Tippade nazisten i Stensökanalen

Ture Gerdes (1907–2002), här på äldre dagar, blev hela livet upprörd över orättvisor och tvekade inte att gripa in för att hjälpa andra. Just så som andra hade hjälpt honom när han som ung trakasserades av Kalmars myndigheter och inte ens skulle få skaffa mat till sin familj.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Applåderna från de 2.000 personer som samlats på Sveaplan i Kalmar dånade mot talaren, Östra Smålands chefredaktör Adolf Malmborg: 
– Man gör inte som arbetslöshets- och hjälpkommittén i Kalmar, utsätter en arbetslös för svältdöden!
I folkmassan fanns den unge arbetslöse man som Malmborg syftade på. Han hette Ture Gerdes. De makthavande i Kalmar hade bestämt sig för att göra hans liv till ett helvete.

Demonstrationståget avgick från Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen och hade Sveaplan på Malmen som slutstation.
Annons i Östra Småland den 7 oktober 1933

Den 26-årige arbetslöse tvåbarnspappan Ture Gerdes hade gjort sig känd som radikal och stridbar redan när han jobbade på den Jeanssonägda oljefabriken i stan. Holländska multijätten Unilever hade kommit in i som delägare redan på 20-talet och 1932 stängdes plötsligt fabriken.

Arbetslösheten var redan hög i Kalmar och beredskapen och viljan från myndigheternas sida att ordna nödhjälpsarbeten och ekonomiskt stöd var milt sagt svag. Sådant måste mer eller mindre tvingas fram genom aktioner av de nödställda själva. 

Till exempel då 700 arbetslösa, trots en hotande konfrontation med polisen, lyckades överlista ordningsmakten och få in en delegation med Gerdes i spetsen, som kunde tala för deras sak på ett fullmäktigemöte.

De så kallade AK-jobben (AK = Arbetskommissionen) kom dock i gång efter hand. Ture Gerdes konstaterar i sin bok Det blågula repet från 1976 att det oftast rörde sig om rent kommunala arbeten som utfördes till mycket låg ersättning. 

Gerdes var bland annat med när Slottsfjärden tömdes på vatten. Massor av historiska föremål kom i dagen medan muddermassorna användes till utfyllnad.

Många arbetslösa Kalmarbor var sysselsatta vid torrläggningen av Slottsfjärden 1932–34.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En ung arbetsledare dök upp en dag – en av stans mest ökända nazister, prålande med sitt hakkorsmärke – och beordrade Gerdes att följa med honom. De gjorde halt vid ett stort avröjt fält i stans södra delar:

– Här ska ni schakta ner ett uttag i marken, tre meter i fyrkant och två meter djupt – till att börja med...

– Kanske en massgrav, undrade Gerdes oskyldigt.

– Kalla det vad fan ni vill! Bara se till att det blir gjort!

Här skulle länssjukhuset byggas. Gerdes sattes att hugga i alldeles på egen hand. Idrottsman som han var tog han det som träning. 

Sedan Östra Småland publicerat en insändare, skriven av en för Gerdes okänd antinazist, slapp han dock det ensamma straffarbetet. 

I stället fick han och ett 30-tal andra arbetslösa i uppgift att gräva Stensökanalen, för att småbåtsägarna skulle slippa omvägen runt udden när de tog sig mellan Västra sjön och Stensö fiskeläge.

Arbetet i full gång med att ordna vattenleden mellan Västra sjön och Stensö fiskeläge.  Det var här ”AK-führern” stod på öronen i leran.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

”AK-führern” från lasarettsgroparna var den som hade hand om de magra löneutbetalningarna varje fredag. En sådan dag rågades måttet när han gick in i arbetsboden, vräkte sig i en stol, slängde upp sina bestövlade fötter på bordsskivan bland jobbarnas matboxar och la armarna i kors över bröstet. 

När arbetarna kom in i boden för att kvittera ut sina slantar höjde han handen och röt:

– Stopp! Ni lämnar genast boden och återvänder till era arbeten! Sen kommer ni hit en och en i den ordning jag ropar upp er!

Först blev det alldeles tyst. Sedan brakade det löst. Arbetarna stormade fram till bordet, slet upp honom och bar i väg honom till en tom tippvagn som stod på ett flyttbart spår som ledde ner till schaktstället.

Översittaren slängdes ner i vagnen, bromsarna lossades och den skramlade nedför slänten tills det blev tvärstopp mot ett bromsblock nere i kanalen. Den förskrämde passageraren flög i en elegant båge innan han under allmänt jubel landade mjukt i en gyttjepöl. 

Han kravlade sig upp ur leran, skakade vanmäktigt knytnävarna åt de rått skrattande jobbarna och sprang till sin cykel. Däcken var tomma. Han fortsatte till fots in mot stan.

Gerdes berättar att man snart kom till besinning. Här gällde det att handla snabbt. 

Tippvagnen drogs upp och spåret flyttades bort från kanalen. Cykeldäcken pumpades och portföljen med pengarna och avlöningslistan, som den avskydde ”AK-führern” haft med sig, togs om hand. Varje man fick kvittera ut sitt lönekuvert, varpå den fulltecknade listan las i portföljen som klämdes fast på cykelns pakethållare.

När den något uppsnyggade arbetsledaren återkom i sällskap med polisen konstaterade den medföljande  kriminalaren bistert att det inte fanns någonting alls som kunde styrka anklagelserna mot arbetarna. 

Sedan tilltog förstås trakasserierna mot Gerdes. Efter att ha arbetat med att baxa minnesstenen över Gustav Vasa på plats på Stensö udde, protesterade han mot att efter ”AK-führerns” uträkning bara ha fått 13,50 kronor i veckolön (drygt 400 kronor i dagens penningvärde) – han var berättigad till minst 20 kronor till. 

Vasakumlet på Stensö, fotografgerat 1933. Det mödosamma arbetet med att forsla det 25 ton tunga stenblocket från dess ursprungliga läge flera hundra meter bort och sedan lyfta det på plats utfördes som underbetalt så kallat "reservarbete". Och ingen var mer underbetald än Ture Gerdes.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Gerdes avstängdes då ”för all framtid” från AK-arbetsplatserna. Han stod under ständig polisbevakning. Han fick inget kontantunderstöd,  varken på AK-byrån eller fattigvården. 

Inte ens på soppköket för arbetslösa som inrättats på Tullskolan fick han ärtsoppa till sin familj. När Gerdes ombads uppge sitt namn blev svaret:

– Jaså, jaha. Jag är lessen, men ni får ingenting här, det är tillsagt...

Genom att göra det omöjligt för honom att försörja sin familj skulle myndigheterna kunna internera honom på ”arbetshemmet” Ödevata utanför Emmaboda, dit ”försumliga” familjefäder skickades.

Upprördheten blev stor när detta blev känt i stan. En morgon stod en korg med ett tjog ägg från den socialdemokratiska ungdomsklubben utanför dörren, trots att Gerdes gällde för att vara kommunist. Av lantarbetarfacket fick familjen en välfylld portmonnä och ett kuvert med insamlingslistor där lantarbetarna skrivit sina namn. Beloppen var små, 50 öre, men för lantarbetarna innebar det en timlön.

– Ni här i stan hjälpte oss i Mörekonflikten, sa mannen som överlämnade börsen när Gerdes tackade för hjälpen.

Fallet Gerdes hade på allvar börjat väcka uppmärksamhet även på riksplanet. Gerdes cyklade till Stockholm och lyckades träffa samtliga partiledare. 

Följden av mötet på Sveaplan blev att han så småningom  åter tilläts arbeta i AK:s regi.

Slottsfjärden fylldes med vatten igen, turisterna kunde beundra minnesstenen över Gustav Vasa på Stensö och småbåtarna skvalpade fram i kanalen. 

LYFTE 56 000 KILO VARJE DAG PÅ JOBBET

Större delen av sitt långa liv kom Ture Gerdes att arbeta som journalist.

Han var född 1907 och började som 13-årig volontär på Kalmar Läns Tidning. Men när han efter fem år fortfarande bara tjänade 25 kronor i veckan började han 1926 i stället jobba på oljefabriken (där Byteatern håller till i dag). Stans slitsammaste arbetsplats, men lönen var i alla fall en 50-lapp. 

Sedan fettet, som användes till margarintillverkning, pressats ur soja, kokos och jordnötter, återstod ett mjöl som såldes som kraftfoder. Det förpackades på 70-kilossäckar. Gerdes uppgift var att springa ett tiotal meter med varje säck på nacken och slänga ifrån sig den så precist att en stabil ”stuv” byggdes upp. 

Hundra säckar i timmen, åttahundra – eller 56 000 kg – på varje skift; man arbetade treskift som täckte hela dygnet.

Det var sådana här säckar Ture Gerdes hanterade på jobbet varje dag. Bilden är tagen på oljefabriken i februari 1931.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar Läns Museums arkiv

Efter tiden som arbetslös och AK-arbetare började Gerdes arbeta på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag 1936. Snart fick han nog av utrensningarna på redaktionen, protesterade och blev utesluten ur partiet. 

I stället hamnade han i den socialdemokratiska pressen. Som reporter på Aftontidningen (AT) och senare Aftonbladet ägnade han sig åt undersökande journalistik långt innan det kallades så. Han tog jobb i industrin, skogen och vården för att kunna berätta om hur det egentligen stod till i Sverige. 

Men han hade breda kunskaper och kunde också skriva om såväl rymdfärder som kärnkraft och användes även som krigsreporter. I början av 60-talet var han i Kongo där svenska FN-trupper sattes in i striderna.

Allra mest uppskattad blev han kanske ändå som kåsören Tidlund, som i 30 år medverkade i Metallarbetaren. Tidningen kom ut en gång i veckan och nådde en miljon läsare.

Efter pensioneringen började Ture Gerdes skriva böcker. Han gav ut ett urval av sina kåserier, berättade om sina undersökande reportage och skrev satiriska berättelser, där makthavare och storfinans fick vad de förtjänade.

Ture Gerdes: Det blågula repet (1976)

Och så gav han ut två små böcker om sitt liv i Kalmar. I Det blågula repet (1976) berättar han om sin uppväxt och sina tidigaste erfarenheter av arbets- och arbetslöshetslivet. Händelserna är autentiska liksom många av namnen. 

Ture Gerdes: Jag minns en dag (1978)

En del av uppväxtminnena återkommer i barn- och ungdomsboken Jag minns en dag som gavs ut 1978. Den utspelar sig under en händelserik lördag i Kalmar 1919, när den tolvårige huvudpersonen fått ledigt från skolan för att hans snälle magister ska gifta sig.

SATTE KLUBBREKORD I MELLANHOPP

”Elitgymnast, friidrottare, fotbollsdåre och boxningsfantast”.  Så beskriver Ture Gerdes sig själv i den självbiografiska boken Det blågula repet.

Gerdes var djupt engagerad i idrotten. Det märks inte minst om man bläddrar  i Ängö Idrottsförenings 20-årsjubileumsskrift, som är en ovanligt underhållande publikation i sitt slag.

Den gavs ut 1931. Då hette föreningens vice ordförande – ja, just det: Ture Gerdes.

Kalmar SK:s styrelse 1931. Bakre raden från vänster: Oskar Dahlgren, Ragnar Jonsson, Rudolf Carlander, Ture Gerdes och Sten Berg. Främre raden från vänster: Arvid Johansson, Oskar Johansson och Gustav Lönner.
Foto: Walter Olson

Tittar man närmare efter ser man att det också är han som skrivit de flesta texterna. De är signerade ”T. G.”, ”T–e”, ”G–s” och ”Tyko”. ”Tyko” kallade han sig också när han några år senare skrev i Ny Dag.

Ängö IF hade redan 1929 bytt namn till Kalmar SK när jubileumsskriften kom ut. Så heter klubben än i dag. Samtidigt ändrades den svarta klubbdräktens färg till ”den något gladare gröna” som även den består.

Det var fotbollen som stod i centrum för Ängö IF under föreningens första tio år. Men man lyckades aldrig riktigt konkurrera med de bästa lagen i stan. 

Så småningom vann friidrotten insteg och fotbollen mer eller mindre självdog, vilket är närmast unikt bland svenska idrottsföreningar. Motsatsen är desto vanligare – en allmän idrottsklubb som specialiserar sig på fotboll; Kalmar FF är ett typiskt exempel, man har tidigare haft bland annat bandy, friidrott, handboll – även för damer – och bridge på programmet.

Hur framstående Gerdes egentligen var som idrottsman framgår inte av jubileumsskriften. Men han innehade i alla fall klubbrekordet i den något kuriösa grenen mellanhopp, ”en krävande idrottsgren som fordrar stor snabbhet, smidighet, spänst och djärvhet”, som det står i Nordisk Familjeboks Sportlexikon. 

Gerdes rekord löd på 3,82 meter och var satt 1930. Det svenska rekordet innehades då av E Svensson, Vikingen, på 4,59 meter, en notering som W Sjöström, IFK Östersund, 1931 förbättrade med tre centimeter.

Så här beskrivs mellanhopp i Nordisk Familjeboks Sportlexikon, del 5, från 1943:

Efter upphoppet i mellanhopp sättas händerna med kraft på hästen i dels påskjutande, dels balanserande syfte. 

Händerna ha släppt hästen, i nästa moment kastas benen fram till marktagning.

Stort tack till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. På Digitalt museum finns mer än 90 000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 19 maj 2012

Lindölundsgatan på fyra meter och 55 minuter

Ivar Olander på sin mammas gata i januari 1981. Och gatan var hans egen också förstås. Han föddes, växte upp och hade en stor del av sin släkt på Lindölundsgatan i Kalmar. Följ med honom på en tur längs gatan som den var för ungefär 100 år sedan, med hans fyra meter långa karta som vägledning, och hör honom själv berätta om människorna som bodde där.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den allra längsta och på alla vis mest originella karta som finns i Kalmar kommuns samlingar är en mer än fyra meter lång handritad skiss som visar Lindölundsgatan och dess närmaste omgivningar för ungefär ett sekel sedan.

Lindölundsgatan som den såg ut 1928, innan den jämnades ut och breddades rejält. Närmast till vänster Kvaste-Jönssons stuga, där bortom Anna Gustavssons hus. Båda försvann när Lagmansgatan anlades på 1940-talet På högra sidan ligger tvätterskan Hulda Johanssons stuga och där bakom skymtar trädgårdsmästare Forsbergs hus, där Kafé Paradiset inrättades samma år som bilden togs.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Upphovsmannen Ivar Olander, som var född 1908 och uppvuxen på Lindölundsgatan 13 i ett hus som är borta sedan länge, har även försett sin kartskiss med en mängd anteckningar om människorna som bodde där när han var pojke. Dessutom talade Ivar, på dåvarande stadsingenjören Per Jarlbos uppmaning, in sina minnen från gatan och dess färgstarka invånare på kassettband. Nästan en hel timme på den mest genuina kalmaritiska man överhuvudtaget kan föreställa sig.

Stadsingenjör Per Jarlbo (1927–2022) med Ivar Olanders långa karta i famnen. Det var Per som bad Ivar rita och berätta om sin barndoms gata, något han uppmanade alla andra att också göra.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

En liten bit av Ivar Olanders kartskiss.
Foto: Jan Magnusson/Kalmar kommun

Ivar ritade kartan och spelade in sina minnen vid årsskiftet 1980–81. Både karta och kassetter har sedan förvarats på stadsingenjörskontoret. Men vem som vill kan när som helst lyssna på Ivars minnen och samtidigt följa med på hans kartskiss för tack vare Kalmar stads hembygdsförening finns berättelsen att höra på nätet (ljudet är lågt i början men blir bättre efter en stund) och Jan Magnusson på Kalmar kommun har fotograferat kartan och sett till att den går att se på webbplatsen för kommunens arkiv med gamla Kalmarbilder (klickar man på bilden så blir den större).

Detalj av 1854 års Kalmarkarta. Då var Fredriksskans bara en holme i Malmfjärden. Längst till vänster går Norra vägen lodrätt på kartan. En bit till höger därom återfinns Lindölundsgatan.

Lindölundsgatan har förvisso aldrig varit någon fashionabel adress, men det är en gammal gata. Redan på 1600-talet fanns ett gatustråk mellan Skvallertorget och stadens norra utmark. Senare fick den sitt namn efter lantgården Lindölund, som från 1870-talet ersatts av vad som sedan länge kallas Villa Lindö. 

Ungefär samma område som på 1854 års karta, fast här i 1964 års upplaga. Det har hunnit hända en hel del både på Malmen och på Norrgårdsgärdet.

Förr i världen var gatan betydligt längre än i dag. Sedan 1940-talet sträcker den sig från Trädgårdsgatan i söder, över Erik Dahlbergs väg och slutar vid Domaregatan i norr. När Ivar Olander växte upp var Lindölundsgatan en trång och slingrande gata som fortsatte rakt igenom kvarteret mellan Magistratsgatan och Jutegatan, fram till den del av Galggatan som numera heter Lindövägen, varpå den övergick till att bli Tallhagsvägen, vars sträckning också var annorlunda på den tiden.

Ivar Olander passar på att berätta en del även om Skvallertorget och den del av Norra vägen som ligger närmast Lindölundsgatans södra ände. A T Holgersons Mekaniska Werkstad var belägen på Norra vägen 41. Här står sju man i grindhålet och försvinner nästan under den stora skylten på denna odaterade och något beskurna bild från förra seklets första eller möjligen andra årtionde.
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Lindölundsgatan var dammig, gropig och tycktes tröstlöst lång, åtminstone för de Ängöbor som blivit inblåsta på ”fel” sida Malmfjärden. Först 1878 fick Ängö broförbindelse med Kvarnholmen. Innan dess var det roddbåt som gällde för att ta sig över den då mycket större Malmfjärden. Blev vädret för dåligt fick man traska hela Lindölundsgatan och sedan försöka ta sig över vid vadstället vid Lindö. Ibland var vattenståndet och vädret sådant att även det var omöjligt och då var det bara att invänta bättre tider. Jutebron kom till först 1915 och Jutegatan, som i dag går längs Lindölundskanalen, blev inte en realitet förrän på 1930-talet.

Där råkade Ivar Olander för övrigt ut för ett vådligt äventyr när han lekte på isflaken. Givetvis trillade han i, men räddades i sista momangen av sina kamrater. Han berättar själv om olyckstillbudet och dess följder på bandinspelningen. 

Hilda Skoglunds affär vid Skvallertorget, vid hörnet mot Södra Malmgatan. Här rann vattnet nerför trappan och in på butiksgolvet när det regnade. Huset kallades aldrig för något annat ”Huttave’”, detta eftersom det byggdes till lite hur som helst (”huttades vid”) mest hela tiden. Bilden togs 1949.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Att följa med på kartan när Ivar berättar blir till en sällsam resa i tiden, i vardagsmiljöer och bland människor som annars bara glöms bort. Ivar drar till exempel ett par historier om den sällan nyktre skeppar Solberg, som det gick att reta gallfeber på bara man ropade ”lägg av träankaret, Solberg!”. Bakgrunden var att han gärna mönstrade på besättningar helt utan sjövana – det blev väl billigare kan man tro – som inte ens kunde skilja på babord från styrbord. Han placerade ett ankare gjort av trä på skutans vänstra sida och ett av järn på den högra så visste de allt annat än kompetenta sjömännen åtminstone vilken sida som avsågs när Solberg ropade ”lägg av träankaret”. Men det här var något skepparn absolut inte ville bli påmind om i sin oftast tämligen dimmiga tillvaro på landbacken. 

Skvallertorget på ett vykort som förmodligen är från 1930-talet. Från vänster ansluter Nygatan till Norra vägen, som sedan smalnar av rejält norrut. Therese Sjögrens sybehörsaffär, där Ivar Olander berättar att skolbarnen köpte sina skrivböcker, är det låga huset närmast ledningsstolpen, det som har två fönster med en dörr emellan.
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Ivar berättar också om Augusta i bageriet vid Skvallertorget, som vid köp av en brödkaka brukade ge två bullar som påbröd. Ivars kusin Birger kallade henne ”den graciösa” eftersom ”hon svängde på rompan när hon gick, så där graciöst”. Vi får höra om Bryggar-Olle som slog ihjäl Jönsson när järnvägsmännen hade fest i Norrgårdsparken 1918, om Svenssons i Sumpen, om den utvecklingsstörde pojken som hölls inlåst i ett skjul på en gård och fick sin mat genom en lucka i dörren, och om den sluddrigt talande Carl Blomgren som blivit fosforförgiftad på sitt arbete på tändsticksfabriken och fått en stor del av käken bortfrätt, något han försökte dölja med sitt helskägg. 

Två cyklande damer möts på Lindölundsgatan. Till höger syns den då smala Trädgårdsgatan och trähuset vid den är ”Gamla barnhemmet”, där det från 1875 bara fanns flickor ”som företrädesvis behöfva skydd och hjelp mot prostitutionens härjningar”. Bilden är odaterad, men förmodligen tagen i slutet av 1930-talet. Alla husen är borta även det till vänster där tapetmästare Rundblom bodde. Men fönsterluckorna lär finnas på länsmuseet.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Och om många andra förstås. Däribland Fiskar-Alfred som bodde i nummer 21 vid den i dag igenlagda delen av gatan. Hos honom var misären skriande. Ivar råkade komma förbi en gång när gubben skulle hugga ved. Ivar tog över yxan och hjälpte den tacksamme gamlingen, men när Ivar bar in veden chockades han över smutsen i stugan, där det bara fanns jordgolv. Dessutom var det hål rakt genom taket. Den smutsige gubben togs till slut in på Falkenbergshemmet. Det påstods att han dog när blivit badad där; ”han tålde väl inte att bli ren…

Husen vid stans norra utkant i början av 1900-talet, där Lindölundsgatan mynnade i Galggatan. I förgrunden åkare Danielssons rågåker, torvtaket på huset strax till höger om bildens mitt tillhör Fiskar-Alfreds stuga, där Ivar Olander blev bestört över misären sedan han hjälpt gubben med vedhuggningen.
Teckning: John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder 2” (1928)

Just norr om där i dag korsningen med Erik Dahlbergs väg finns, låg förr ”Ladorna”, som hörde till lantgården Lindölund (den delen av tomten är sedan länge avstyckad och villan som nu ligger där byggdes på 1960-talet). På sin tid var det ”ett farligt ställe där fyllehundar och lodisar låg och sov ruset av sig.” 

Albert Alm bodde i Villa Lindö och var Kalmars kändisadvokat nummer ett. Han umgicks gärna i stans bohemiska konstnärskretsar, inte minst med Ivan Hoflund som ritat det här porträttet av honom. Det fanns med i karikatyrsamlingen ”Kalmariter och andra med meriter” som det säkert kommer att berättas mer om här på Torgetbloggen framöver.
Teckning: Ivan Hoflund/Ur ”Kalmariter och andra med meriter” (1924)

I pampiga Villa Lindö bodde på Ivars tid den välkände advokaten Albert Alm och hans familj, som väl utgjorde den samlade överklassen på den annars proletärt präglade gatan. Villan byggdes alltså runt 1870 och beboddes från början av representanter för den stenrika familjen Jeansson, ägare till de flesta av stans blomstrande industrier. 

Så här såg det ut när trevåningshuset i hörnet Erik Dahlbergs väg–Lindölundsgatan började byggas 1941. I bakgrunden Villa Lindö, som då beboddes av Allan Jeansson, direktör för Nygärde Tegelbruk.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Efter mellanspelet med advokat Alm kom huset i Allan Jeanssons ägo, ”Tegel-Jeansson” kallad eftersom han var vd för och ägare till Nygärde Tegelbruk, som brann ner en svinkall februarinatt 1953 och aldrig återuppbyggdes. I början av 1960-talet gjordes villan om till hotell för att 1982 bli behandlingshem.

Lindölundsgatan breddades 1943. Det blev slutet för det lilla huset där Anna Gustavsson bott med sin papegoja. När det revs uppdagades en massa fina grejer, berättar Ivar Olander,. Där fanns till exempel gamla flintlåsgevär och en fin frimärkssamling. Men inget togs till vara utan allt slängdes på ”muddern”, det vill säga soptippen.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Alldeles bakom Villa Lindö bodde Hulda Johansson ensam med fem barn i en liten stuga, som sedan fanns kvar i långt fram i tiden. Hennes man hade avlidit i lunginflammation sedan han arbetat med att rensa brunnen på Stortorget. Hulda fick ut lite försäkringspengar som hon köpte stugan för, då slapp hon åtminstone att tänka på hyran. Hon arbetade varje dag, från klockan sex på morgonen till klockan åtta på kvällen, med att tvätta i ett brygghus ner mot sjön. Ivar Olander berättar att Hulda på detta tjänade två kronor om dagen och att hennes händer var som svampar, alldeles uppluckrade av vatten och tvättmedel.

I och med att Lindölundsgatan jämnades ut 1943 hamnade Hulda Johanssons stuga, till höger på bilden, och Kafé Paradiset där bortom en bra bit under den nya gatunivån. Lösningen fick bli en trottoar på avsevärt lägre nivå än gatan. Så förblev det ända tills de gamla stugorna revs när Riksbyggen byggde nytt i slutet av 1980-talet. Anna Gustavssons stuga, till vänster mitt i den nya gatan, revs strax efter att bilden togs.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

I nästa stuga, på en tomt med en stor och lummig trädgård, bodde trädgårdsmästare Forsberg. Senare, från 1928 till 1958 fanns här sommarserveringen Kafé Paradiset, ett populärt utflyktsmål för Kalmarborna, som ibland till och med bjöds på levande musik. Långt in på 1970-talet kunde man bland buskarna skymta gamla kulörta glödlampor som hängt med sedan kafétiden. Huset var bebott fram till 1986 då det revs för att ge plats åt Riksbyggens bostadsrättslägenheter.

Ivar Olander har mycket mer att berätta så lyssna själv på hans nästan timslånga redogörelse på oförfalskad Kalmardialekt och titta på hans kartskiss. 

Ivar Olander, fotograferad i januari 1981, med en bild i handen som visar hans barndomshem på Lindölundsgatan 13. Ivar står där Lindölundsgatan i dag mynnar i Domaregatan. Nummer 13 låg vid den sedan länge igenlagda nordliga delen av Lindölundsgatan.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I sin fantastiska bok Kalmars gatunamn (2007, ny upplaga 2021 – köp den!) uppmanar Per Jarlbo: ”Gör som Ivar Olander! Skriv sagan om din barndoms gata till glädje för dina barn, barnbarn och framtida forskare!” Kloka ord som det bara är att instämma i.

Ivar Olander tillbringade sitt yrkesliv som besiktningsingenjör på elverket, beläget bara något kvarter från Lindölundsgatan. Han avled 1991, 82 år gammal. 

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 18 december 2020

Lindölundsgatan 3 där fröken Karlsson bodde. Hon hade köpt huset för pengar hon tjänat som massös i Amerika. Senare bodde skräddarmästare Torsten Silfver här. Huset revs i början av 1970-talet och i dag finns här bara en stor parkeringsplats. Päronträdet som skymtar bakom huset fick stå kvar in på 1990-talet, men sågades ner eftersom päronen föll ner på bilarna… Bilden är tagen 1968.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

KÄLLOR
Ivar Olander: Ljudinspelning och kartskiss (se under "Länkar")
Rune Johansson: Artikel om Ivar Olander och Lindölundsgatan i Östra Småland den 17 januari 1981
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 2 (1928), Gamla Kalmarbilder 3 (1937), Det Kalmar som gått och går (1948)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

STORT TACK
till Jan Magnusson, Kalmar kommun, Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening, och Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum

LÄNKAR
Ivar Olanders kartskiss (Klicka på bilden så blir den större, fungerar bättre i exempelvis webbläsarna Chrome och Firefox än i Safari)
Ivar Olanders berättelse (Ljudet är lågt i början men blir bättre efter en stund)
Fler av fotograferna Blombergs fotografier finns i Kalmar kommuns arkiv med gamla bilder
På Digitalt museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar

Österbergska gården på Lindölundsgatan 1, fotograferad 1968, några år före rivningen. Huset köptes 1896 av åkaren Karl Österberg och byggdes ut i etapper.  På vinden grundade ett tiotal pojkar i 14–15-årsåldern den 22 november 1903 Kalmars första egentliga idrottsförening, IF Glad Ungdom, som så småningom skulle bli den äldsta beståndsdelen i Kalmar AIK. Höghuset i bakgrunden uppfördes 1959–60.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Hundra års strid om Floras kulle

Floras kulle som den såg ut när den var så färdig den nu blev. Till vänster står tre flickor mitt i Ölandsgatan, men Odd Fellowshuset, som byggdes 1904–05, syns inte till, vilket förstås innebär att bilden är äldre än så, Gissningsvis är den tagen cirka 1901 och kanske en av herrarna på kullen rent av är initiativtagaren Albert Atterberg. I bakgrunden till höger skymtar den stora byggnad som från 1906 inrymde Margarinfabriken Svea, i dag känd som köpcentret Baronen.
Foto: Herman Sandberg

Floras kulle i Kalmar är ett gott exempel på hur en välment idé kan ge upphov till en infekterad kommunal debatt som pågår i åratal, med rasande insändarstormar i lokalpressen, myndigheter som kommer i gräl med kulturinstitutioner, vilket till och med får regeringen att ingripa både en och två gånger – alltihop för en planterings, en kälkbackes och en statys skull. Det tog nästan exakt 100 år innan till slut några blommor fridsamt började spira på platsen för stridigheterna.

Albert Atterberg föddes i Härnösand 1846. Blev först student och sedan adjunkt och docent vid universitetet i Uppsala. 1877 kom han till Kalmar och här blev han kvar till sin död 1916.

Alltihop började med att kemisten Albert Atterberg från Kalmar på 1890-talet besökte Humlegården i Stockholm för att ta sig en titt på skulptören John Börjessons nyligen invigda minnesmärke över Carl Wilhelm Scheele, apotekare i Köping och kemist även han. Som sådan upptäckte han syret och vann därmed evärdlig ryktbarhet. Åtminstone i Sverige, utomlands behandlas han mer som luft i sammanhanget och äran tillkommer antingen britten Priestley eller fransmannen Lavoisier, beroende vilka nationella preferenser som föredras.

John Börjessons staty av Carl WIlhelm Scheele (1742–1788) på toppen av Floras kulle i Humlegården i Stockholm. Fotografiet är från 1896, bronsskulpturen från 1892. Det var ett besök här som inspirerade Atterberg att 1899 föreslå inrättandet av en Floras kulle i Kalmar.
Foto: Okänd fotograf/Stockholms Stadsmuseum – Stockholmskällan

Atterberg höll säkerligen på sin svenske kollega – som i och för sig råkade vara född i Stralsund i det då för tillfället svenska Pommern – och uppenbarligen uppskattade han monumentet och framför allt det parti av Humlegården som minnesmärket var en del av: Floras kulle.

Kälkbackarna och iskanorna nedför Floras kulle i Humlegården har varit ett givet vinternöje för många generationer av barn i Stockholm. Den här bilden togs 1947.
Foto: Lennart af Petersens/Stockholms Stadsmuseum – Stockholmskällan

På kullen runt Scheele bredde grönskan ut sig under sommarhalvåret och på vintern blev kullen, på vars topp Scheele avspänt sitter och upptäcker syret, omvandlad till en förträfflig kälkbacke för Stockholmsbarnen.

En häst med vagn passerar norrut på Larmgatan vid korsningen med Södra Långgatan en dag 1887. Till höger ligger det gamla kommendanthuset, byggt som kasern cirka 1780, senare stans fattighus. Sedan det slutat användas 1898 ersattes det ironiskt nog av det pompösa Riksbankshuset. Till vänster Hushållningssällskapets kemiska station, inrättad 1877 och fram till 1916 – de sista dryga tio åren i andra lokaler – under chefskap av Albert Atterberg, forskaren som 1903 skapade Atterbergsskalan, vilken än i dag används av geotekniker och geologer för att indela jordartspartiklar i storleksklasser.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Atterberg tog med sig idén hem till Kalmar, där han inte enbart ägnade sin tid åt arbetet på Hushållningssällskapets kemiska station på Södra Långgatan, utan också hann med att vara en högst engagerad samhällsmedborgare med säte i stadsfullmäktige. 

Atterbergska trädgården är knappast någon av Kalmars mest kända parker. Den var större förr när Albert Atterberg själv disponerade den. Han bodde på Södra vägen 1, även känt som Hospitalet, Kalmars första lasarett, det ljusa huset i vänstra bildkanten. Parken är från början en del av den betydligt större Rostadsparken som klövs i två delar när järnvägen drogs tvärs igenom den på 1870-talet.
Foto: Klas Palmqvist

I Kalmar hade man, sedan staden officiellt upphört att vara fästning 1786, ägnat det senaste dryga århundradet åt att omsorgsfullt bryta ner det kolossala försvarsverk som omgav Kvarnholmen och som man under ungefär lika lång tid dessförinnan varit strängt sysselsatta med att bygga upp. 

Den enorma statliga satsningen att vid 1600-talets mitt flytta en av rikets största, rikaste och viktigaste städer, från dess urgamla plats i skuggan av slottet, en bit åt nordost till en ö som man lät omgestalta totalt och transformera till en toppmodern fästning med en stad innesluten bakom sina murar och bastioner, kan väl på sätt och vis betraktas som ett monumentalt fiasko. I alla fall ur militär synpunkt. Strax därpå flyttades ju riksgränsen och det nya Kalmars kanoner kom aldrig till användning; vid något enda tillfälle lär det ha skjutits en salva eller två ut mot sundet när man tyckte sig skymta några danska örlogsmän.

Kvarnholmen på Kalmars stadsplan av år 1651. Bastionen som skjuter ut längst ned till vänster är Christina Regina där Floras kulle kom att anläggas. Även Kvarnholmens ursprungliga konturer finns angivna.
Beskuren bild ur ”Kalmar mellan dröm och verklighet – konstruktionen av den tidigmoderna staden” (2016)

De delvis svårt förfallna vallarna och befästningsverken hade i början av 1860-talet slutgiltigt överförts från staten och kyrkan till kommunal ägo. Mycket av dem hade sedan rivits, delvis som nödhjälpsarbeten när arbetslösheten varit stor. 

Kvarnholmen hade också vuxit till sig en hel del genom utfyllnader, inte minst i området där järnvägsstationen och spårområdet anlagts 1874. Alldeles där i närheten fanns återstoden av bastionen Christina Regina. Nu var frågan vad som skulle hända med den och med området närmast runt omkring.

Resterna av bastionen Christina Regina i slutet av 1800-talet, innan man fått för sig att anlägga Floras kulle på platsen.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Innanför de bastanta murarna hade domkyrkokantorn Holmberg på 1860- och 1870-talet anlagt och vårdat en prydlig trädgård. Stinsen, konsuln och tidningsmannen Karl Ek har nostalgiskt beskrivit den och dess välsmakande frukter:

”In till trädgården som var hägnad mot Larmgatan och längs vallens dosering, ledde en grönmålad dubbelgrind med höga stolpar. Plommonträden sträckte gudskelof sina grenar långt öfver staketet, ja, jag vill minnas så högt upp mot vallkrönet, att man njöt under själsskakning af dess ljufliga frukter.”

Från vallen hade man också en enastående utsikt över Kalmarsund. Men allt förändrades när större delen av murarna bröts ner och träd planterades på det som blev kvar. Därigenom uppstod så småningom den så kallade Pildalen med grönska och bersåer. Traktens damer höll gärna kafferep här i det fria, men snart gjorde sig närheten till krogar och utminuteringsställen för brännvin sig påmind. Pildalen intogs av törstiga herrar, som försökte skramla ihop de 90 ören som krävdes för inköp av en liter renat. När det väl var avklarat och dryckjomet inhandlat inmundigades det med de stökiga följder sådant brukar få. ”En anständig människa kunde snart inte för sitt goda namn och rykte beträda platsen”, konstaterar Kalmarkrönikören Manne Borgwall i sin redogörelse för turerna kring Floras kulle i en artikel från 1943.

En kommitté tillsattes 1898 för att reda ut vad som borde göras med det som återstod av försvarsanordningarna i det här hörnet av Kvarnholmen. I oktober 1899 hade man funderat färdigt och förslog att en del av vallen mot Larmgatan skulle tas bort och det som blev kvar skulle göras till en svag sluttning mot en plantering nedanför.

Albert Atterberg hade suttit med i kommittén, men efter sitt Stockholmsbesök förde han fram en egen idé: 

”Härvid har som mönster föresvävat mig den vackra 'Floras kulle' i Humlegården i Stockholm, vilken utgör platsen för den lilla vackra Scheelestoden. Vi skulle lätteligen här kunna anordna en dylik 'Floras kulle' med plats för en framtida staty av någon av samhällets historiska män (till exempel av Stagnelius). För sådan reglering behöver vallen förändras till sin form och mittenpartiet behöver betydligt förhöjas och förvandlas till en hög platå. Uppvägarna till platån kunna bilda goda kälkbackar för stadens ungdom, alldeles som i Stockholm 'Floras kulle' därtill användes.”

Det var ett förslag som väckte anklang! I juni 1900 beslutades att Atterbergs projekt skulle genomföras och arbetet satte i gång redan samma sommar. Men hur det nu kom sig – ”utförandet blev emellertid förfuskat”, konstaterar Borgwall – kom resultatet inte alls att motsvara vad Atterberg hade hoppats på.

Sedan de flesta kommit till insikt om att projektet inte skulle bidra till att förhöja stadens skönhet, snarare tvärtom, beslutade fullmäktige i juni 1901 med 14 röster mot tio att helt sonika riva hela rasket, inklusive den del av vallen som stod kvar alldeles intill. 

Floras kulle på ett foto från 1903 när stadsfullmäktige bestämt sig för att projektet var misslyckat och skulle jämnas med marken. Till höger går Larmgatan och bakom kullen ser man Riksbankshusets torn sticka upp. Mitt framför den, till höger om dragkärran, står en man lutad mot den vattenpump där stans många åkarhästar ofta fick stanna till för att vattnas.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Detta trots att kullen i alla fall visat sig kunna fungera som kälkbacke på vintern, även om den nog var i brantaste laget för de minsta barnen. För de lite större pojkarna blev det en utmaning att försöka ta sig ner hela väggen på skidor utan att falla. Såvitt Manne Borgwall kunde erinra sig var det ”endast två oförvägna ynglingar” som lyckades med konststycket, ”båda nu ’grånade män i staten’.”

Debatten hettade nu till rejält, vilket förstås medförde att den kalmaritiska nationalsporten överklaganden började utövas på allvar. Vad fullmäktige bestämt överklagades sålunda till Kungl. Maj:t, det vill säga regeringen, som exakt ett år efter att Kalmarpolitikerna fattat sitt beslut såg till upphäva det. Detta eftersom Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, som den heter med särskrivning och allt, menade att vallen måste anses som fornminne.

De hundratals meter av vallen som redan tidigare hade raserats och de partier som man bestämt sig för att bevara hade inte intresserat riksmyndigheterna eller den nationella fornminnesvården det bittersta. I mars 1903 gick ett mot överheten rejält uppretat fullmäktige på nytt till omröstning i frågan. 25 ledamöter ville ta bort både kulle och vall omgående och bara två var emot. Den ene var förstås förslagsställaren Atterberg själv, som inte gett upp hoppet om att kunna snygga till terrängen; den ende som stödde honom var järnvägens trafikchef major Carl Wilhelm Jung, som trots detta ställningstagande ändå blev fullmäktiges ordförande året därpå.

Ett vykort daterat den 1 maj 1905 som visar Floras kulle precis innan den började raseras. Vykortet har getts ut av Anna Sandbergs Cigarraffär. Den hette så långt fram i tiden och det går nog fortfarande att inhandla tobaksvaror där, men lokalen på Kaggensgatan 21 är sedan länge i första hand spelbutik.
Foto: Emil Blomberg/Vykort ur Olle Vallerheds samling

Vitterhetsakademien vägrade emellertid att ge med sig och efter mycket om och men överklagade stadsfullmäktige akademiens avslag till regeringen, som denna gång gick på kalmariternas linje och medgav att kullen fick tas bort.

I maj 1905 började så Floras kulle jämnas med marken. Alltihop transporterades bort som fyllningsmassor till den än så länge obebyggda Sveaplan. 

Den 1 juni 1905 står sju man och gräver bort kullen och som bilden visar har de kommit ungefär halvvägs.
Foto: Emil Blomberg/Vykort ur Olle Vallerheds samling

Men själva vallstumpen slog Vitterhetsakademien fortsatt vakt om. I flera år utfärdades massor av skrivelser, genomfördes den ena utredningen efter den andra och organiserades uppvaktningar både här och där. I november 1912 gav akademien till slut med sig. Vallen togs omgående bort och nu stod man där med en alldeles plan yta, som man inte riktigt visste vad man skulle ta sig till med. Floras kulle kallades den fortfarande, trots den totalt tillplattade topografin, det blev till och med namnet på själva kvarteret.

Det var den här vallresten stadsfullmäktige i Kalmar och Vitterhetsakademien höll på att träta om ända till 1912. Sedan revs även den.
Foto: Emil Blomberg/Vykort ur Olle Vallerheds samling

Så småningom pockade den växande bilismen på uppmärksamhet. Lösningen blev att anlägga en bensinstation och låta resten av den öppna plats där kullen en gång rest sig fungera som parkeringsplats. En del av området gör så än i dag.

Bilden är tagen den 23 juni 1930. Hästen släcker törsten vid den pump som fick ersätta den som försvann tillsammans med Floras kulle. I bakgrunden står bilar parkerade på kullens forna plats och det låga skärmtaket som skymtar borta till höger hör till den bensinstation, vars efterföljare fanns kvar ända in på 90-talet. Bensinpumparna är borta i dag, men vattenpumpen står där fortfarande, även om den är torrlagd.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Annars fanns det på 30-talet långt framskridna planer på att bygga ett posthus på den centralt belägna och lättillängliga tomten. Posten höll då till i alldeles för trånga och dåligt anpassade lokaler i Riksbankshuset alldeles intill. Till slut skrinlades planerna när man insåg att det hela skulle göra trafiksituationen framför Centralen på tok för komplicerad. I stället byggdes på 40-talet ett nytt och in i minsta detalj genomtänkt posthus på Sveaplan – det vill säga på jorden från gamla Floras kulle – där det fanns ordentligt med svängrum. Det var första gången en viktig samhällsinstitution i stan förlades utanför Kvarnholmen. På Sveaplan blev posten kvar till 1993. Efter skiftande öden omgestaltades byggnaden häromåret till stadsbibliotek.

Klockan är tio på förmiddagen söndagen den 25 november 1945, första dagen då bensinen är fri, det vill säga ransoneringen som rått under krigsåren har upphört. Till vänster tankar man Esso och till höger är det Shell som gäller.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Så här såg den nya bensinmack ut som runt 1950 ersatte den gamla från 20-talet. Nu hade Esso försvunnit och Shell var ensamma om anläggningen.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Bensinstationen på Floras kulle fanns också kvar in på 90-talet. Det rörde sig från början i själva verket om två mackar: i ena änden huserade Shell och i den andra Pratt, så småningom känt under firmamärket Esso. I skarven till 50-talet revs den gamla bensinstationen och i den nya som byggdes på samma plats fanns bara Shell kvar. 

”Full tank, förstås!” Gösta Tapper var föreståndare på Shellmacken vid Floras kulle på 50-talet.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sedan hände egentligen ingenting förrän man lagom till firandet av 600-årsminnet av Kalmarunionen 1997 tyckte att stan borde snyggas upp lite här och var. Macken försvann och är sedan dess ersatt av den blomstrande plantering som omger en diminutiv kulle där ett litet lusthus placerats. Elsie Dahlbergs skulptur ”Vindil” har fått flytta från andra sidan Larmgatan och infogats i ensemblen.

Sommargrönska på Floras kulle som den sett ut sett sedan 1997. Just den här bilden är från 2014.
Foto: Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Så blev det till slut ändå lite grann som Albert Atterberg hade önskat den där gången i slutet av 1800-talet, en kulle med blommor och konstverk – fast kälkbacke duger den förstås inte till. 

Det tog bara nästan 100 år. 

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 29 januari 2021

Bronsskulpturen ”Vindil”, som påminner om en gammaldags galjonsfigur, är ett verk av Elsie Dahlberg (1916–2005). Den ställdes upp 1983 framför Gröna stugan, där tidigare turistbyrån låg, men har sedan flyttats tvärs över Larmgatan och har nu sin plats i den låga mur som omger planteringarna runt den lilla kullen.
Foto: Östra Småland

KÄLLOR
Svenskt biografiskt lexikon, artikel om Albert Atterberg av Sv. Odén
Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (1944)
Lars Schött, Artur Kaibjer och Enar Koch (red): Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 (1962)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Jan Öhberg: Farväl till macken – Historien om bensinbolagen och den svenska bensinhandeln (2007)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Göran Tagesson och Peter Carelli (red): Kalmar mellan dröm och verklighet – konstruktionen av den tidigmoderna staden (2016)

TACK
till Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Jan Magnusson, Kalmar kommun; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; och Olof Vallerhed, Färjestaden.

LÄNKAR
Stockholmskällan
Klas Palmqvist: Postpalatset vid Sveaplan
Klas Palmqvist: Mackarna som bara finns kvar i tankarna
Klas Palmqvist: Gröna stugan, Röda stugan och Hotell Räcke
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder
På Digitalt museum finns mer än 90 000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar

Inga törstiga hästar stannar längre för att dricka vid den gamla vattenpumpen vid Stationsgatans gång- och cykelbana. Blänket i vattenhon beror bara på att det regnat, ur pumpen har det inte kommit något vatten på länge. På andra sidan gatan skymtar den lilla kullen med lusthuset.
Foto: Klas Palmqvist