Biblioteket som tog tolv år att packa upp

Kalmar stadsbibliotek i början av 1920-talet. Vid lånedisken sitter Sven Petersson, som tidigare hade hanterat arbetareföreningens bibliotek. Den unge mannen – nummer två från vänster – lär vara blivande frisörmästaren Bertil Holm.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Posthuset vid Sveaplan är Kalmar stadsbiblioteks sjätte adress på knappt 100 år. Att flytta verksamheten från kvarteret intill tog mer än två månader. Men det är förstås ingenting mot de tolv år det tog att få upp böckerna på det allra första stadsbibliotekets hyllor. Och då var lokalerna förstås för trånga redan från början.

Redaktör John Rosén (1844–1910) vars  böcker utgjorde stommen till stadsbiblioteket. Oljemålningen fanns upphängd på väggen redan när biblioteket öppnades vid Stortorget 1922 och har sedan följt med biblioteket till alla dess skiftande adresser genom åren. Konstnären anges i 1928 års bibliotekskatalog heta ”A Jansson”.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

Grunden till stadsbiblioteket utgörs av ungefär 10.000 böcker som John Rosén testamenterade till Kalmar stad. Rosén var född i Kalmar 1844, läste romanska språk samt konst- och litteraturhistoria i Uppsala och kvalificerade sig därmed till att bli en av vårt lands första lexikografer. Han var en av redaktörerna för den första upplagan av pionjärencyklopedin Nordisk Familjebok, som gavs ut i 18 band 1875–1894 av förläggaren Christian Gernandt, även han född i Kalmar och son till en av stans tobaksfabrikörer.

Rosén dog i Stockholm 1910. Hans böcker packades i lårar och skickades till födelsestaden. Där blev de liggande på rådhusvinden i åratal, alltmedan stadens styrande inte kunde komma fram till var någonstans det nya offentliga biblioteket skulle inrättas.

Men den 6 mars 1922 öppnades äntligen Kalmars första kommunala bibliotek i tre rum i Nelsonska huset vid Stortorget, mellan Storgatan och dåvarande läroverket (nuvarande stadshuset). Trots att man haft tid på sig sedan 1910 att gå igenom samlingen och det dessutom fanns en noggrann förteckning över bokbeståndet, utförd av Rosén själv, var vid öppnandet bara ungefär hälften av hans böcker så pass ordentligt katalogiserade att de kunde sättas upp på hyllorna.

Stadsbibliotek 1922–1931. Sjökaptenen Nelson köpte fastigheten 1885. Huset är förstås äldre än så och källaren är från 1600-talet. Hyser numera kommunala kontorslokaler och är sedan länge hopbyggt med stadshuset.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Fler fick heller inte plats. De rosénska böckerna hade nämligen fått sällskap av ett par tusen volymer ur Kalmar Arbetareförenings bibliotek. Det räknade sina anor tillbaka till stans allra första folkbibliotek på 1860-talet, vilket faktiskt också hade hetat Kalmar stadsbibliotek och som kommit till som ett helt privat initiativ av pedagogen O.E.L. Dahm. Biblioteket inrättade han i sin egen bostad, det 1600-talshus vid Lilla torget som fortfarande kallas för Dahmska huset.

O.E.L. Dahm (1812–1883) – initialerna stod för Oscar Elis Leonard – skolman, gymnasierektor och djupt engagerad i lokalpolitiken och de flesta samtidsfrågor. Startade lånebibliotek i sitt eget hem. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

På 1870-talet införlivades Dahms bibliotek med nybildade Kalmar Arbetareförenings boksamling. När föreningen upplöstes skänktes böckerna till Kalmar stad. Då den boksamlingen skulle slås samman med Roséns omfattade den ungefär 5.200 band, men många var föråldrade och ännu fler i så dåligt skick, efter att ha varit flitigt utlånade och lästa, att inte mer än cirka 3.000 till slut ingick i det nya stadsbibliotekets katalog.

Dahmska huset vid Lilla torget byggdes 1666 som bostad åt fortifikationskaptenen Anders Olofson Bergh. Här inrättade O.E.L. Dahm på 1860-talet ett bibliotek varifrån en del böcker så småningom införlivades med stadsbiblioteket. 
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Av naturliga skäl innehöll Roséns bibliotek inga böcker tryckta efter 1910, vilket innebar ett stort glapp fram till 1920-talet. Anslagen till nyanskaffningar var otillräckliga – som alltid i bibliotekssammanhang – och det fanns en klar slagsida mot humaniora i den gamle lexikografens samling. Naturvetenskaperna var inte alls lika rikligt företrädda som till exempel konst, kultur- och personhistoria. Även skönlitteratur förekom ganska sparsamt. Det sistnämnda kompenserades i viss mån av arbetareföreningens bibliotek.

Ett uppslag ur 1928 års bibliotekskatalog. Den är ungefär lika stor som en nutida pocketbok. Där finns de cirka 15.000 titlar registrerade som biblioteket då förfogade över. Tillväxten av bokbeståndet hade alltså varit tämligen måttlig under de sex år som gått sedan biblioteket inrättats.
Foto: Klas Palmqvist

Att biblioteket redan från början var alldeles för trångbott rapporterade dess förste föreståndare, läroverksadjunkten Henning Ternblom, i Biblioteksbladet 1922. Som hans biträde fungerade Sven Petersson, en veteran inom arbetarrörelsen som redan länge haft hand om arbetareföreningens bibliotek, och som i många år framåt kom att bli stadsbibliotekets ansikte utåt.

I nio år blev stadsbiblioteket kvar i Nelsonska huset. Men då måste även detta tas i bruk för det ännu mer trångbodda läroverkets behov och biblioteket fick maka på sig en liten bit till Rosenlundska huset i hörnet Östra Sjögatan–Södra Långgatan. Där ställdes 150 kvadratmeter på bottenvåningen till förfogande och meningen var att så fort det nya läroverket – i dag känt som Stagneliusskolan – stod klart, skulle biblioteket få ta över en del av de gamla skollokalerna och därmed skulle lokalfrågan äntligen få en varaktig lösning.

Stadsbibliotek 1931–1941. Rosenlundska huset är stans äldsta stenhus, uppfört på 1650-talet. Här var det meningen att biblioteket bara skulle finnas provisoriskt i ett par år. Så blev det inte alls.
Foto: Kristina Wirén/Östra Småland

Stadsbibliotek 1941–1942. Biblioteket blev uppsagt från Rosenlundska huset och måste 1941 flytta in i gamla läroverkets gymnastiksal. Bilden är tagen efter 1946 då Handelsgymnasiet flyttade in. 
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Stagneliusskolan invigdes 1933, men det gamla läroverkshuset gjordes om till stadshus medan stadsbiblioteket vackert fick stanna kvar i Rosenlundska huset ända fram till 1941. Då tvingades man till ett ännu sämre provisorium i gamla läroverkets gymnastiksal, bakom stadshuset. Tjänsterum och läsrum fick åstadkommas genom avskärmningar med masonitskivor…

Först den 10 november 1942 kunde stadsbiblioteket ta emot allmänheten i de dittills mest ändamålsenliga lokalerna, belägna på nedre botten i en av de gamla lasarettsbyggnaderna vid Slottsvägen. Huset fick man dela med det sedan 25 år husvilla konstmuseet.

Stadsbibliotek 1942–1983. I en av före detta lasarettets byggnader blev biblioteket kvar i över 40 år. Hela tiden måste litteraturen samsas med det lika trångbodda konstmuseet, som fick ta över hela huset när biblioteket flyttade till Tullslätten. Nu är alltihop ombyggt till bostäder.
Foto: Östra Småland

Även dessa lokaler visade sig förstås vara otillräckliga för två så ambitiösa kulturinstitutioners behov. Men Slottsvägen är trots allt Kalmar stadsbiblioteks långvarigaste adress hittills; här fanns det i mer än 40 år. Under tiden öppnades filialer i Funkabo (under Östra Funkaboskolans matsal, filialen är sedan länge nedlagd), Bergavik och Lindsdal. Ett sjukhusbibliotek inrättades redan i samband med att det nya lasarettet (nuvarande länssjukhuset) togs i bruk 1937, men det slopades några år in på 2000-talet.

Efter närmare 20 års diskuterande och utredande byggdes till slut ett nytt stadsbibliotek vid Tullslätten. Den 1 maj 1983 öppnades stadsbiblioteket för första gången i lokaler som var byggda för att fungera just som bibliotek och inget annat. Tyvärr hade den samlingssal som från början ingått i planerna sparats bort. Något som gjorde det snudd på omöjligt att på ett vettigt vis ordna litterära eller musikaliska arrangemang för mer än på sin höjd 40–50 personer.

Annars var det lätt för besökarna att trivas och hitta i biblioteket på Tullslätten. Allt, utom vissa delar av magasinet, fanns tillgängligt på markplanet. Biblioteket kändes öppet och inbjudande, men på samma gång avgränsat på ett sätt som gjorde att det aldrig upplevdes som oöverskådligt. Och den kunniga och vänliga personalen har förstås alltid varit mån om att hjälpa sina besökare att hitta vad de sökt.

Stadsbibliotek 1983–2020. För hittills enda gången fick stadsbiblioteket ett hus som var byggt för att vara just bibliotek. Tillgängligheten har varit utmärkt eftersom utrymmet för besökarna nästan helt saknat nivåskillnader. Så är inte fallet i gamla posthuset.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Efter drygt 37 år höll stadsbiblioteket vid Tullslätten öppet för sista gången den 22 augusti 2020. Sedan gick flyttlassen i skytteltrafik den synnerligen korta sträckan till det före detta posthuset vid Sveaplan. 

Posthuset vid Systraströmmen på ett vykort, förmodligen från 1960-talet.
Ur Klas Palmqvists samling

Det är förträffligt att arkitekten Lars Erik Lallerstedts fantastiska byggnad från 1948 gjorts tillgänglig för allmänheten igen. Men inte heller i det nya biblioteket finns det någon större samlingssal. I stället ska en sal med plats för åtminstone 300 personer inrättas i de gamla lokalerna vid Tullslätten. Halva huset har rivits och det som byggts i stället kommer att bli mycket högre för att rymma bland annat kulturskolan och öppna förskolan. 

Men än så länge får vi nöja oss med att äntligen ha ett stadsbibliotek som håller öppet igen. Trots alla utgallringar som gjorts genom åren har John Roséns 10.000 böcker nu hunnit växa till en samling på ungefär 450.000 volymer, alla fritt tillgängliga för den läsande allmänheten.

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 3 november 2020

© Klas Palmqvist

KÄLLOR

Henning Ternblom: Kalmar stadsbibliotek (i Biblioteksbladet 1922 och 1923) 

Manne Hofrén (red): Kalmar stadsbibliotek – Katalog 1928 (1928)

Manne Hofrén: Kalmar stadsbibliotek i ny lokal (i Biblioteksbladet 1931) 

Carl Ernst Göransson: Donationshandbok (1962)

Alf H Nordström: Konst- och kulturlivet [i Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962, minnesskrift] (1962)

Riksantikvarieämbetet: Byggnadsminnen 1961–1978 (1981)

Riksantikvarieämbetet: Byggnadsminnen 1978–1988 (1989)

Karin Eriksson [senare Asmundsson]: Stadsbiblioteket firar 60-årsjubileum och förbereder flyttning (i Östra Småland den 6 mars 1982) 

Gunila Rooth: Kalmar stadsbibliotek 70 år (1992)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Oddbjörn Andersson: Epokerna har avlöst varann i stans äldsta hus (i Östra Småland den 14 december 2009)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Prästen som mördade en annan präst

Den avsatte kyrkoherden Carl Olof Nyström sköt sin chef och vikarie Albert Åstrand i ryggen när han satt och arbetade på den provisoriska pastorsexpeditionen i Runsten. I rummet befann sig också fjärdingsmannen N P Nilsson som inte hade en chans förhindra mordet.
Stort tack till tecknaren Sverker Ek, Stockholm, som generöst ställde sin bild av mordet till Östra Smålands förfogande. Teckningen publicerades första gången i ”Nordisk kriminalkrönika” 1991

Att präster inte nödvändigtvis är guds bästa barn i alla avseenden är ingen hemlighet. De brukar dock lika lite som de flesta andra människor bli mördare. Ännu ovanligare är att en präst mördar en annan. Men det var vad som hände en sommardag i Runsten på Öland. Den skyldige blev en av de sista i Sverige att dömas till döden.

Klockan var halv tolv på förmiddagen fredagen den 25 juli 1913 när det knackade på dörren till den tillfälliga pastorsexpeditionen i Runstens folkskolehus, där kyrkoherde Albert Åstrand och fjärdingsmannen N P Nilsson höll på att arbeta. Åstrand satt vid skrivbordet med ryggen mot dörren.

”Kom in”, sa han, och in steg Carl Olof Nyström, nyligen avsatt kyrkoherde i Runsten. I handen höll han en revolver. Han satte mynningen mot Åstrands rygg och fyrade av.

”Herre Jesus, hjälp mig!”, ropade Åstrand samtidigt som han föll åt sidan och togs emot av Nilsson.

”Där fick du, din djävul”, sa skytten och fortsatte, vänd till Nilsson: ”Ta vara på karln, för kulan är förgiftad”, varpå han försvann sin väg.

Mördaren Carl Olof Nyström (1850–1933)

I huset bodde Hildur Hillén och hennes man Viktor, församlingens kantor. Hon hörde skottet och kom rusande och försökte ta hand om den skjutne, medan fjärdingsman Nilsson gav sig i väg för att telegrafera efter läkarhjälp och länsman Adolf Waldén.

Doktor Hellstén anlände från Borgholm och insåg direkt att Åstrand var så illa däran att han med en gång måste till lasarettet i Kalmar. Åstrand fördes med tåg till Färjestaden och vidare med färja över sundet. I Kalmar opererades han men livet stod inte att rädda. Albert Åstrand avled natten till lördagen. På dödsbädden bad han om förlåtelse för sin baneman.

Offret Albert Åstrand (1858–1913)

Efter dådet hade Nyström gett sig i väg till prästgården, varifrån han ännu inte blivit avhyst. Mordvapnet kastades i en brunn. Sedan gav han sig i väg mot stranden. Då stötte han ihop med Hildur Gustafsson, en yngre kvinna han sedan länge hade ett förhållande med, vilket påbörjats långt innan han blev änkling 1911.

Hon blev mycket orolig för honom. När han klätt av sig och gått ut i vattnet följde hon efter, fullt påklädd. Det var kallt i vattnet och efter en stund blev hon yr och tog sig upp på stranden igen. Nyström stannade kvar i vattnet i en halvtimme. Kanske hade han tänkt ta sitt liv.

Tillbaka i prästgården dröjde det inte lång stund innan han greps av Waldén, som påföljande dag förde honom till Kalmar. Han häktades och som rättegångsbiträde anmälde sig Carl Romanus (1876–1952), en välkänd jurist som bland annat försvarat de så kallade Amaltheamännen efter deras uppseendeväckande attentat mot ett fartyg med strejkbrytare i Malmö 1908. 

Länsstyrelsen utsåg Romanus att försvara Nyström, förmodligen för att han inte begärde någon ersättning för uppdraget. Romanus kom senare att biträda en av de åtalade i ”Ryssligan” som leddes av Mohammed Beck Hadjetlaché, den siste som dömdes till döden i Sverige (se artikeln till höger). Åren 1919–1923 satt Romanus i riksdagen för Socialdemokraterna.

Romanus var en av de första juristerna som på allvar intresserade sig för rättspsykiatriska frågor och Nyström fick genomgå något för tiden så ovanligt som en sinnesundersökning i Växjö. Slutsatsen blev att han varken var sinnessjuk eller otillräknelig i någon grad, där-emot visade han sig ha en ”påtaglig etisk defekt”. 

Mördaren och hans offer hade känt varandra länge. Nyström var född i Kalmar och den åtta år yngre Åstrand i Förlösa. Under sin studietid i Lund fick Åstrand en del hjälp av Nyström, som 1897 utsågs till kyrkoherde i Runsten. 

Nyström var begåvad och hade gjort en snabb karriär. Tidigare hade han tjänstgjort bland annat i Kristvalla, men redan där hade hans drickande och ofredande av unga kvinnor väckt anstöt. Det blev ännu värre i Runsten. 1905 blev han tillfälligt avstängd i sex månader. Problemen blev bara värre och församlingen försökte få honom avsatt. Droppen kom då Nyström var stupfull vid ett barndop 1912. 

Åstrand förde däremot ett oklanderligt leverne och var känd för sin omutliga rättvisa. Han hade blivit kyrkoherde i Norra Möckleby samma år som Nyström i Runsten. 1909 blev han kontraktsprost i Ölands medelkontrakt och därmed Nyströms närmaste överordnade.

I den egenskapen var det han som höll i yxan när Nyström avsattes. På Runstensbornas begäran vikarierade han sedan i Nyströms gamla församling, vilket inte var så välbetänkt. 

Inför rätta påstod Nyström att han ingenting mindes av händelserna och blånekade till de flesta andra anklagelser som riktades mot honom, bland när det gällde tvivelaktiga penningtransaktioner.

Häradsrätten dömde Nyström till döden. Hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Högsta domstolen slog åter fast dödsdomen, men öppnade samtidigt för benådning genom att anmäla målet till Kungl Maj:t. På regeringens hemställan ändrade kung Gustaf V domen till livstids straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende för alltid.

Efter 15 år på Långholmens fängelse i Stockholm, benådades Nyström som 79-åring 1929. Mycket skröplig bodde han hos en dotter i Östergötland till sin död 1933. Carl Olof Nyström begravdes utan sten i ett hörn på Södra kyrkogården i Kalmar.

Åke Sandberg, i många år vaktmästare på tingsrätten i Kalmar, visar upp mordvapnet från Runsten, en revolver av det belgiska märket Nagant.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Tsaren sköts med ett likadant vapen

Revolvern Carl Olof Nyström använde vid mordet på Albert Åstrand hade hans son Gösta, som var sjökapten, skaffat sig i Australien. Där användes den, enligt vad sonen uppgav, till att skjuta hajar vid pärlfiske.

Sommaren 1913 var Gösta hemma i Sverige på besök hos sin far och förvarade revolvern i sitt rum i prästgården. Vid tiden för mordet var sonen emellertid bortrest så det var enkelt för hans far att lägga beslag på vapnet.

Revolvern var konstruerad av den belgiska firman Nagant på beställning från Tsarryssland. Den tillverkades från 1895 i Liège men ryssarna tog själva över produktionen efter några år. Den var sedan standardvapen både i den kejserliga armén och inom poliskåren. Revolvertypen kom att användas i båda världskrigen och tillverkningen pågick ända till 1945. 

Nagantrevolvern var ett mycket pålitligt och robust vapen; en tsarrysk officer konstaterade att om det blev något fel på den kunde det oftast lagas med hjälp av en hammare.

Faktum är att Nyström också tagit med sig vapnet till bysmeden Johansson i Runsten, som konstaterat att laddstaken var felinställd, vilket åtgärdades.

När den ryska tsarfamiljen avrättades 1918 av bolsjevikerna användes revolvrar av den just den här typen. Revolvern blev också favoritvapen för den sovjetiska hemliga polisen. Först 1952 slutade Röda armén att använda Nagantrevolvrar, men i inom postens säkerhetstjänst blev vapentypen utmönstrad först 2003. 

Nagantrevolvrar användes också av polis och militär i många andra länder, även i Sverige och Norge. I krig förekom modifierade Nagantrevolvrar så sent som hos FNL-gerillan i Vietnamkriget. En Nagantrevolver hittades även hos en av de terrorister som utförde attacker i Paris i januari 2015.

Den ”förgiftade” kulan som dödade Albert Åstrand finns kvar hos tingsrätten i Kalmar. Förgiftad var den knappast, däremot avskuren för att passa i revolvern.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

De sista som blev dömda till döden i Sverige

Efter att Carl Olof Nyström dömts att mista livet utfärdades ytterligare fyra dödsdomar i Sverige innan dödsstraffet avskaffades 1921. I krigstid fanns det kvar ända till 1973.

Hilda Nilsson (1876–1917), som dödat åtta små barn, tog sitt liv efter dödsdomen.
Bild ur Östra Smålands arkiv

”Änglamakerskan” Hilda Nilsson från Helsingborg, som dömdes att mista livet 1917, lär inte ha känt till att benådning blivit praxis utan hängde sig med hjälp av en linneduk i sin cell på citadellet i Landskrona.

Rånmördaren Alfred Ander (1873–1910) blev den siste som avrättades i Sverige. 
Foto: Stockholms stadsarkiv/Stockholmspolisens signalemtfotografier

1910 genomfördes den sista avrättningen i Sverige, som också blev den första då giljotin användes. Tidigare hade bödeln använt sig av yxa. Alfred Ander avrättades för att ha mördat kassörskan Viktoria Hellsten på ett växelkontor i Stockholm. 

Leonard Gyllenpalm dömdes till döden 1916 och Jodärpå. Båda kom från Riga och båda dömdes för rånmord, men brotten hade inget med varandra att göra. Deras straff omvandlades till livstids fängelse.

Mördaren och ligaledaren Mohammed Beck Hadjetlaché (1868 eller 1872–1929) dömdes 1920 som den siste i Sverige till döden.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Den mystiske kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlaché – förmodligen hette han egentligen Kasi Beck Akhmetukov – stred mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter ryska revolutionen. Han tog sig till Sverige, gav ut en antikommunistisk tidning och blev ledare för en grupp ryska flyktingar. 

De kidnappade och mördade under sadistiska former minst tre personer som de anklagade för att ha sänts ut av den sovjetiska regeringen. Det kan ha rört sig om ännu flera mord, men fyra försvunna personers kroppar hittades aldrig.

Hadjetlaché dog i fängelset på Långholmen 1929.

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 25 augusti 2018

© Klas Palmqvist

KÄLLOR:

"Prästmordet på Öland" av f d länsåklagare, jur dr Klas Lithner i Nordisk kriminalkrönika (Göteborg 1991)

"Du skall icke dräpa – Brott och straff i Runsten på 1900-talet" av Kerstin Eva Hellman (Borås 2015)

"Kalmar stifts herdaminne del 4" av Bror Olsson (Lund 1951)

"Prästen som sköt sin kollega" av Bonny Kilefors i Östra Småland den 27 mars 2008

"För 100 år sedan – Kalmarfrimurare dömd till döden" av Bengt Bengtsson i tidskriften Frimuraren nr 1/2015