetsorganisationen ILO från 1921. Både Anna och dottern Elna Palme Dutt är begravda i Kalmar.

Elna Palme Dutt (1891–1982)

De radikala systrarna Murrik

Rajani Palme Dutt (1896–1974)

Anna Palme Dutts son Rajani var med och bildade det brittiska kommunistpartiet 1920 och var till sin död dess benhårt Moskvatrogne chefsideolog. Hustrun Salme hade få officiella uppdrag. Hon var ännu mindre lagd för revisionistiska böjelser, och sågs ofta som den som egentligen styrde partiet. 

Salme Dutt, född Murrik (1888–1964)

Salme kom från en rikt begåvad estnisk syskonskara. Systern Hella Wuolijoki blev en av de mest intressanta gestalterna i finsk politik och kultur och skrev Herr Puntila och hans dräng Matti ihop med Bertolt Brecht. 

Hella Wuolijoki, född Murrik (1886–1954)

Hennes dotterson Erkki Tuomioja, socialdemokrat som i många år var Finlands utrikesminister, har skrivit boken Ett stänk av rött om de radikala systrarna.

Erkki Tuomioja (född 1946)
Foto: Ppntori/Wikimedia Commons

Erkki Tuomioja: Ett stänk av rött – Två systrar i revolutionens tjänst
Översättning från det engelska originalet av Margareta Eklöf, översättning av bildtexter och källförteckningar från finska: Birgitta Filppa
(Leopard Förlag, 2008) 

© Klas Palmqvist

Texterna var publicerade i Östra Småland den 4 februari 2012

När Kalmarpojkarna slogs på Sveaplan

– Låt bli honom, det är en Ängöpojke! Den nioårige Robert Andersson räddades i sista stund undan sina förföljare av en ung man han kände från sin tid på Ängö.
Stort tack till Oddbjörn Andersson för teckningen.

Ryktet hade gått på Tullskolan redan på förmiddagen: Nu skulle det bli krig mellan pojkarna från Malmen och pojkarna från ”staun”, Kvarnholmen alltså. När skolan var slut på eftermiddagen stod mer än hundra 10–14-åringar på var sin sida om Malmbron, redo att göra upp med varandra.

Det var en dag på hösten år 1896. Nioårige Robert Andersson hade just flyttat från Ängö till Gamla stan och betraktade sig därför som neutral. Men han ville förstås gärna se vad som skulle hända. Han ställde sig vid det lilla rökhuset som fanns vid kanten av Systraströmmen på Malmensidan. Härifrån hade han utmärkt överblick över både Malmbron och Leissnerska lyckan, det vill säga dagens Sveaplan.

Till höger Malmbron, som inte är identisk med den bro som finns där i dag; den nuvarande är från 1925. I mitten Leissnerska lyckan, som numera heter Sveaplan, och där det dåförtiden hölls kreatursmarknader och politiska möten. Det lilla rökhuset, där Robert Andersson stod och betraktade bataljen, syns till vänster i bilden, alldeles vid kanten av Systraströmmen.
Teckning av John Sjöstrand

Någon särskild konfliktorsak fanns inte, berättar Robert Andersson i den redogörelse för händelserna han nästan 50 år senare lät publicera i Christophergillets krönika 1945. Det var skäl nog att pojkarna kom från olika stadsdelar.

Gamla Malmbron var en träbro från 1870. Här ses den från Södra Kanalgatan.
Teckning av John Sjöstrand

Stora uppgörelser – gängbråk skulle man säga i dag – hade ägt rum många gånger tidigare. Liksom i dag hade de ofta en social bakgrund. Läroverkspojkar och folkskolepojkar brakade ihop, ibland försedda med käppar, stenar och knivar. 

Robert Andersson berättar att en ”björnstark” läroverkspojke vid en drabbning några år tidigare varit nära att slå ihjäl en motståndare. Han gjorde som så många andra Kalmarpojkar på den tiden: stack till sjöss och kom aldrig igen.

Rökhuset vid Systraströmmen där fru Carlstedt rökte skinka och korv åt fruarna i staden.
Teckning av John Sjöstrand

Robert bedömde att det var klar numerär övervikt för pojkarna på Kvarnholmensidan och det var också de som gjorde en snabb framstöt över bron. ”Därpå öppnades bataljen med ett lätt bombardemang av stenar och andra projektiler”.

”Efter en kort stund var striden i full gång. Hela planen myllrade av kämpande och skrikande pojkar, som bearbetade varandra med knytnävar och diverse hemmagjorda slagredskap. Träskor och tofflor voro också effektiva vapen”.

Nioåringen förundrade sig över att striden inte väckte någon uppmärksamhet. En och annan förbipasserande ställde sig och såg på en stund, men de flesta vuxna gick förbi utan att bry sig om vad som pågick.

”Striden blev inte långvarig. Rätt snart märktes vart segern skulle gå. En och annan blesserad på Malmens sida drog sig ur stridsvimlet och hela deras front började långsamt retirera”.

Malmenpojkarna flydde. Robert drog sig upp mot Tullslätten men visste inte om han också skulle börja springa. Då kunde han ju bli tagen för ”fiende” och råka illa ut. När han hunnit halvvägs över Tullslätten hörde han springande steg bakom sig och någon som ropade ”Här har vi en!”.

Robert anade det värsta. Han tittade bakåt och ”fick syn på ett halvt dussin förföljare, med den förskräcklige ’tjocke Teddde’ i spetsen. Denne Tedde var ett lovande bärsärkaämne från fjärde klassen”. 

Robert sprang nu allt vad han orkade. Han rundade apotekshörnan – nuvarande sportaffären – och där fanns räddningen: 
”En bekanting från min Ängötid, Klas Hultkvist, en vuxen yngling, som kom dragande en kärra”. 

Vykort som visar Apotekshuset, senare även kallat ”Långkalsongen” och ”Monarkhörnan”. Det var detta hörn Robert Andersson rundade i full panik.

Hultkvist fattade genast galoppen, släppte kärran och sprang fram och tog Robert i famnen.
– Låt bli honom, det är en Ängöpojke, sa han lugnt och förföljarna gav upp.

Det var sista gången Robert Andersson såg sin vän Klas, som sedan for till Amerika och värvade sig som soldat. Han blev sårad i en strid på Kuba, eller om det var på Filippinerna, fick statlig amerikansk livstidspension och for hem till Sverige där han blev välbeställd direktör.  

Även Tedde emigrerade  till USA. ”Men hans bana lyktade knall och fall, då han råkade stå i vägen för en fight på en krog därute”, summerar Robert Andersson.

Idrott i stället för bråk

Det här är den äldsta kända bilden från en fotbollsmatch i Kalmar. Året är 1907 och Kalmar FF:s föregångare IFK Kalmar gör upp med IF Örnen, en av Kalmar AIK:s ursprungsföreningar, på Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. Bortom Malmfjärden kan man skymta det då tämligen nybyggda epidemisjukhuset på Lindö.
Stort tack till Pelle Friberg för bilden

Gängbråken i Kalmar civiliserades genom att flytta över till idrottsplatserna.

Robert Andersson menade att slaget vid Malmbron 1896 blev det sista stora pojkkriget i Kalmar: 

”Genom idrottsrörelsens framträdande kunde den ungdomliga lusten till kamp och tävlan få trevligare utlösning än genom ruskiga slagsmål”.

Vill man veta mer om sådana processer kan man läsa Från riddarspel till fotbollscup av sociologerna och civilisationshistorikerna Norbert Elias och Eric Dunning. Boken kom på svenska 1986.

Norbert Elias och Eric Dunning: Från riddarspel till fotbollscup – Sport i sociologisk belysning
Översättning: Lars Hansson
(Atlantis 1986)

Med alla perspektiv på Kalmars historia

Robert Andersson (1887–1957), metallarbetare och historiker.

Robert Andersson, som berättat om det stora slagsmålet på Sveaplan 1896, är den kanske främste av alla Kalmarskildrare.

Han började först arbeta på Tändsticksfabriken innan han som 17-åring 1905 kom till Siefvert & Fornander, senare känt som Arenco och Norden. En synnerligen levande berättelse om sitt första år där publicerade han i företagets 75-årsjubileumsskrift från 1952. Arbetslivet fortsatte sedan på Kalmar Verkstad där han hade sin försörjning som metallarbetare i 38 år.

Samtidigt satt han för Socialdemokraterna i stadsfullmäktige och var länge ordförande i hälsovårdsnämnden. Han tog initiativ till FCO i Kalmar – numera LO-sektionen – och blev förstås dess förste ordförande. 

Robert Andersson skrev också flera fackföreningars jubileumsskrifter – färgstarka berättelser varav de flesta saknas på biblioteken. Ännu mer socialt rundmålande är hans böcker om Folkets Parks respektive Systembolagets historia.

Men det var långtifrån bara arbetarrörelsens förflutna som intresserade honom. Vid sidan av några akademiker var Robert Andersson den främste kännaren av alla skeden av sin hemstads historia. I alla läger möttes han med respekt och uppskattning. Han blev så småningom historicus i en så typiskt borgerlig inrättning som Sancte Christophers Gille i Kalmar. I gillets Chrœnicor återfinns också några av hans bästa texter, till exempel den om pojkkriget på Malmen (1945) och – framför allt – den stora genomgången av Kalmars park- och trädgårdshistoria, Från Foglasången till Stadsparken (1939). 

Robert Andersson skrev en klar och fortfarande högst gångbar sakprosa. Han saknade inte vare sig skärpa eller humor, men använde sig av sådana stilmedel med sparsmakad finess. 

Förmodligen finns ännu fler texter av honom begravda i lokaltidningarnas lägg. Det vore en välgärning om någon kunde ge ut ett urval av Robert Anderssons svåråtkomliga texter. De skulle ge nya perspektiv på stan och helt enkelt göra det ännu mer spännande att bo i eller besöka Kalmar.

© Klas Palmqvist

Texterna var publicerade i Östra Småland den 29 september 2012

När gasverket höll på att explodera

Sven Nilsson, som omkom i samband med branden, befann sig uppe på plattformen på den smala cisternen – rakt ovanför brandmännen på bilden – när tjäran började brinna. Att få bukt med branden var ett minst sagt riskabelt arbete, som dock underlättades av att det inte blåste. Om det hade rått vanliga Kalmarvindar skulle – oavsett vindriktning – skadorna lätt kunnat bli förödande för stora delar av staden.
Foto: Åke Håkansson

Klockan var halv tio på förmiddagen den 23 februari 1961 när 40 meter höga lågor plötsligt slog ut på gasverket i Kalmar. Om gascisternerna antändes skulle katastrofen vara ett faktum och stora delar av stadens sydvästra delar riskerade att ödeläggas. Brandkåren larmades – men var på övning i Ångkvarnen och nåddes inte av larmet.

Mitt i eldhavet, på en plattform fem meter upp i luften, befann sig den 59-årige retorteldaren Sven Nilsson, som förvandlades till en levande fackla. Ett ögonblick tvekade han innan han handlöst kastade sig ner på marken, där hans arbetskamrater försökte rädda hans liv. Förgäves, skulle det visa sig.

Det var ett vanligt rutinarbete som gått snett. Man skulle pumpa över tjära från en cylinder till en annan. Röret mellan cylindrarna var igenproppat av stelnad tjära som måste värmas upp för att bli flytande. Som vanligt användes då brinnande trassel. 

Plötsligt rann het tjära över kanten på 17.000-litersbehållaren där Nilsson befann sig. Tjäran antändes och flammade upp. Eldaren Sten Moberg och gasmästaren Bror Lagerholm befann sig på marken och ropade åt Nilsson att hoppa. Själva fallet tycktes han ha klarat förhållandevis bra, men han var svårt brännskadad. Moberg och Lagerström kvävde elden i hans kläder med hjälp av säckar.

– Det var fruktansvärt, berättade Sten Moberg för Östra Smålands reporter.

Gasverksarbetaren Sten Moberg i mitten berättar för pressen hur han försökte rädda livet på sin arbetskamrat Sven Nilsson.
Foto: Åke Håkansson

– Allt hände mycket snabbt och Svens enda chans var att hoppa, så att vi så snabbt som möjligt kunde komma åt att släcka elden i hans kläder. Själv klarade jag mig utan skador, tack vare att jag hade handskar på mig. Fast just då var vår enda tanke att få elden i Svens kläder släckt.

Kontoristen Lennart Zedig ringde och slog larm. Sedan sprang han ut från kontoret och för att hjälpa till att ta hand om den skadade. Ambulansen var snabbt på plats och förde Nilsson den korta sträckan till lasarettet. 

Men brandkåren dröjde.

Klockan nio på morgonen hade hela styrkan begett sig till Ångkvarnen för en så kallad orienteringsövning. Kvarnverksamheten hade visserligen lagts ner 1957 och det stora byggnadskomplexet användes främst som lager, men 1935 hade Ångkvarnen drabbats av en av de våldsammaste bränderna i svensk industrihistoria.

– Vi brukar göra så för att brandpersonalen ska få en god lokalkännedom på större industrier, lagerbyggnader och upplag, berättade brandchefen Einar Molander.

– Utryckningen till Ångkvarnen skedde med tre brandbilar. En brandman stannade kvar i en av bilarna för att per radio hålla kontakt med vakten i alarmeringscentralen på brandstationen. Vid framkomsten provades förbindelsen mellan brandstationen och brandbilen och den var utmärkt.

Om larmet gick hade brandmannen i brandbilen order att genast ”koppla på duophonhornets signaler”, alltså sätta igång brandbilens siren. Larmet från gasverket kom klockan 9.37. Vakten på brandstationen kontaktade genast brandmannen i brandbilen vid Ångkvarnen, som enligt egen utsago satte igång sirenen.

Men brandmännen inne i Ångkvarnen hörde ingenting. När man dagen efter gasverksbranden provade om sirenen hördes in till brandmännen i Ångkvarnen hade de däremot inga problem att uppfatta signalerna. Det visade sig att mannen i brandbilen av misstag använt det vanliga signalhornet i stället för sirenen.

Brandchef Molander beräknade att misstaget fördröjt brandkårens ankomst till gasverket med åtminstone en kvart. Då var gasverkets egen personal redan igång med att försöka släcka. Förstärkning tillkallades och flygflottiljen F12:s kår var snart på plats. Det närbelägna slakteriets industribrandskydd kallades också in. Totalt arbetade 40 man med att försöka avvärja katastrofen.

Och det lyckades de bra med. Efter en halvtimme var elden under kontroll. För en gångs skull var det vindstilla i Kalmar och förhållandevis lätt att förhindra att elden spred sig till den stora gascisternen. Samtidigt kyldes de mindre tjär- och gascisternerna närmast brandplatsen ner med ett 20-tal vattenstrålar. 

Branden sedd från gasverksvillans gård. Gasverksvillan, vars hörn syns till vänster, är den enda byggnad som finns kvar från gasverksepoken på Sandås. Kontoret låg på bottenvåningen och en trappa upp hade chefen sin bostad. Alla andra byggnader revs genom sprängning några år in på 1970-talet.
Foto: Åke Håkansson

Gasverkets chef John Thorslund konstaterade att brandens följder var begränsade och att gasproduktionen kunde fortsätta utan avbrott. Skadorna beräknades till mellan 30.000 och 40.000 kronor, vilket i dag motsvarar knappt en halv miljon.

Branden inträffade en torsdag. På måndagen avled Sven Nilsson under transport till universitetssjukhuset i Lund. Han var född i Kalmar 1901 och en av trotjänarna på gasverket där han börjat arbeta redan 1919. Närmast anhöriga var hustrun Violet, dottern Maj-Britt, sonen Anders och barnbarnet Mats.

Den omkomne Sven Nilsson.
Bild ur Östra Småland den 24 februari 1961.

Underjordisk bassäng full med tjära

För några år sedan hittades en 50 kubikmeter stor underjordisk bassäng med tjära på det gamla gasverksområdet på Sandås.

För att framställa gas till gatubelysning, hushållsändamål och industrier användes stenkol. En av restprodukterna blev tjära. Den togs tillvara och kunde användas till exempel som bränsle i ångpannor och i stora dieselmotorer på fartyg.

Året efter branden bestämdes att gasverket, som byggts 1907, skulle avvecklas. Det las ner 1967. 

När en avloppsledning 1999 skulle dras genom området upptäcktes att halten av cyanid bara några decimeter ner i marken låg 65.000 gånger högre än riktvärdet. Marken var också bemängd av bly och cancerframkallande kolväten. 2007 togs 6.500 ton förorenade massor bort.

2015 stötte man på den underjordiska betongbassängen med tjära. Grundvattnet i området var kraftigt förorenat ner till 8–10 meters djup. En ny sanering beräknades omfatta omkring 5.000 ton massor och kosta 10 miljoner kronor. Kommunen ansökte om den summan i statligt stöd och staten ställde upp med pengarna.

STORT TACK 
till Åke Håkansson som generöst ställt sina bilder från gasverksbranden till förfogande

Se även:
• Full gas på Sandås!

LÄNKAR till fler texter på bloggen om bränder i Kalmar:
• Ångkvarnen brinner!
• Tre katastrofer på Kvarnholmen
• Var brinner det i natt?
• Bränderna på Bremerlyckan
• Plötsligt en dag exploderade Kalmar-Flundran
• När Fabriksgatan gjorde skäl för namnet [bland annat om branden i tapetfabriken]

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Ösra Småland den 10 februari 2018

Vielen Dank, än en gång!

Vi är många som varje dag tittar till bloggen Textilvergehen, där man alltid får ta del av kloka, välgrundade och ofta roliga tankar om fotboll i allmänhet och om Union Berlin i synnerhet. 

Att regelbundet följa med i vad som skrivs där är det absolut bästa sättet att informera sig om vad som hänt och händer på Alte Försterei med omnejd.

Så jag är förstås oerhört glad och smickrad över att Sebastian Fiebrig skriver vänligt och vackert om mitt blogginlägg från igår, om hur det gick till när jag första gången hörde talas om den älskvärda klubben från Köpenick.

Vielen Dank, än en gång!

Full gas på Sandås!

Bilden är tagen 1907 när den stora gasklockan på Sandås höll på att byggas. Gasklockan rymde 2 500 kubikmeter gas och kunde byggas ut till dubbla volymen. Den levererades av Dampfkessel- und Gasometer-Fabrik i Braunschweig och kostade totalt 47.050 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 2,5 miljoner kronor.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I mer än 100 år var gas en viktig källa till ljus, värme och energi i Kalmar. Staden fick sitt gasverk 1862 och inte förrän sommaren 1967 släcktes gaslågorna för gott.

Nattetid ruvade mörkret över Kalmar i århundraden. Inte förrän 1828 sattes en oljelykta upp i inkörsvalvet vid Västerport. Att ge sig ut i mörkret kunde vara riskabelt. I tidningen Kalmar-Posten fick man 1852 läsa att en piga en kväll blivit rånad alldeles i närheten av domkyrkan. Tidningen krävde att Kalmar skulle förses med ordentlig gatubelysning eftersom ”de i mörkret lurande bofwarnes fräckhet och djerfhet” bara blivit värre och värre.

Sveriges första gasverk invigdes i Göteborg 1846. I Kalmar dröjde det till den 11 oktober 1862, tio år efter att pigan överfallits vid domkyrkan, innan de första riktiga gatlyktorna tändes på Kvarnholmen.

Gaslykta med så kallad snittbrännare.
Bild ur ”Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938”

Ljuset alstrades av gas från gasverket utanför stadsmuren vid Jordbroporten. Gasen användes även till inomhusbelysning och efterhand också till gasspisar och industriändamål. 

Men efterfrågan gick upp och ner, liksom tillgången till stenkol, som användes för att tillverka gasen. Redan fransk-tyska kriget 1870–1871 medförde prishöjningar och leveranssvårigheter. Runt sekelskiftet steg plösligt gaskonsumtionen våldsamt och man planerade dessutom att utvidga gatubelysningen till fler stadsdelar. 

Kalmars första gasverk på ett foto från 1870. Det låg mittemot nuvarande köpcentret Baronen, vid Kaggensgatans förlängning nedanför Jordbroporten. När bilden togs var Vedgårdsholmen, där Baronen ligger, fortfarande en ö.
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det gamla gasverket räckte inte längre till – även om det visade sig att en stor del av den ökade förbrukningen berodde på att en gasledning i Kaggensgatan gått av i samband med att man grävde för stans nya avloppsnät...

Ett nytt gasverk behövdes i alla fall, även om man också planerade för ett elektricitetsverk. 1908 stod elverket vid Trädgårdsgatan färdigt och de första elektriska gatlyktorna tändes vid Västerlånggatan och Molinsgatan i Gamla stan. Samtidigt togs det nya gasverket på Sandås i bruk. Det skulle dröja länge ännu innan gaslyktorna försvann från Kvarnholmens gator. 

Att tillverka stadsgas av stenkol var en smutsig och miljöfarlig process. Ständigt vällde tjock svart rök ur gasverkets skorsten. Ändå fanns det tankar på att bygga det nya gasverket antingen i Dryaden eller på den plats där Stagneliusskolan kom att uppföras på 1930-talet. Planerna avstyrdes dock, främst med tanke på den obehagliga röken.

Gasverket på Sandås som det såg ut 1931.
Foto: Folke Dahlqvist/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I samband med nybygget fick gasverket en dynamisk föreståndare i John Oscar Jacobson, som också utsågs till chef för det nya elverket. ”Gas-Jacob” blev en av landets ledande gasexperter. När stenkolsleveranserna återigen tröt under första världskriget lyckades ”Gas-Jacob” med gott resultat ersätta stenkolen med ved. 

Kontorspersonalen vid gas- och elektricitetsverket 1938. Främre raden från vänster: Astrid Bergstrand, Dagmar Bruce, chefen John Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson, Hjalmar Blomgren och John Thorslund. Mellersta raden: Valfrid Wickström, Karin Lundgren, Rikard Horn och John Österlund. Bakre raden: Gustaf Melander, Carl Larsson, Sten August Andersson och Gösta Erlandson.
Bild ur Per Jarlbos ”Kalmars gatunamn” (2007)

Ett av problemen var att den redan giftiga gasen då blev ännu giftigare och dessutom luktade mindre vid läckage. I Köpenhamn, där man också gått över till vedeldning, tillsattes ett illaluktande medel så att gasläckor lätt skulle upptäckas. Men då fick gasen samma lukt som kålsoppa. Följden blev att oroliga köpenhamnare larmade om gasläckor så fort deras grannar hade kålsoppa på spisen.

Innan vedkonverteringen i Kalmar var genomförd blev gasen ransonerad 1914. Många kunder begärde extra tilldelning och ryktet spred sig att gasverkschefen alltid var generös om man skrev på vers. En kund som tröttnat på att släpa på ved och lysa upp tillvaron med osande fotogen åstadkom detta poem:

Käraste Öfverchefskommendanten!
Låt oss nu öppna en smula på kran.
Ty man behöver spara på slanten.
Veden är dyr utav självaste fan
Och fotogenen går nog att bränna
När man vid oset och vekrök blir van
Köket blir scenen av ett Gehenna.
Käraste chefen! Öppna på kran.

Ansökningen bifölls, men det gjorde alla andra ansökningar också 1914, eftersom gasverket strax efter krigsutbrottet lyckades få in några laster kol. 

Gasverksvillan vid Södra vägen är i dag det enda som finns kvar av gasverkets stora anläggning i Kalmar. Här på ett vykort från 1910-talet.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

”Gas-Jacob” var en originell och färgstark person. Han var ungkarl med gott om plats i sin tjänstebostad ovanför kontoret i gasverksvillan: elva rum på sammanlagt 360 kvadratmeter. I tjänsterummet på kontoret hade han två skrivbord, ett för gasärenden och ett för elärenden. Om någon ringde om något som hade med elektricitet att göra när han råkade befinna sig vid ”gasbordet” svarade han att han skulle koppla över samtalet, gick bort till ”elbordet”, lyfte på luren och svarade ”elverkschefen”.

”Modernisera edert kök med en trevlig gasspis”. I det nedlagda gasverkets lokaler på Kvarnholmen inrättades en permanent gasutställning 1938. Hemgaskonsulenten fröken Nyman demonstrerar gasens fördelar.
Bild  ur ”Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938” av John Oscar Jacobsson

Han var en patriarkalisk men populär chef, som kunde överraska sin personal med en egenhändigt bakad tårta eller med att spela fiol för de anställda.På sin fritid var ”Gas-Jacob” nämligen en framstående violinist. Tillsammans med cellisten Birger Anrep-Nordin, i vanliga fall domkyrkoorganist, en violaspelande bankkamrer som älskade rysk musik, och den österrikiske biografviolinisten Rudolf Porges ingick han, som andrafiol, i den så kallade Nattkvartetten. 

Namnet kom sig av att Porges inte slutade sin tjänstgöring på biografen Palladium förrän vid elvasnåret. Sedan måste han få sig en bit mat innan musicerandet kunde ta vid ungefär vid midnatt. TV-profilen Sten Broman (1902–1983) berättar i sina memoarer Upplevelser av 1900-talet (1982) om hur han sommaren 1923 hoppade in som ersättare när ”Gas-Jacob” var på semester.

• När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar

Journalisten och författaren Ture Gerdes (1907–2002), som själv gärna ville spela fiol, har i sin självbiografiska roman Det blågula repet (1976) återgett en scen en sommarkväll i juli 1925, då gasverksarbetarna strejkade. Konflikten var i hård konkurrens en av de allra hätskaste på den svenska arbetsmarknaden under det mycket oroliga 1920-talet. Ökända strejkbrytare hade kallats in för att hålla igång driften vid gasverket, men jagades på flykten. 

En uppretad skara samlades vid gasverksvillan, där man genom fönstren kunde se ”Gas-Jacob” spela violin. Då krossade plötsligt en sten rutan. ”Gas-Jacob” märkte inget utan fortsatte spela virtuosstycket La Campanella. Först när stycket var slut blev han varse vad som hänt: ”Violinisten såg ut mot förödelsen och mängden utanför, förvirrad som om han vaknat ur en dröm bara för att hamna i en annan”, skriver Gerdes.

Ture Gerdes: Det blågula repet (Bokförlaget Korpen, 1976)

Om strejken nämner ”Gas-Jacob” inte ett ord i sin annars ytterst detaljerade historik Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938. 

”Gas-Jacob” gick i pension 1946 vid 67 års ålder och avled 1960. Två år senare bestämdes att gasverket skulle läggas ner och sommaren 1967 upphörde gasleveranserna i Kalmar efter 105 år. Byggnaderna revs på 1970-talet genom att sprängas.

Det nedlagda gasverket 1970. Tegelbyggnaden, som var ritad av stadsarkitekt J Fred Olsson, revs genom sprängning.
Foto: A Singvall/Monica Ockborn/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det enda som minner om gasepoken i Kalmar är gasverksvillan som fortfarande står kvar vid Södra vägen. 1974 döptes dessutom gamla Industrigatan, alldeles intill villan, om till Gas-Jacobs gata.

Se även:
• När gasverket höll på att explodera


Stort tack till Olof Vallerhed, Färjestaden, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. Tiotusentals bilder och föremål från länsmuseet finns att se på Digitalt Museum.

KÄLLOR
John Oscar Jacobson: Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938 – en minnesskrift (1938)
Per Jarlbo: ”Två profilers gator” i Alla tiders Kalmar (1993)  
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Ture Gerdes: Det blågula repet (1976) 
Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet (1982)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Östra Småland den 8 juli 1967: ”Gravöl för Kalmar gasverk – 105-årig epok nu avslutad”

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 17 december 2016