"Himmels runda pattar"

Erik Lindschöld (1634–1690)

Erik Lindschöld var greve, lantmarskalk, herre till Stafsund, kungligt råd och en av Karl XI:s närmaste män när han dog 1690.

Men han var född som son till en smed i Skänninge 1634. Lindschölds karriär är ett gott exempel på tidig svensk ståndscirkulation. Han var en av de första svenskar som visade att utbildning verkligen kan löna sig.

Som student i Uppsala 1651 antog han det Hasse Alfredsonskt klingande efternamnet Lindeman, innan dess hade han hetat Olofsson. Den unge smedsonen hade höga ambitioner och studerade flitigt. Han skaffade sig på tidens vis kontakter och beskyddare. Ett sätt att göra det var att uppvakta förnäma familjer med smickrande brev och eleganta bröllopsdikter. 
Alltså blev Lindeman också skribent och poet.

Det fortsatte han att vara under sin vandring mot maktens tinnar. Han blev lärare till Karl X Gustavs ”naturlige” son, den elvaårige greven Gustaf Carlsson, och medföljde den kunglige bastarden på hans bildningsresa i Europa.

Retorikprofessorn Kurt Johannesson konstaterar att Lindschöld själv på kuppen utvecklades till en fulländad världsman, medan hans discipel tyvärr förblev en hygglig medelmåtta. (Johannessons text om Lindschöld finns med i Klient och patron, utgiven av Magnus von Platen på förlaget Natur och Kultur 1988).

När Lindschöld väl manövrerat sig förbi de blindskär som tornat upp sig i och med kungens död 1660, blev han fast etablerad vid hovet. Under den nioåriga resan på kontinenten hade han som en av de första svenska diktarna tagit intryck av den franska litteraturen. Han fortsatte skriva vers, men inte bara av karriäristiska skäl utan uppenbarligen också för att han tyckte det var roligt.

Till exempel den här lilla älskvärda dikten (ordet som stavas ”huat” betyder helt enkelt ”vad”, 1600-talsstavning kan vara lite lurig, ofta blir det enklare om man läser högt):

När iagh medh händren fattar,
ach huat för hiertans frögd,
de himmels runda pattar
som pösa upp i högd:
då springer hiertat ij mit lijff,
o allerkierste tijdfördrijf!

Den ende moderne författare jag vet som intresserat sig för denna bokstavligen handfasta lovsång till den kvinnliga anatomin är – förstås – Bengt Anderberg (1920–2008), den bibelsprängde erotikern, rabulisten, alkoholisten, cyklisten och gaisaren. Hans kommentar är minst lika himlastormande som sextonhundratalspoetens dikt och står att läsa i En förtrollad värld, som gavs ut av Bonniers 1986:

”Man kan bara instämma. Så väl jag kommer ihåg min lycka vid första tillfället, den var fullkomlig. Flaubert har berättat att han faktiskt svimmade första gången han såg en kvinnas bröst. Kanske hade det blivit så för en annan också, men inte fan fick man se dem, allt skedde i kvällens dunkel annars hade det nog aldrig fått ske. Men känslan – när man höll dem! Bägge två! En oerhörd paralyserad skälvning. Som i förlåten precis innan den rämnade, men nedifrån och upp, till öronen, där allt drunknade i ett inre sorl, dammluckor hade fällts i hela kroppen, pulsen bultade i djup ström. Allt var samlat, stod still, förblev, i denna smekning. Stod. Still. Så var deras namn.”

© Klas Palmqvist

Texten publicerad första gången i Östra Småland i februari 2010