När bödeln tappade huvudet

Den dödsdömde Johan Bank hade fått åka i en kärra ut till avrättningsplatsen tillsammans med en präst, förmodligen fängelsepredikanten Gustaf Theodor Tode, senare kyrkoherde i Arby. För att hålla åskådarna på avstånd från stupstocken hade man bildat ”spetsgård”, man stod med störar och hindrade folk från att komma alltför nära. Skarprättaren Lars Löfgren hade just halshuggit Bank när fältskären Claes Didrik Prien stack fram en skopa för att fånga upp blod från den avrättade. Tilltaget fick den förmodligen ganska berusade Löfgren att helt tappa besinningen och han rusade efter Prien med bilan i högsta hugg. Enligt ögonvittnen var det inte långtifrån att den framfusige fältskären blivit den uppretade bödelns andra offer för dagen.
Illustration: Sarmite Roske

Massor av folk samlades på avrättningsplatsen i Kalmar den 31 oktober 1854. Det var tisdagsförmiddag och även skolbarnen hade fått ledigt för att få beskåda hur hustrumördaren Johan Bank togs av daga. Avrättningen kom att bli den sista i Kalmar och det talades förstås om den i många, många år framöver. Inte minst eftersom det var på håret att inte bara den dödsdömde hade fått sätta livet till.

Två år tidigare, i juli 1852, hade Johan August Bank ägnat en hel natt åt att brutalt misshandla sin hustru Catarina Maria Öman till döds med en trästång. Hennes förtvivlade rop på hjälp hördes vida omkring, men ingen vågade ingripa. 

Götagården låg där Proviantgatans norra ände mynnar i Fiskaregatan. Mordet ska ha begåtts i en stuga eller en vedbod bakom det större huset. Götagården revs några år in på 1900-talet.
Teckning av John Sjöstrand i boken ”Gamla Kalmarbilder 1”, utgiven 1927

Bank arbetade till vardags som vedgårdskarl på den så kallade balkplanen, i dag den del av Stadsparken som ligger närmast järnvägen. Men han var också lönnkrögare och fruktad slagskämpe. Hans fru fick plikta med livet för att hon råkat ha sönder ett krus med brännvin.

Dagen efter mordet var en söndag. Några kvinnor satte sig i solskenet på stadsmuren som då fortfarande fanns kvar vid Fiskaregatan. Därifrån kunde de genom ett fönster se hur Bank höll på att sy in hustruns kropp i segelduk. Iakttagelserna anmäldes till polisen och Bank greps.  

Gripandet genomfördes av E J Eriksson, som då ingick i Kalmars sex man starka polisstyrka. Han blev senare handelsman och 1907 när han var över 80 år gammal – men försedd med ”ett för hans ålder nästan otroligt minne, särskildt hvad data och namn beträffar” – berättade han om mordet i tidningen Kalmar.

”Påföljande dags morgon blef jag beordrad att göra undersökning i det ruskiga nästet. Bank satt i sitt hem och på frågan hvad han tagit sig till svarade han: ’Här är ingenting’.”

Eriksson lyckades få Bank att följa med till poliskontoret.

”Under rannsakningen erkände Bank, att han slagit ihjäl hustrun och därefter sytt in liket i ett segel och lagt det i en garderob i afsikt att sedermera låta det försvinna i hafvet”.

Bank dömdes till döden. Drygt två år efter mordet skulle avrättningen genomföras av länets skarprättare Lars Löfgren, känd för att – i likhet med de flesta bödlar – gärna stärka sig rejält ur flaskan innan han skred till verket.

Bank, som avböjt att få ögonen förbundna, gick lugnt fram till stupstocken, böjde knä och Löfgren lyckades träffa rätt direkt. Det berättas hur folk som klättrat upp i träden för att få god överblick svimmade och föll till marken. 

Bland åskådarna fanns badaremästaren Claes Didrik Prien. Titeln var vid denna tid närmast liktydig med fältskär, det vill säga en hantverksmässigt utbildad kirurg. Fältskärer rakade och åderlät folk, skar upp bölder, amputerade armar och ben, stillade blödningar, gav första hjälpen vid benbrott m m.

Prien hade med sig en skopa med ett långt skaft för att försöka få fatt på den halshuggnes blod.

”Häröfver blef emellertid skarprättaren Löfgren så förtörnad, att han rusade efter Prien med bödelsyxan i högsta hugg och det var endast med nöd denne undslapp att dela Banks öde”, konstaterade förre polismannen Eriksson.

Det fanns en föreställning om att blod från halshuggna kunde bota epilepsi. Fältskärer fick ibland tillåtelse att ta vara på blod vid avrättningar för just det ändamålet, men de måste be bödeln om lov först. Det hade inte Prien gjort. Något som kunde ha medfört att han blivit ett huvud kortare... 

Var avrättades Johan Bank?

Galgbacken vid Stolpen, fotograferad 1925 av Robert Andersson (1887–1957), metallarbetare, socialdemokratisk kommunalpolitiker samt självlärd lokalhistoriker av högsta rang. Med kamerans hjälp dokumenterade han många Kalmarmiljöer och gav ut flera kulturhistoriskt värdefulla skrifter, inte minst om arbetarrörelsens första årtionden i staden.
Tack för bilden till Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Det förekommer olika uppgifter om var Johan Bank miste huvudet. Sandås brukar ofta pekas ut som platsen för den sista avrättningen i Kalmar. Men äldre källor visar entydigt att Stolpen vid Södra vägen är rätt ställe. 

Polismannen E J Eriksson, som grep Bank, säger 1907 att ”afrättningen ägde rum vid den så kallade Södra stolpen, ett bösshåll från allmänna landsvägen”. Samma uppgift lämnar skolinspektören och lokalhistorikern Eli Svänsson i en text från samma år. 

Stolpen, Nyhem, Johannesborg – ja, namnen är många på denna del av sydvästra Kalmar. Stolpen och Nyhem räknas numera som delar av Johannesborg. Galgbacken finns fortfarande markerad på en del moderna kartor. Svanebergsgatan följer här Södra landsvägens gamla sträckning.

En gammal svensk mil mätte 10.688 meter. Stolpen har sitt namn efter den fjärdingsvägsstolpe som fanns vid Södra vägen. Hit var det alltså en kvarts dåtida mil – 2.672 meter – från stadens 
centrum. Det stämmer fortfarande ganska bra, även om vägen inte går exakt som den gjorde på 1800-talet.

Kalmars nollpunkt. Från den här milstenen, uppsatt 1737 i hörnet av Dahmska huset vid Lilla torget, mättes alla avstånd i trakten. Härifrån är det en fjärdedels gammal svensk mil till Stolpen vid Södra vägen. Till Sandås är det inte alls lika långt.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

I Post- och Inrikes Tidningar den 7 november 1854 – en vecka efter avrättningen – finns en notis, förmodligen hämtad ur Calmar-Posten (som bara har namnet gemensamt med den nutida publikationen med samma namn): 

”Kalmar den 1 Nov. I går förmiddag mottog hustrumördaren Bank dödshugget på den omkring ¼ mil från staden belägna afrättsplatsen”.

Till Sandås är det betydligt närmare från centrum än en kvarts mil.

Avrättningsplatsen vid Stolpen som den såg ut en novemberdag 2016. Själva kullen är fortfarande obebyggd, där finns bara några lekredskap. I fonden skymtar det stora bostadshuset Kajalen.
Foto: Eric Arenius/Östra Småland

Se även:
• Ett brutalt mord blev början till Systembolaget i Kalmar
• Sista avrättningen i Vassmolösa

STORT TACK
till Sarmite Roske, Hans Egeskog, Catarina Lund, Gunnar Magnusson, Henrik Bruun Williams, Ronald Rosengren och Eric Arenius

KÄLLOR
Post- och Inrikes Tidningar den 7 november 1854
Intervju med E J Eriksson i tidningen Kalmar den 16 mars 1907
Eli Svänsson: Kalmariter och kalmarliv vid mitten av förra seklet i Sancte Christopers Gilles CHroenica XX–XXI, 1947 (texten ursprungligen publicerad i Barometern 1907)
John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder 1 (1927)
Intervjuer med dykaren Claes Andersson och kyrkogårdsförvaltaren Andersson, Lunds Universitets Folkminnesarkiv (1941)
Robert Andersson: Systembolaget i Kalmar 100 år (1954)
Oe folki – Medlemstidning för Gotlands Genealogiska Förening nr 1/2012

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 12 november 2016