Ölänning, anarkist och kväsarkvanting

Självporträtt av Arthur Högstedt (1877–1942), skomakarsonen som lämnade Öland redan som liten, skrev en jättehit, men slutade som patient på mentalsjukhus. Bilden hämtad ur Gustaf Uddgrens ”Stockholms Bohême”

Kväsarvalsen var förra sekelskiftets absolut största svenska hit och slog bra även utomlands. Upphovsmannen till den slitstarka schlagern, med text på avancerad dåtida Stockholmsslang, var född i Melböda på norra Öland och hette Arthur Högstedt. Han var tecknare med genistatus, revolutionär, utfattig och satt bortglömd på mentalsjukhus de sista fyra decennierna av sitt liv.

En av den svenska litteraturens mest magnifika bakfylleskildringar inleder den i dag föga lästa romanen Stockholms bohême  – Skildringar ur konstnärslifvet, utgiven 1912 och författad av tidningsmannen och regissören Gustaf Uddgren (1865–1927). Berättelsen kan närmast beskrivas som ett slags sekelskiftesvariant av Ulf Lundells 70-talssuccé Jack.

Ett sällskap unga män med konstnärliga ambitioner och bohemiska vanor vaknar mödosamt upp till en ny dag i en målarateljé i Stockholm. Efter en återställare bestående av kaffe och bullar får ”dokumentärromanens” huvudperson Arthur Högstedt så småningom en valsmelodi i huvudet, uppfångad vid dans till hest dragspel en kväll nere vid Erstaviken. Arthur börjar skriva Kväsarvalsen på baksidan av gamla restaurangnotor:

En kvanting träder i salen in
för att fröjda me’ fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

”Kvanting” betyder här ”grabb”, ”fjällan” är förstås hans flickvän, ”rynkor” är lika med ”flickor” och ”stunsig” är det samma som ”stilig”.

Det här är det så kallade kväsarfolkets språk. ”Kväsarkvantingarna” var ett tidigt exempel på ungdomlig subkultur åren runt sekelskiftet 1900. Som alltid i sådana sammanhang var musiken och kläderna viktiga. Det var förstås dragspel som gällde – eller ”skåpet”, som instrumentet gärna benämndes.

”Kväsarstämning i midsommartider”. Den här bilden av Arthur Högstedt fanns med i Albert Engströms skämttidning Strix.

”Kväsig” kommer av ordet ”kväsa”, alltså bräcka, vara överlägsen, men betecknade i dessa sammanhang ”stilig”. En kväsarkvanting var alltså en ”stilig grabb” i sena tonåren upp till dryga 20-årsåldern, vars främsta kännetecken var en vegamässa med bräckt skärm. Detta ”kväsarmärke” visade att han varit med om slagsmål. 

I övrigt skulle han ha dubbelknäppt kavaj av grovt tyg där fodret stack fram där bak, en randig skjorta, sidenhalsduk knuten som rosett – den så kallade ”kväsarknopen”. Byxbenen var så utsvängda att de nästan dolde skorna, vilka skulle vara så spetsiga att man ”kunde sparka en mygga i arslet”, som en kvanting berättade 40 år senare för folklivsforskaren Carl-Herman Tillhagen. 

Kväsarkvantingen skulle gå med  framskjutet huvud och händerna i byxfickorna. I mungipan skulle han ha ett ”Dukehars”, det vill säga en cigarett av märket Duke of Durham.

Kväsarkvantingarna var arbetarpojkar som tillbringade sin tid på gatorna. Vid den här tiden fanns det fortfarande inte många dansställen eller idrottsplatser som unga ur arbetarklassen hade tillträde till. De sågs som ligister, sin tids värstingar, och förhållandet till polismakten kunde ha varit bättre. 

Om tjejerna, ”kväsarrynkorna” är inte mycket känt. De hade kortare kjolar än vad som var vanligt, lugg, och så rökte de offentligt. De arbetade till exempel på Igeldamms tändsticksfabrik, Beckers stråhattfabrik eller på Skandinaviska pennfabriken, alla belägna på Kungsholmen. ”Kväsarfolket” förknippades ofta med Söder men frågan är om inte Kungsholmen var ett ännu starkare fäste.

Arthur Högstedt skrev flera kväsarvisor, bland annat Kväsarmarschen, vars motiv den sentida Stockholmsskildraren Olle Adolphson utgick ifrån när han i mitten av 60-talet skrev sin Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken.

Men Arthur Högstedt förblev fattig, olycklig och alltmer förvirrad. Uddgren berättar hur han reser tillbaka till Öland för att försöka få ordning på tillvaron men misslyckas, återkommer till Stockholm och tas in på mentalsjukhus 1904. Där blev han kvar till sin död 1942, ensam och bortglömd.

Anarkistttidningen Brand. Arthur Högstedt var medlem i den beryktade Stockholms norra socialistiska ungdomsklubb, allmänt kallad Norra klubben, där det – vad det påstods – ”gjordes upp planer på revolution, bombtillverkning, talades högt och vitt och brett om småmord och dolkar i kött. Plus alla andra hemskheter”. Högstedts teckning var omslagsbild till ungsocialisternas tidning Brands julnummer 1898. Kväsarvalsen ska ha framförts för första gången av Högstedt själv, till eget fiolackompanjemang, på en klubbfest på Lidingöbro värdshus. Bilden hämtad ur "Ungsocialismen – En krönika" av Karl Fernström. 

Tjinonan kom från Kalmar

Efter att ha börjat som balettflicka växte Hildegard Harring ut till en stabil och skarptungad ”Munkbromadam”, som hon hade som stående figur i många Norlanderrevyer genom åren. Foto ur ”Myggans Nöjeslexikon”

Kväsarvalsen var slagnumret i Den stora strejken, som 1899 gjorde Emil Norlander (1865–1935) till Stockholms nye revykung.

Kväsarkvantingen själv gestaltades av en kvinna, Helfrid Lambert (1868–1954). Hon var en närmast burlesk skådespelerska som pendlade mellan revy och operett. Hon tonsatte för övrigt Gustaf Frödings Det var dans bort i vägen och sjöng in den på skiva redan 1906.

1951, när Helfrid Lambert var 83 år gammal, gjorde hon braksuccé när hon sjöng Kväsarvalsen i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Hon sålde massor av skivor och gav sig ut på folkparksturné.

Som kväsarrynka, eller ”kvantingens tjinona” uppträdde vid revypremiären på nyårsdagen 1899 Hildegard Harring. Hon hette Olsson när hon föddes i Kalmar 1871. Hennes pappa var skräddare och kom ursprungligen från Ventlinge på Öland. Modern var från Åmål.

Redan när Hildegard var liten flyttade familjen till Stockholm. Hon var först balettflicka på olika varietéscener för att sedan bli en stöttepelare i Norlanders revyer. En av hennes största framgångar var Hafver ni sett Karlsson som hon sjöng 1905. 

Hildegard Harring var gift med en jurist och kallades gärna för ”Rådmanskan”. Hon avled 1941.

Kväsarvalsen

En kvanting träder i salen in
för att fröjda me’ fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå’nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting...

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A’gusta, godda’, goddag!

O, du den stunsigaste kvanting...

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting...

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting...

Text och musik: Arthur Högstedt
Först publicerad i Strix nr 17 den 28 april 1898

Typisk brännvinshumor anno dazumal:
– När va’ du nykter sist?. 
– De va’ när ja’ va’ sjuk.
– När va’ de då? 
– Tamfan ja’ de minns.

Teckning av Arthur Högstedt i skätttidningen Strix

KÄLLOR
Myggans nöjeslexikon (1989–93)
Uno Myggan Ericson: Historier från revyn (1999)
Gustaf Uddgren: Stockholms Bohême – Skildringar ur konstnärslifvet (1912)
Emil Norlander: Rännstensungar och storborgare (1924)
Karl Fernström: Ungsocialismen – En krönika (1950)
Michael Karlsson: Kväsarkvantingar – Ligister eller bärare av en subkultur? (B-uppsats, Historiska institutionen, Stockholms universitet 1993).

STORT TACK till Hans Egeskog, som utrett Arthur Högstedts och Hildegard Harrings släktförhållanden. 

© Klas Palmqvist

Texterna var publicerade i Östra Småland den 19 oktober 2013