Skål för Kvastastan!

En version av Kalmarvisan, återgiven på ett vykort. 

Varför kallas Kalmar för Kvastastan? Och vad är det egentligen för kvast man sjunger om i den gamla Kalmarvisan? 

Det har gjorts många försök att besvara frågorna. Men inget riktigt övertygande. Och kanske finns förklaringen på ett helt annat håll än där man brukat söka den. 

Redan på 1800-talet påstods att visan handlade om en törstig ”kronobefallningsman” – dåtida polis – vid namn Qvast. ”Viskorna” skulle ha varit hans döttrar. 
Även om man nog inte ska ställa alltför stora krav på den inre logiken i en dryckesvisa är förklaringen inte överdrivet trovärdig. Den bidrar inte heller till att göra texten mycket mer begriplig. Dessutom har ingen lyckats påvisa varken befallningsman Qvasts eller hans döttrars historiska existens. 

Den store patrioten och Kalmarhistorikern Gustaf Volmar Sylvander (1816–1882) menade att det efter Kalmarkriget i början av 1600-talet var besvärligt med livsmedels- och varutillförseln. 
Det skulle varit anledningen till att man år 1620 införde en bestämmelse att samtliga bönder runt Kalmar var tvungna att varje lördag fara in till stan för att sälja någonting på torget, vad som helst: 

”Det är sannolikt orimligheten i denna förpligtelse och författning som föranledt den bekanta Kalmarvisan”.

Varför det var just kvastar man hade ett så trängande behov av att en visa skrevs om saken brydde sig Sylvander dock inte om att klargöra. 

En mer sentida lärd, Ivar Modéer (1904–1960) som var född i Mönsterås och blev professor i nordiska språk i Uppsala, menade att namnet Kvastastan kom sig av att bönderna på lördagarna sålde sina kvastar i Kalmar.
Må så vara. Bönderna kan säkert ha sålt kvastar i Kalmar, men det gjorde de nog i så fall i alla andra städer i Sverige också, ja, i hela Europa. Det finns inget rimligt skäl att tro att just kvasthandeln på något sätt skulle varit mer karaktäristisk för Kalmar än någon annan stad, oavsett om det nu handlade om en bristvara eller om en lokal massproduktion. Även om en kvast kan vara omsorgsfullt och konstfärdigt gjord, är den i grund och botten ett skäligen okomplicerat hushållsredskap. I enklare varianter är den fullt möjlig att själv förfärdiga för de flesta hjälpligt händiga personer.

En annan spridd förklaring till benämningen Kvastastan, som även den bär efterhandskonstruktionens alla tecken, går ut på att den besvärliga farleden i Kalmarsund skulle varit alldeles ovanligt full av sjömärken, så kallade kvastprickar. 
Detta går ju definitivt inte ihop med kvasten i visan och nog skulle det vara ett märkvärdigt sammanträffande om just Kalmar av alla städer skulle ha så oerhört stark anknytning till två helt olika sorters kvastar att den ena skulle figurera i visan som bär stadens namn och den andra skulle gett upphov till ett epitet på själva staden. 

Nu förhåller det sig så att kvastar sedan århundraden också har en helt annan funktion än att sopa rent och att visa vägen på sjön. En funktion som möjligen kan sprida ljus över vad det är för sorts kvastar Kalmar egentligen förknippas med.

Allt sedan medeltiden har den klassiska europeiska krogskylten utgjorts av en krans av vinlöv. I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555 finns till exempel en bild där en krans hänger på en stång utanför en lokal där vindrickandet är i full gång. 

En krans på en stång fungerar som skylt för den här 1500-talskrogen som ligger vid hamnen där båtarna med vintunnorna anländer. Fyra gäster vid bordet låter sig väl smaka medan en femte ser ut att förse sig direkt ur tunnorna. Han är förmodligen inte törstigare än de andra utan i stället stadens vinkontrollant som provar om leveransen håller måttet.   Bilden hämtad ur Olaus Magnus  ”Historia om de nordiska folken”.

Så småningom började skyltarna tillverkas i smidesjärn och blev allt konstfullare, Stockholmskrogen Den Gyldene Fredens flera hundra år gamla skylt är ett vackert exempel.

Utanför Stockholmskrogen Den Gyldene Freden hänger samma skylt som när Bellman var där i slutet av 1700-talet. Den oljemålade plåtskylten med en fredsgudinna omsluts av en vinlövskrans med förgyllda druvklasar. Foto: Catarina Lund (2009)

Men det allra enklaste sättet att på medeltiden skylta med att man hade alkoholhaltiga varor till utskänkning var helt enkelt att utanför huset hänga upp en risknippa eller – just det, en kvast! Inte minst gällde det enskilda hushåll, som egentligen inte var krogar, men där man ändå mer eller mindre regelbundet serverade öl eller vin. 

En kvinna med ett krus i handen bjuder en vandringsman att stiga in i ett medeltida värdshus. Ur den här primitiva formen – bilden är ur en handskrift från 1200-talet – utvecklades så småningom de konstrika värdshusskyltarna. Samtidigt används på sina håll fortfarande kvasten eller risknippan som skylt där vin serveras i tyskspråkiga länder. Bilden är hämtad ur kulturhistorikern Wolfgang Schivelbuschs bok ”Paradiset, smaken och förnuftet – Njutningsmedlens historia”, utgiven på svenska 1982 i Per Erik Wahlunds översättning.

Traditionen är fullt levande än i dag i tyskspråkiga vindistrikt. Besen är det tyska ordet för kvast och Besenwirtschaft betecknar numera en tillfällig servering i anslutning till en vingård och skylten utgörs helt enkelt av en kvast, gärna prydd med färgglada band. Där kan gästerna inmundiga årets vin när det blivit drickfärdigt och därtill få en enkel matbit: korv, ost eller sallad. 
Bestämmelserna skiljer sig en del mellan olika trakter men lär gå tillbaka på påbud ända från Karl den stores dagar. Man får maximalt hålla öppet fyra månader om året och inte servera någon annan dryck än det egenproducerade vinet. 
För länge sedan skedde trakteringen oftast i vinbondens egen stuga eller i ett hjälpligt utrymt fähus, men numera håller man oftast till i någon lada som inretts med bänkar och långbord och där man hängt upp gamla jordbruksredskap på väggarna. Allt är på typiskt tyskt vis rustikalt und gemütlich. 

Besenwirtschaft är främst en sydtysk benämning. I Rhenlandet talar man om Strausswirtschaft (Strauss = knippa, bukett). Traditionen att under enkla, lantliga former avsmaka årets vinskörd finns förstås även i Österrike, där det i landets östra delar heter Heuriger = ”årets” på österrikisk dialekt – och i söder Buschenschank. Här använder man gärna en tallruska i stället för kvast eller risknippa. 

Skylten till en nutida vinstuga, belägen i den lilla staden Insheim i sydvästra Tyskland.

Att man i det gamla Kalmar förmodligen inte var främmande för privata initiativ i branschen framgår av historikern Dagmar Sellings resonemang i andra delen av Kalmar stads historia (1982). Trots påbuden i Magnus Erikssons landslag finns det inte några spår av medeltida gästgiverier i Kalmar och Selling antar att man löst frågan på något annat sätt: 

”Kanske har rätten till sådan rörelse varit uthyrd och försiggått i privata gårdar – att påbudet inte skulle ha åtlytts är otänkbart. I sådant fall hotade nämligen fyrtio marks böter för var och en av de två borgmästarna och tjugo mark för var och en av de tolv rådmännen”. 

I Kalmar stads tänkebok, som berättar om vad som hänt i staden åren 1381–1560, står ingenting om utskänkningsställen, däremot hittar Selling flera uppgifter om såväl kockar som krögerskor på 1400-talet.

Om det var så att kvasten användes som enkel krogskylt även i Kalmar ger det kanske inte Kalmarvisan mer rim men dock en del mer reson än de hittills gängse förklaringarna. Det ligger ju lite närmare till hands att en dryckesvisa anspelar på krogar och vinutskänkning än på tillverkning av hushållsredskap.

Varför det inte fanns någon kvast synlig förrän på lördagen kan man fundera över. Kanske fanns det någon lokal bestämmelse som reglerade öppethållandet. Kanske hade de flitiga Kalmarborna helt enkelt inte tid att servera sina törstiga medmänniskor förrän efter arbetsveckans slut.

Det tyska inflytandet var stort i Kalmar hela medeltiden igenom och även längre fram. Kalmar var en livlig sjöfartsstad och förbindelserna var täta med både Tyskland och Baltikum, där tyskan också var det ledande språket. I Stockholm var språkblandningen stor så sent som på Bellmans tid. 

Och faktum är att i den allra äldsta uppteckning man känner till av Kalmarvisan, är en del av texten också på tyska:

Uti Calmare Stad der finnes ingen qvast :/:
för än lördagen
Hei dick, hei dack, hei dicke, dicke dack,
uti Calmare stad der finnes ingen qvast
för än lördagen

När qvastar komma in komma viskorna med :/:
scheink ein, sauf aus
drink her um zu mir.
Hei dick, hei dack, hei dicke, dicke dack etc

Så komma de flickor löpandes, så komma de
pigorna skumpandes
scheink ein, sauf aus
trinck her um zu mir
Hei dick, hei dack, hei dicke, dicke dack etc

Hur mycke för stycke tre för stycke
och qvasta keppen til
drinck her um zu mir
Hei dick, hei dack, hei dicke, dicke dack etc

När bonden kommer hem kommer Kullan ut :/:
är stor i sin trut
trinck her um zu mir
Hei dick, hei dack, hei dicke, dicke dack

Hur har resan godt för dei vi frågar du så mei :/:
scheink ein sauf aus
drinck her um zu mir
Hei dick, hei dack, hei dicke, dicke dack

Texten, med sin något vacklande stavning, är hämtad ur en handskrift som ingår i biskop Carl Gustaf Nordins (1749–1812) samling i Uppsala universitetsbibliotek. Hur gammal den här versionen är vet man inte men den ska i alla fall vara äldre än den från 1766 som finns med i den så kallade Wallenska visboken, en samling supvisor och erotiska dikter som förvaras i Riksarkivet. Kanske är det i den samlingen som det går att hitta den helt ”erotiserade” version av visan som också lär existera. 

För det finns många, många varianter av Kalmarvisan. I den handskrivna samlingen Supvisor af okände Auctorer samlade af C M Völschow, som förmodligen är senare än både den Nordinska och den Wallenska, finns bara en strof med, även den med tyska inslag:

I Calmare stad där finnes ingen quast förn Lördagen,
när quastarne komma in, komma  viskorna med,
Schenk ein, sauf aus, trinck herumb, häll i mer;
Hey di, hey da, hey fallerallera.

Carl Matthias Völschow var för övrigt en av Bellmans kumpaner och har gett ut flera av hans visor. Kanske var Kalmarvisan från början inte längre än denna enda strof. Förmodligen har visan byggts på och förändrats och funnits i parallella versioner i flera hundra år. 

Här ett tillägg på kalmaritiska:

Vau skau bonden hau till maut,
sura siller å potaut,
de blir sillsallaut.
Heij dick å heij däck, 
jau slog i å du dräck.
Heij dickom dickom däck,
heij falleralle rau.

Gustaf IV Adolf visslade Kalmarvisan när han satt fången på Gripsholm 1809 och det finns gott om vittnesbörd om hur visan sjöngs i alla samhällsklasser under hela 1800-talet. 

Även i Finland var den välbekant. En uppteckning har till exempel gjorts i Kronoby socken i Österbotten, en av de så kallade ”timmermanssocknarna”, varifrån mycket arbetskraft kom till örlogsvarven i Kalmar och Karlskrona på 1600- och 1700-talen. Fast där sjunger man inte om ”viskor” utan om ”riskor”, som enligt Svenska Akademiens ordbok är ett i Finland gångbart ord för ”lövruska” – och då känns ju inte risknippan och kvasten särskilt långt borta.

Men de senaste 100 åren är det främst i studentsammanhang man fortsatt att sjunga Kalmarvisan och försett den med nya strofer:

Säg var är din labrapport
Jo, den har jag supit bort! :/
För den var så kort!
Hej dick...

Så kan en visa hållas levande och förändras i århundraden. Trots att ingen egentligen på länge vetat varför man sjungit om just kvastar, varken i Kvastastan eller på andra håll.

Skål för det!

© Klas Palmqvist

Än i dag sopar kvastarna i Kalmar. På Kvarnholmen ligger varuhuset Kvasten (före detta Domus). Stan är också hemort för sångarna i Quastakören och det finns ett kommunalt bolag som heter Kvastastaden AB. Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

Kalmarvisan i det underjordiska brännvinsbränneriet

Titelvinjett till pjäsen ”Finkel”. Figuren heter ”Nasenblom”. Bilden hämtad ur Schück/Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria.

Kalmarvisan trycktes första gången 1776, då den ingick i teaterpjäsen Finkel eller Det underjordiska brännvinsbränneriet. Detta gustavianska buskisstycke gjorde braksuccé på Humlegårdsteatern i Stockholm det året. Svenskarna tyckte redan på den tiden att det var vansinnigt roligt när fylltrattar rumlade runt på scenen.

Pjäsens författare hette Carl Israel Hallman (1732–1800). Hans lustspel och parodier på allvarliga stycken gjorde stor lycka på 1770-talet, även om författarens kunskaper i tyska uppenbarligen inte var de allra bästa. 

I Casper och Dorothea från 1775 låter han den tyske skomakargesällen Casper tala ett tysk-svenskt blandspråk. Litteraturhistorikern Karl Warburg (1852–1918) menar att rotvälskan mindre låter som en tysk som bryter på svenska än som en svensk som inte behärskar tyska. 

I Finkel eller Det underjordiska brännvinsbränneriet bekräftas bristerna i tyska språket när en figur med det imponerande namnet ”Store Jockum Distillator” sjunger Kalmarvisan. Den börjar så här:

”I Calmare Stad, där finnes ingen qvast,
Förrän Lördagen.
Hej dick, hej dack, hej dick, hej dack,
Skänk ej so faust.”

”Skänk ej so faust”... Hur man än blandar ihop tyska och svenska betyder frasen just ingenting. Det är uppenbart Hallman missuppfattat orden ”schenk ein, sauf aus” – ”slå i, sup ur” – som återkommer i alla de äldsta handskrivna versionerna. 

Men säkert bidrog succén på scenen och tryckningen av pjäsen till att visan fick ännu större spridning.

Skrev om skratt och allvar

Olle Holmberg skrev om Kalmarvisan.

Den i Kalmar uppvuxne professorn Olle Holmberg tycks vara den ende litteraturvetare som ägnat Kalmarvisan ett mer ingående studium. 

Många av uppgifterna, om än inte slutsatserna som återges här i min utredning, om Kvastastan och Kalmarvisan är hämtade från hans essä om visan som ingår i samlingen Skratt och allvar i svensk litteratur från 1963.

Olle Holmberg var född 1893 i Stockholm. Han tog studenten i Kalmar 1912, var professor i Lund 1937–59 och avled 1974. Han skrev böcker om många diktare: Stagnelius, Carl Gustaf af Leopold, Gustaf Fröding, Viktor Rydberg och Hjalmar Gullberg för att bara nämna några. En läsvärd bok i det mer anspråkslösa formatet är Tankar i en husvagn från 1969.

Holmberg var en skeptisk och spränglärd litteratur- och kulturhistoriker men blev med tiden allt mer intresserad av ockultism och parapsykologiska fenomen. 

Fotbollskvastarna i Halmstad 

Så här presenterade tidningen Se de allsvenska nykomlingarna från Kvastastan 1949. Av de stackars Kalmar FF-spelare som jagats upp i Långvikens hopptorn med var sin kvast mellan benen går det att känna igen högerinnern Gunnar Södergren längst ner, högerbacken Lennart Engström i mitten (fast då hette han Johansson) och ovanför honom lagkaptenen och centerhalven Gunnar Svensson.

Fotbollslaget Halmstads BK:s supportrar har sedan decennier kallats för Kvastarna och benämner sig så även officiellt numera. 

Förklaringen ska ha varit att de blev retade av lokalkonkurrenten Halmias anhängare på 30-talet, när Halmia gått upp i allsvenskan och HBK var kvar i tvåan. Medan Halmias supportrar kunde åka på fina allsvenska bortamatcher till Göteborg, Helsingborg och Malmö, fick HBK-folket ta tåget ända till Kvastastan, vilket var snudd på världens ände. Följaktligen kallades fansen för ”Kvastarna”. 

Det kunde ju i och för sig ligga nära till hands att tro att ”kvast” och ”viskor” är ord som skulle kunna ha använts i betydelsen ”sup”. Själva ordet ”borsten” om sprit och att ”supa som en borstbindare” kan ju också tyckas ha släktskap med kvasten, liksom begreppet ”magborstare”. 

Men det verkar inte finns några belägg för att ordet ”kvast” skulle ha använts på det viset, i alla fall inte enligt Svenska Akademiens ordbok.

Samtliga texter om Kvastastan och Kalmarvisan publicerades första gången i Östra Smålands pappersupplaga den 31 december 2009. 

© Klas Palmqvist


STORT TACK
till min hustru Catarina Lund, som redan 2004 var den som allra först uppmärksammade att kvasten som krogskylt skulle kunna ha med Kvastastan att göra.
Tack också till Henrik Bruun Williams, professor i nordiska språk, numera i runologi, i Uppsala, som bistått med råd och dåd och som själv är född i Kvastastan, samt till Jens Lindgren på Svenskt Visarkiv i Stockholm.

KÄLLOR
Wolfgang Schivelbusch: Paradiset, smaken och förnuftet (1982)
Olle Holmberg: Skratt och allvar i svensk litteratur (1963) 
Henrik Schück och Karl Warburg: Illustrerad svensk litteraturhistoria (1927/1985)
Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (utgiven på latin 1555, men tillgänglig på svenska i en översättning 1909–1925, som senast gavs ut 2010 av Gidlunds förlag) 
Volmar Sylvander: Kalmar slotts och stads historia (1864–1874)
Ivar Modéer och Sten Engström (utg): Kalmar stads tänkebok (1949)
Ingrid Hammarström (red): Kalmar stads historia, del 1–3 (1979–1984)
Svenska Akademiens ordbok